Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fäbod för syns skull?

/
  • Birgitta Höglund gör sig klar att gå in i kokhuset och göra ost.Han är ägaren till fäbodvallen. Hon är arrendator. Birgitta Höglund och Nils-Gustav Bergqvist.
  • Getterna ger sig ut i skogen och efter att fyra av dem rivits är det viktigt att springa efter och passa dem.
  • Getterna gömmer sig undan regnet. 40 mjölkgetter och lika många killingar lever fritt på sommaren i Östra Arådalen.
  • Birgitta Höglund driver en getgård utanför Söderhamn men har varit på fäbodvall med sina djur de senaste tio åren, fem i Härjedalen och fem år i Oviksfjällen.
  • Birgitta Höglund är en av få i Sverige som mjölkar och tillverkar ost på en fäbodvall. Trots att sättet att hålla djur är på utdöende menar Birgitta att det är ett viktigt resurssnålt sätt att bedriva jordbruk och därför viktigt för framtiden.
  • Östra Arådalen har rustats upp med hjälp av de bidrag som utgår för vård av husen. Dessutom finns jordbruksstöd som ges till betande djur. Det går drygt sex getter på en ko.
  • I ett av alla de små grå vindpinade husen på vallen gör Birgitta Höglund ost.
  • Värmen i huset hålls igång med öppen eld men ostkoket sker på gasol och mjölkmaskinen har också följt med upp till buan.
  • Oron är stor sedan getterna börjat att försvinna på betet. Birgitta ringer Lena som vallar. Hur beter sig getterna, är de rädda?

Vad ska man med fäbodar till? Är det för att gynna biologisk mångfald, våffelturism eller för att det är ett självklart sätt att driva djurvänligt jordbruk? Stridslinjen går mellan gärdsgård och bete. På ena sidan står Jämtland.

Annons

Det regnar över fäbodvallen i Oviksfjällen. Oron är stor i getflocken som trycker ihop sig i det ångande gethuset. På 15 dagar har minst fyra getter försvunnit. Lilla killingen Tage är ensam kvar i sin familj. Mamma och systrarna är borta. Än har inga kadaver hittats i skogen, men i fjol gick en björnhona med tre ungar i Galåbodarna. Kan det vara någon av dem som börjat anfalla i slutet av sommaren?

Tage är yngst av alla Birgitta Höglunds flock på 40 mjölkgetter och lika många killingar. De hör egentligen hemma på Brinkens gård utanför Söderhamn. Birgitta gör sin femte och sista sommar på fäbodvallen i Östra Arådalen. Sista om man tänker på EU-stödet. Miljöstödet för djur på bete omfattar fem år. Att ta hem dem för tidigt, även om det är på grund av rovdjur, innebär att man måste betala tillbaka.

Därför härdade Birgitta och hennes man Calle ut på den förra fäbodvallen i Härjedalen, Stor-Tävremsvallen. De två sista åren förlorade de många får och getter. Om de hade gett upp hade de fått betala tillbaka. Nu ser historien ut att upprepa sig. Birgitta är orolig. Hon vet vad skräcken gör med djuren.

Hon och andra fäbodbrukare är också oroliga över vad som händer när EU-stödet, det så kallade landsbygdsprogrammet, går mot sitt slut. I år tar programperioden slut och hur Sverige ska utforma nästa stödperiod 2014-2020 är inte klart. Den politiska dragkampen och retoriken pågår som bäst. Nyligen publicerades en uppmärksammad utvärdering från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) som i princip skåpade ut hela satsningen de senaste sju åren på 36 miljarder kronor. Landsbygdsprogrammet hade inte gett någon samhällsnytta alls, skrev Eva Rabonowicz på Svd debatt.

Miljöstödet, där fäboddriften också ingår, svarar för över hälften av programmets budget och detta stöd har inte lyckats hejda försämringen av den biologiska mångfalden, enligt ESO. "Många av programmets åtgärder fungerar i praktiken främst som rena inkomstöverföringar. Om det också är den faktiska avsikten, så är socialpolitiken ett betydligt mer effektivt instrument för inkomstutjämning än omvägen via jordbrukspolitiken".

ESO menar alltså Birgitta Höglund och hennes ungefär 200 kollegor i Sverige. Det skulle med andra ord ha varit bättre att ge dem socialbidrag än att betala för att de håller markerna öppna kring fäbodvallens små grå hus med mossa på taket. Det låter absurt.

Till sin hjälp den här sommaren har Birgitta haft två kvinnor. Lena, utbildad humanekolog, är på plats när vi kommer på besök.

Hon försvarar EU-stödet. Det är ett pris samhället måste betala om markerna ska hållas öppna trots fri marknadsekonomi, menar hon.

– Det är som om att man har infört fri marknad och ändå vill ha öppna marker fast ingen är bredd att betala för det.

Hillevi Nilsson är den tredje personen på Östra Arådalen. Hon kommer från Halland och har betalat för att få uppleva sin dröm; en vecka på en fäbodvall. För att få stopp på "den där filmen som rusar i huvudet. Här har jag ingen teve och ingen uppkoppling och jag har inte sovit så bra på många år", säger hon och pekar på träbritsen inne i ett av de pyttesmå husen.

Hillevi hittade Birgittas erbjudande om en veckas ost- och fäbodskurs på nätet. Så långt sträcker sig Brigitta till att utöka inkomsterna och bredda verksamheten. Men tillfälliga besökare i form av turister som kommer för att få kaffe och våfflor - aldrig.

– Jag är inte alls intresserad av att ha korta snabba besök med möten som inte går på djupet, säger hon.

Men det är delvis där stridslinjen går för fäbodbrukarna. Det finns två falanger enligt Camilla Eriksson vars doktorsavhandling har blivit en snackis i fäbodkretsar. Ett exemplar ligger på bordet i stugan hos Birgitta.

Länsstyrelsen i Dalarna står för den ena som har stöd av ganska många fäbodbrukare. Synsättet går ut på att fäbodbrukarna upprätthåller ett kulturarv. Antalet fäbodar är viktigare än antalet djur som betar. Gärna traditionella hantverk och gärna turism.

Den andra falangen företräds av tjänstemännen vid Jämtlands län som mer ser fäboden som en del av ett lönsamt fjälljordbruk med bonus för biologisk mångfald och öppna marker. Ju fler mular och klövar desto bättre.

Det var Dalarnas syn som vann inför den senaste programperioden. Innan dess var det tvärtom. Resultatet blev en massa hästar på vallarna. Det fick traditionsivrarna att rysa. Frågan är vilken falang som vinner nästa gång. Det finns signaler om att det blir få förändringar och det finns ett förslag från Jordbruksverket som innebär inget stöd alls.

Så vem ska ersättas i framtiden? Vad ska fäbodarna vara till för? Naturen eller kulturen?

– Den ena sidan menar att de vill kunna driva ett ekologiskt jordbruk som innebär att man tar djuren på bete och att det kräver stöd eftersom det är dyrt. Den andra menar att de kanske har tre kor, turistverksamhet och osttillverkning och eftersom det aldrig går att få lönsamhet i att koka messmör över öppen eld kräver det stöd. Det är fascinerande med fäbodvallar. De har fört in en helt ny målsättning i jordbrukspolitiken - kulturarvet. Det kan vara svårt att hantera, säger Camilla Eriksson.

Birgitta Höglund som jobbat sina senaste tio år på en fäbodvall anser att fäbodvallar är till för djur och människor, för att de mår bra på en vall, säger hon. Och då menar hon inte tillfälliga turister.

– Det är för djurens skull vi är här. Det har alltid varit en längtan för mig att ha djuren fritt betande i stället för att stängsla in. De renar sig från parasiter, rensar mag- och tarmkanalerna och äter vad de vill och vi människor renar oss också när vi kommer hit. Det känns som att återgå till elementen. Det är nyttigt.

Om allt löper som planerat ska Lena ta över fäboddriften i Östra Arådalen nästa sommar. Hon vill inte kännas vid någon museal koppling. Ordet "butös" tycker hon till exempel inte om.

– Det låter som en piga med huckle och flätor, det är ett nedlåtande ord som tydligt signalerar kön. Det handlar i stället om att människor och djur mår bra av vara på fäbodvall.

Men det var innan de fyra getterna försvann när de gick i skogen. Nu är flocken nervös. Birgitta, Lena och Hillevi också. Så fort regnet lättar ger getterna sig i språngmarsch av från fähuset bort mot skogen och vägen till Glen. Lena springer efter. Det går inte att släppa dem ensamma längre.

Birgitta berättar vad som hände i Härjedalen när en av hennes killingar såg sin mamma rivas. När geten kom tillbaka till samma plats sommaren därpå gick hon i sin, trots att hon då hade killing själv och borde ha haft massa mjölk. Inter förrän hon kom hem till Hälsingland började hon att mjölka.

Nu är det likadant. Sedan senaste förlusten 5 augusti när två djur försvann har getterna blivit mer trögmjölkade. Cellhalten har gått upp. Det ger högre pH och sämre ost.

Det är motsägelsefullt. En fäbodvall är till för den biologiska mångfalden, för att markerna inte ska växa igen. Björn, varg, lo och järv är också biologisk mångfald. Vad det än är som river getterna har en tydlig konflikt dykt upp på Östra Arådalen.

Och det börjar bli bråttom. När vi lämnar fäbodvallen ringer Lena från skogen och berättar om skärrade getter. De vägrar gå den vanliga svängen. Efteråt får vi höra att länsstyrelsens naturbevakare hittar några kadaver. Ett av dem bär tydliga spår efter vargbett. En kväll när getterna betar i skogsbrynet intill fäbodvallen försvinner två till, en get och en bock. Birgitta bestämmer sig för att samla ihop flocken och ta hem dem till Söderhamn. Därifrån kommer ett mejl. Konflikten mellan fritt gående betesdjur och rovdjur är enkel, menar hon.

"Skogsbete måste gynnas överallt och det innebär att vi måste prioritera betesdjur framför rovdjur efter betesdjuren minskar katastrofalt enligt Jordbruksverket. Vi menar att sättet att ta reda på foder i utmarken är nödvändigt för framtiden. Fäbodbruket är ett resurssnålt sätt att bedriva jordbruk och behöver skyddas inför framtiden", skriver Birgitta och avslutar med att citera sin man Calle:

"Kulturarvet visar oss hur vi ska bevara den biologiska mångfalden som är grunden för vår existens".

Annons
Annons