Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Elin Olofsson: Ett våldtäktsförsök, tre blottare och åtskilliga tafsare – det är vad jag utsatts för hittills i mitt 36-åriga kvinnoliv

+
Läs senare
/

Varje kropp har sina svaga punkter, sa en sjukgymnast till mig.

En har ont i ryggen, en annan problem med magen, en tredje ojämn hjärtrytm.

Alla har något eller får något med tiden.

Det man kan göra, sa hon, det är att acceptera att det förhåller sig så och sedan börja jobba emot den svaga punkten, långsiktigt och målmedvetet.

Jag kom att tänka på det här när jag såg poliser på rad som varnade kvinnor för att gå ensamma i Östersund om nätterna.

Samhällskroppens svagaste punkt är ju kvinnokroppen.

Där hittas vårt samhälles största skavank.

Där brister det.

För än så länge har vi inte klarat av att sätta stopp för mäns våld mot kvinnor – dit den senaste tidens angrepp absolut hör.

Ett våldtäktsförsök.

Tre blottare.

Åtskilliga tafsare, några högljudda kvinnohatare, några hotfulla situationer.

Det är vad jag utsatts för hittills i mitt 36-åriga kvinnoliv.

Allt inom Jämtlands läns gränser (och innan någon drar igång spekulationer om härkomst: allt begånget av män som så vitt jag vet är födda, uppvuxna och bosatta i Sverige).

Varför berättar jag det här?

Inte för att jag tror att jag är särskilt utsatt – utan precis tvärtom.

För att jag vet att de flesta kvinnor jag känner kan bistå med liknande erfarenheter.

Fråga en närstående kvinna om du inte tror mig.

Jag tror hon kan berätta för dig varför vi (med eller utan polisens senaste uppmaningar i bagaget) undviker buskage, byter gatstump i centrala stan om vi är ensamma och misstänker att vi kommer att möta män i grupp längre fram, lyssnar i mörkret efter andetag, håller nyckelknippan i handen för att till nöds använda som stickvapen mot ögon och andra mjukdelar eller stoppar in håret i halsduken, gör oss så bredaxlade som möjligt och försöker gå så som vi inbillar oss att kickboxningsmästare går, när vi tar oss hem mitt i natten.

Och allt det här dessutom trots att vi vet att det är absolut vanligast att kvinnor utsätts för våld i hemmet, av män de känner eller i vart fall är bekanta med.

Vi försöker freda oss så gott vi kan.

Vi försöker bygga en egen försvarslinje där samhället sviker oss, gång på gång.

Och åren går och man glömmer – men man glömmer inte.

För kroppen glömmer inte skräcken. Den stegrar sig inför hågkomsten.

Den drar undan minnets ridå och man ser henne, den unga kvinnan på badrumsmattan som tagit sig loss och lyckats låsa in sig på en toalett.

Kroppsligt oskadd.

Jag klarade mig.

Jag klarade mig.

Jag klarade mig.

Den här gången.

Nu ska skräcken sättas in i fler kvinnors kroppar.

Man kan luras att tro att mäns våld mot kvinnor i första hand är ett polisiärt problem. Det är det inte. Det är ett samhällsproblem och en värderingsskavank.

Och vi utgör alla samhällskroppen, med dess fel och brister.

Vad gör vi nu då?

Med så många kvinnor som redan skadats – kroppsligt och själsligt – är det hög tid för precis alla (inklusive män) att börja jobba emot denna svaga punkt, som förstör så många liv och orsakar så mycket smärta.

Så vad tänker du göra för kvinnofriden i dag?

---

Tidigare krönikor av Elin Olofsson:

Därför behöver idrotten en vresig Charlotte Kalla

Kvinnor sprängde brevlådor för vår skull

Norrländska en dialekt för imbecilla

Här hittar du alla Elin Olofssons krönikor samlade

---

Läs också: Elin Olofsson i stor intervju: "Jag tror på vreden som en underskattad egenskap"

Läs ett utdrag ur Elin Olofssons nya roman "Gånglåt".

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons