Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han vräkte ner mig på golvet, satte ena handen över min strupe och slet av mig trosorna #minhistoria

/

Jag minns första gången jag så honom. Hela världen stannade, allt annat kändes oviktigt. Vi levde båda i relationer och jag kunde väl aldrig tro att en sådan man skulle vilja ha en sådan tjej som mig: syster duktig, men ack en sådan grå mus.

Annons

Genom gemensamma intressen sammanstrålade vi rätt ofta. Mitt hjärta rusade varenda gång vi sågs, men det höll jag givetvis tyst om. Med tiden förstod jag att hans sambo verkligen avskydde mig, men jag kunde ju inte förstå varför. Han hade ju aldrig visat något intresse för mig.

När det gått över ett år från vårt första möte så hamnade vi på samma fest och han berättade om sina känslor för mig. Det kunde bara inte vara sant: att denna fantastiska, charmiga, karismatiska man ville ha mig! Jag körde med raka puckar hemma och berättade att jag träffat en annan som jag ville prova mina vingar med. Vi hade växt ifrån varandra som par så det togs emot väl, vi separerade och förblev vänner.

För min nya kärlek gick det sämre, hans sambo blev helt utom sig och hotade med att han inte skulle få träffa barnen så det tog sin lilla tid att lämna henne. Vi sågs rätt ofta under den turbulenta tiden hos mig och på diverse kurser. Han behandlade mig alltid som sin prinsessa, men höll det hemligt att vi var ett par.

Efter ett och ett halvt år så lämnade han henne med buller och bång. Ingen kunde ha varit lyckligare än jag. Det varade dock inte så länge. Redan andra kvällen som inflyttad hos mig så tömde han barskåpet och sa att han hade en sådan ångest över barnen. Där borde väl varningsklockorna ha ringt, men jag var blind av kärlek och valde att se det som att han verkligen brydde sig om sina barn. För att få plats med hans barn hemma hos oss så bytte jag raskt bort min lägenhet mot en större. Det var nu helvetet började.

Jag var vid denna tidpunkt sjukskriven deltid så jag arbetade bara halvdagar. Han såg alltid till att hämta och lämna mig på jobbet, till en början tyckte jag det var gulligt av honom. Det var inte förrän jag en dag tog bilen själv som jag blev fundersam över hans starka reaktion. Alla gemensamma intressen som fört oss samman började jag uppleva som jobbiga efter att han i största förtroende berättat om hur människor som jag litat på gått bakom ryggen och pratat skit om mig. Ett efter ett försvann mina fritidsintressen och en efter en försvann mina vänner. Ja, det var jag som läste lusen av alla skitsnackande idioter. Till slut var det bara han och jag..... och givetvis hans utvalda vänner.

Då kom den extrema svartsjukan, jag trånade tydligen efter alla hans vänner. Från att ha druckit måttligt började han verkligen supa och då kom hans rätta jag fram. Kontrollbehovet var gigantiskt, han hade koll på varenda rörelse jag gjorde för han var med överallt utom på jobbet. Där hade han inte lyckats nästla sig in. Jag vet inte när han började slå mig, men jag minns när våldtäkterna började. Vi hade varit på en fest tillsammans (givetvis bland hans bekanta). När vi kom hem ville han ha sex, det ville inte jag, vilket gjorde honom rasande. Han blev alldeles svart i ögonen och började skrika om att jag hade fått mina behov tillfredsställda på festen. Jag nekade förstås vilket gjorde honom ännu argare. Han vräkte ner mig på golvet, satte ena handen över min strupe och slet av mig strumpbyxor och trosor med andra. Kämpa emot var lönlöst, med hans arbete och utbildning så visste han precis hur han skulle hålla mig. Till slut svartnade det för mig och jag minns inte mer av den kvällen.

Nästa morgon vaknade jag där jag låg på golvet av ett glatt "god morgon". Vad skulle jag tro? Hade jag drömt? Försökte prata med honom om natten, men han såg bara oförstående ut. Den dagen var jag återigen hans prinsessa, jag blev riktigt uppvaktad och utbjuden på middag. Återigen var han den där fantastiska mannen jag föll för. Givetvis varade inte den lyckan mer än en vecka eller så. Han började få utbrott över mindre och mindre saker. Samtidigt drack han allt mer.

Var vi ute och åkte bil och någon annan bilist gjorde fel så var det mitt fel. Om grannarnas barn lät för tidigt på morgonen var det också mitt fel. Snart var precis allt mitt fel och jag började tycka det själv med. Jag bad om ursäkt för allt som han kunde tänkas tycka var mitt fel. Ibland fungerade det, men ofta blev han bara mer och mer uppretad tills han började dricka sig redlös och sen balla ur totalt med misshandel och våldtäkt som följd. De första gångerna gjorde jag ordentligt motstånd, men allt eftersom så insåg jag att det bara blev värre för mig så jag stängde helt enkelt av mig mentalt och fysiskt. Det var som att stå och se sig utifrån, men inte känna någon smärta varken psykiskt eller kroppsligt.

Någonstans fick jag nog och lyckades via en gammal kompis fly bort från det här livet. Jag var verkligen ett vrak utan självförtroende och vänner. Jag hade ju sagt upp bekantskapen med så många under tiden med den här mannen. Nu var jag ensammare än någonsin. Försökte mig så småningom på att återuppta en gammal hobby i ett försök att skapa nya kontakter. Gissa vem som var där? Givetvis min exsambo som återigen behandlade mig som en prinsessa. Efteråt undrade han om vi inte kunde gå och ta en fika, dum som jag var så gick jag i fällan. Han bad verkligen om ursäkt och grät när han berättade om att han förstått hur illa han behandlat mig. Han undrade om vi åtminstone kunde vara vänner. Jag sa att det fick tiden utvisa och så skildes vi åt.

Under veckan som kom så skickade han blommor och bombarderade mig med gulliga sms. Varningsklockorna ringde, men samtidigt tänkte jag att människor faktiskt kunde förändras. Vi dejtade i flera månader och det fungerade så himla bra så vi började prata om att flytta ihop igen. Han kändes verkligen som den mannen jag en gång förälskat mig i. Återigen så bodde vi tillsammans. Jag svävade på moln, hans gamla jag var som bortblåst. Vi skaffade hund och ägnade all ledig tid åt varandra, varje dag var jag hans prinsessa.

Efter ett halvår som sambos åkte vi utomlands på semester. Det jag trodde skulle bli mitt livs underbaraste resa vände fort till att bli en kamp på liv och död. Hans gamla jag var tillbaka: svartsjuk och kontrollerande, och nu även paranoid. Redan första kvällen söp han till ordentligt för att de på hotellet behållit hans pass för att skriva in oss i hotelliggaren. Givetvis var det mitt fel. Jag hade under våra månader isär och som "prinsessa" hunnit återfå lite av skinnet på näsan så jag svarade emot. Det skulle jag inte ha gjort för han golvade mig med ett knytnävsslag.

Cirkusen var igång. Han drack i snitt en liter sprit om dagen plus en massa öl och så fort ingen såg så kom det slag och sparkar från honom. Med hot om stryk så höll han mig vid sin sida så fort vi klev utanför dörren, väl hemma på rummet så låste han om oss. Ibland gick han ut själv och låste in mig. Jag var så livrädd så jag vågade inte sova alls på två veckor. På nätterna låg jag i badkaret med förhoppning om att jag inte kunde reta honom om jag inte var í vägen..... det funkade sådär. Under dessa fjorton dagar så blev jag misshandlad mellan åtta och tio gånger per dag och våldtagen i snitt en gång per natt. Förstår inte att ingen ringde polisen av allt mitt skrikande, men folk ville väl inte lägga sig i.

Var fast besluten om att lämna den här mannen så fort vi kommit hem. Flygresan hem flöt på förvånansvärt lugnt..... det var lugnet före stormen. På tåget från Arlanda fortsatte det. Det var där och då jag förlorade tron på mänskligheten. Vi satt i en salongsvagn så alla kunde se och höra honom slå och sparka mig, men ingen ingrep. Tvärs över gången satt min barndoms klasskompis och hans mamma (som dessutom jobbat på skolan där vi gick). De kände igen mig, det syntes, men valde att titta ut genom fönstret istället. Hade jag inte legat på botten och krälat innan så gjorde jag det verkligen nu. Ingen brydde sig och det gav min sambo bara ännu mer kraft att bryta ner mig.

När vi kom hem var jag bara som en zombie, jag minns knappt någonting. Jag blev heltidssjukskriven för hela kroppen brakade, men ingen inom vården frågade om orsaken. Kom själv till slutsatsen att jag borde vara glad att åtminstone den här mannen ville ha mig..... månaderna rullade på. Misshandel och våldtäkter blev en del av vardagen. Tillslut började jag medvetet provocera honom i förhoppning om att han skulle slå ihjäl mig så jag slapp det här livet. En dag gick det inte ut över mig utan hunden råkade vara den som stod i vägen och fick ta emot slagen och sparkarna. Helt plötsligt gjorde det ont i mig på ett helt annat sätt än tidigare. Hunden hade inte valt det här livet, men det hade jag. Hunden förtjänade inte det här, jag fick helt enormt mycket energi av den tanken.

I smyg lyckades jag fixa en extra mobiltelefon och genom samma gamla kompis som hjälpte mig bryta förra gången arrangera så att hunden skulle få ett jourboende. Jag kontaktade Kvinnojouren och fick samtal som stöttning. Det var klart att jag skulle bli påkommen med mina planer och det blev riktigt kalabalik. Den gången slog jag tillbaka. All ilska, frustration, ensamhet, rädsla, ledsamhet kom ut på en och samma gång. Jag var oövervinnerlig! När han låg och kved över sina knäckta revben ringde jag efter hämtning till mig och hunden. Vi hade klarat oss..... för den här gången.

Efter den händelsen hade vi kontakt med varandra genom en gemensam bekant för att lösa ut att praktiskt kring boendet. Dock såg vägrade han släppa taget om mig utan ringde och sms:ade dygnet runt. Jag gick till polisen för att få ett besöksförbud, men de gav mig kalla handen. Sådant fick man leva med efter uppslitande separation. Inte en gång fick jag någon fråga om jag vill göra en polisanmälan. Efter fyra-fem månader gav han upp och jag hörde inget mer. Jag fortsatte med mitt liv så gott det gick, försökte att börja med nya intressen men inget var roligt. Jag längtade tillbaka till det jag brukade göra tidigare så jag återupptog ett av dessa intressen. Han verkade ha slutat med detta intresse för jag träffade honom aldrig så efter ett par månader så tog jag modet till mig och anmälde mig till en kurs i södra Sverige.

Jag var så säker på att han var borta ur leken så jag fick verkligen mattan undandragen under mina fötter när jag kliver in på kursgården och möts av honom. Vad ska jag göra? Tar mig ju inte därifrån eftersom vi befinner oss mitt ute i ingenstans. Lägga korten på bordet och framstå som ett offer kändes inte bra. Så jag bestämmer mig för att låtsas som vi inte känner varandra och umgås med andra istället. Det funkar bra tills sista dagarna då han helt plötsligt dyker upp en kväll i hallen till mitt rum (två rum med gemensam hall, toa och dusch) och glatt meddelar att han fått byta rum så nu ska han bo i den andra halvan. Jag låser snabbt upp mitt rum för att om möjligt ännu snabbare låsa om mig, men för sent. Han dundrar in, slänger omkull mig på sängen och knyter något om mina händer ovanför huvudet. Han sätter sig upp gränsle över mig, skrattar och säger "du vet väl att du bodde ensam i den här korridoren..... tills nu! Ingen kommer höra dig!" Jag vet vad som kommer hända, jag vet att jag inte har en chans, men jag försöker sparka mig loss..... förgäves. Det händer igen och det finns ingenting jag kan göra åt det.

När han äntligen är klar och har gått stapplar jag in i duschen och låser om mig. Jag har aldrig känt mig så smutsig i hela mitt liv. Jag skrubbar mig hårdhänt, gråter och grubblar. Jag har tagit mig från den här mannen och ändå händer det igen. Det finns bara en lösning och det är att klippa med allt och alla och börja om någon annanstans. På något sätt så blir jag lugn när jag tänker den tanken. Han har inte knäckt mig den här gången, snarare gett min inre eld mer bränsle. Så fort jag kommer hem säger jag upp mig från arbetet, söker samtidigt nytt i en annan del av landet, säger upp lägenheten och fixar nytt boende. Jag skriver mig hos mina föräldrar som får eftersända posten och registrerar nytt nummer på en kompis kompis. Överväger ett tag att polisanmäla, få skyddad identitet, men inser att det kommer ta lång tid och jag kommer att bli ifrågasatt så jag beslutar mig för att fixa det själv.

Nu lever jag ett nytt liv med ny sambo och två barn, såren i själen börjar så sakta att läka. Mycket är glömt eller förträngt, men emellanåt påminns jag genom att kroppen minns saker, t.ex. smaker, lukter etc. Min exsambo har satt klorna i en ny kvinna som han isolerat från omvärlden. Jag vet det eftersom den nya kvinnan är jobbarkompis med min kompis som hjälpte mig ta mig ur den relationen. Till en början hade jag dåligt samvete för att han kommer göra samma sak med ännu en kvinna, men nu tänker jag så att hon visste vad hon gav sig in på. Hade jag stannat så hade jag inte levt och då skulle han ändå ha gått vidare till en ny. En sak är säker i alla fall: Det går inte omvända en våldsam man med kärlek.

Anonym

---

ÖP granskar nu våldet i hemmen.

Är du en av de drabbade? Vill du dela med dig av din historia?

Hjälp oss att lyfta fram det osynliga familjevåldet – berätta under #minhistoria

Andra läsares #minhistoria:

Här har vi samlat alla starka berättelser.

Våld i hemmet / Dag 6:

Polischefen: Vi ska bära videokamera hela tiden

Polischefen: ”Vi ser inget behov av ett barnahus”

Våld i hemmet / Dag 5:

Samhällets svek mot våldsutsatta: Vägrar öppna barnahus och kvinnohus

Advokat: En rättsläkare skulle få fler våldsutövare fällda

Chatt: De svarade på frågor om hur man kan hantera sitt våldsamma humör

Våld i hemmet / Dag 4:

Han skulle aldrig säga emot chefen men hemma slår han sin fru: Så här beter sig den typiske våldsutövaren

Advokat: "Det är ett problem att männen i dag uppfostras av kvinnor"

Männen som vill sluta slå: Här får de hjälp

Chefredaktören: Vi män måste säga stopp

Våld i hemmet / Dag 3:

Ida utsattes för sexuella övergrepp som barn: "Han var ju en sådan som skulle skydda mig"

Polisen slår larm: Skolan tar inte sitt ansvar för att hjälpa drabbade barn

Så många barn utsätts för våld i familjen – en pappa "lugnade ned" dottern genom att slå med bälte

Hit kommer våldsutsatta barn i länet för att få hjälp

Våld i hemmet / Dag 2:

Eva flydde efter en skräckfylld natt

Så utsätts kvinnor för våld i hemmen: Våldtas, skuldsätts och förödmjukas

Unga kvinnor de mest utsatta – det här möts polisen av när de rycker ut

Brist på utrustning försvårar utredningar – så drabbas de utsatta

Våld i hemmet / Dag 1:

ÖP blottlägger familjevåldet i ny granskning

Pappan bröt dotterns näsben - se ett år av våldsanmälningar här

8 av 10 anmälningar om familjevåld lades ned: "Viljan saknas"

Hjälp oss att lyfta fram det osynliga familjevåldet – berätta under #minhistoria

Krönika: Jag är förfärad, arg, ledsen och upprorisk

Chefredaktören: Vi män måste säga stopp

Hit kan du som drabbad vända dig

Annons
Annons
Annons