Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De där svenskarna, de är väl sådana som glömmer bra fort?

/

Minns du flickan i Schindler’s list?

Annons

Ja, nu tänker jag inte på den lilla tjejen i den röda kappan, vars tumlande små steg vi i filmen får följa hela vägen tills hon ligger död överst i en hög med lik, utan den andra flickan.

Hon som står och skriker "goodbye jews, goodbye jews" med hat i rösten, när judiska familjer hämtas i sina hem och tvingas ombord på tåg till koncentrationslägren.

Håll den flickan i minnet en stund.

Framför mig har jag ett album med svartvita bilder. En liten kille med pottfrisyr och sjömanskostym tittar fram bakom stora hundar och skitiga förkläden, sitter och skrattar så han kiknar på farstukvistar murade av tegelsten.

Vi känner igen de där farstukvistarna, från alla filmer och tv-serier inspelade i New York.

Och det är där han sitter, han som ska bli min farfar, men det är många, många år dit.

Ibland är hans föräldrar också med på fotografierna.

Nils och Märta Olofsson, från Stavre, Offerdal.

Eller Mr och Mrs Olafsen, som det blir i papperna sedan. För vem orkar hålla reda på alla dessa hålögda, hungriga svenskar som kommer i horder med båtarna och stiger iland på Ellis Island? Deras konstiga namn som inte går att stava till eller uttala, deras ännu konstigare språk.

De kan ju inte ens engelska.

Luktar konstigt gör de också.

En del av blivit sjuka på båtarna, har kräkts och inte tvättat kläderna.

Kanske gör man så där de kommer ifrån, det där Sweden, eller så finns det inte tillräckligt med vatten ombord.

Men jobba duger de kanske till, när de väl kommit i land och skrivits in.

Kan diska, kan städa, kan laga mat åt andra, kan sy. Kan gräva diken över hela Manhattan.

Nils och Märta Olofsson – vad hade vi kallat dem i dag? Ekonomiska migranter?

Kanske.

På flykt från fattigdom, från svält?

Jag vet inte.

Men när jag tittar ut över åkrarna i Stavre tänker jag att det måste ha kostat på, att lämna allt det man känner till och kan, lämna mamma och pappa, lämna Offerdalsmålet och den stora kalla Näldsjön, lämna byn och byvägen.

Till och med botten på potatiskätten kan man ju komma att sakna, om man tror att man kanske aldrig får se den igen.

Om man ger sig av och inte har en aning om hur det kommer att gå.

Om man kan försörja sig där borta.

Om man överlever.

Men Nils och Märta, de gjorde det som människor i alla tider alltid gjort.

Slet upp sig själva med rötterna, för att söka en bättre framtid någon annanstans.

För sig själva, för sina barn.

För den där pojken i sjömanskostymen.

Får jag förresten be dig hålla honom i minnet ett tag också?

Ställ honom bredvid flickan i filmen, så kommer du ihåg båda två.

Vid ett köksbord sitter en 12-årig tjej och har ont i nacken. Hon gick till Ica för att köpa godis för veckopengen nyss.

Utanför butiken kom en vuxen man fram och slet i hennes slöja.

"Vad har jag gjort dom?" undrar hon, mellan tårarna.

Och på bussen mot Krokom, länsbuss 150, sitter en farmor.

"Man blir ju förbannad" säger hon.

"På vad?" undrar en liten pojke på sätet intill, och försöker trassla in sitt huvud mellan tidningen och farmoderns fräkniga arm.

"På att dom ska låta dom stanna, allihop, dom här syrierna" säger hon.

Sedan höjer hon rösten, för att fler i bussen ska höra:

"Jag har sett dom själv, utanför kommunhuset. Dom har iphonar allihop. Det är väl mina skattepengar som gått till det."

Agenda i SVT varnar för mycket starka bilder. Jag tänker att jag nog står ut.

Det gör jag också, men bara en liten stund.

Sedan knappar jag fort, fort på fjärrkontrollen för att försöka sudda ut bilderna igen.

Tittar på Qi, på Country House Rescue, på Trädgårdstoppen och allt annat som jag brukar se, men det hjälper inte.

De hänger kvar på ögonlocken när jag blundar, TV-bilderna från kemattacken i Damaskus.

Rader av döda kroppar.

Barn med öppna ögon, öppna munnar, de som borde ha hela livet framför sig, men som redan förlorat det, som inte fick en chans.

Slut ögonen, du med, och plocka fram de där barnen jag bad dig komma ihåg.

Flickan från filmen och pojken i sjömanskostymen.

Ja, ta resten också.

Flickan vid köksbordet och pojken på bussen.

Barnen i Damaskus. Kanske blir det lättare om vi hjälps åt.

Ja, vi tar med den andra flickan i Schindler’s list också, hon i den lilla röda kappan, tillsammans orkar vi det.

Så samlar vi dem på ett enda foto, ett skolfoto om du vill, ett som vi sätter in i album och lägger ut på Instagram, ett som hjälper oss minnas.

Minnas dem allihop. Minnas att det växlar över tid, vilka som lider, som behöver hjälp.

Som får gå barfota, i små kängor eller färgglada sneakers ombord på båtar, över berg eller kalfjäll, för att försöka finna en framtid.

Minnas att det skiftar, det där med vilka som tycker sig ha råd att spotta i en utsträckt hand också.

Och att varje gång vi lär ett barn hata, släcker vi hoppet om en bättre värld.

PS. Om du är en av dem som strax tänker skriva i en kommentar eller på något nätforum att jag är korkad, ful, att den här sortens "flum" är just vad man kunde förvänta sig av någon med min hårfärg, eller om du snart tänker ta ett kuvert i kökslådan, bajsa i det och skicka hem till mig för att dina argument tryter – jag kan inte hindra dig från att göra det.

Men jag vill be dig om en liten tjänst först.

Slut ögonen, du med.

Tänk på dig själv som barn och fråga dig:

Vem lärde det barnet hata?

Och skulle det barnet känna stolthet över det du gör idag?

Kanske kan du ge det barnet en andra chans. DS.

Mer läsning

Annons