Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I efterhand har jag fått höra att han var skitfull när jag låg på BB #minhistoria

Min syster stod mig nära så det var naturligt att jag tillbringade tiden före och efter skolan där. Så kom mina härliga syskonbarn och jag fick vara barnvakt. När jag var 13 så började min svåger komma hem tidigare när jag var barnvakt.
En dag så lekte jag och barnen i tv rummet när han kommer in. Han tar tag i mig och stoppar in handen i mina byxor. Jag skriker rakt ut och det gör ju barnen också. Då släpper han mig och flinar och har nått sjukt i blicken. Jag vågade aldrig säga vad som sedan hände med jämna mellanrum.

Annons

När han sedan tog sitt liv var jag 22 år och när jag då på inrådan av psykologen berättade för min mor så blev jag inte trodd. "Jag hittade på för att få uppmärksamhet"...Detta är början till varför mitt liv blev som det blev.

Efter två år med ständig rädsla över att bli ensam med svåger så blev jag gammal nog att åka ut på dans. Där hittade jag snabbt, vad jag trodde min drömprins. En social och rolig "man". Han var 10 år äldre och jag kände mig trygg. Vi inledde ett förhållande och vi tillbringade alla helger tillsammans. Snabbt kom kraven på att jag skulle "ställa upp" på i mitt tycke udda sex.

15 år gammal så har man ju inga referenser så jag tänkte att det här är nog som det ska. Snabbt såg jag att drickandet hade en stor del i hans liv. Varje ledig stund så drack han. Jag blev gravid och jag mådde fruktansvärt illa. I nio månader kräktes jag. Han drack mer och mer och var inte riktigt lika rolig längre. Jag intalade mig att det kommer att bli bättre bara barnet kommer... Han får rasa av sig lite.

När jag fick min lilla flicka var jag den lyckligaste av alla människor på jorden. Jag var så stolt. Lite smolk i bägaren var det när jag på BB inte fick lika mycke besök som dom andra mammorna. Inte heller de vackra rosorna fick jag... "Äh det är onödigt dom vissnar ändå ner" var svaret när jag frågade.

Väl hemma var min förväntan att nu blir det bra. Nu kommer han att sluta dricka och vi blir en liten familj. Nej så blev det inte. En kväll när flickan var 3-4 månader så fick jag nog. Jag skällde och sa att nu fick han välja. Då kom slaget...

Jag blev chockad bara rasade ihop i hallen men flickan i famnen och tårarna rann. Det värsta var det som snurrade i huvudet. "Jag har lovat mig själv att gå om nån höjer handen och slår mig" och här satt jag på golvet och vågade inte gå ut genom dörren. Han tittade med spritdimmig och kall blick på mig och gick å la sig. Nu började det på allvar.

Hela tiden detta nedbrytande. "Du ska veta att du har tur som har mig som vill ha dig, ingen annan vill ha en sån som dig" Jag fick inte handarbeta för då fick inte han tillräcklig uppmärksamhet. Jag skulle ställa upp på sex när och var och hur som helst. Annars skulle han lämna mig och tänk så ensam jag skulle bli eftersom ingen annan ändå ville ha mig.

Jag blev gravid igen och mådde inte lika dåligt men nu fick jag inte längre jobba. Jag skulle vara hemma och tvätta arbetsskjortor... I efterhand har jag fått höra att han var skitfull och sov under bordet när jag låg på BB och den första flickan sov ensam på övervåningen... De e tungt å bära med sig.

Allt esskalerade efter barn två. Jag hade fortfarande tron på att "nu blir det bättre". En julafton när flickorna var små så fick jag ta med dom till övervåningen redan vid 6-tiden eftersom då var det fullt av hans kompisar i vardagsrummet och det dracks sprit som mjölk...Jag tror att det var ungefär här som jag bestämde mig att "det är bättre att jag är själv, eftersom ingen annan vill ha mig, så blir det jag och tjejerna och vi ska få det bra".

Det är ju inget som man genomför över en natt men fröet var sått och jag hade en betydligt äldre kompis som började fråga mig om jag fick stryk hemma. Första gångerna nekade jag men hon var klok och fortsatte och fråga mig. Till slut fick hon ur mig att så var fallet. Å vilken lättnat att få prata om det.

I den här vevan hände nått fruktansvärt i min systers familj. Jag bröts ner eftersom jag inte för min sambo fick vara med på sjukhuset hos min älskade syster. Han slutade här att slå. Kanske för att jag på nått sätt mitt i all bedrövelse kände att det här är sjukt. Så här ska det inte vara. En kille som jag träffade visade också att det inte fanns bara en som kunde tycka om mig och det räckte för att jag skulle fatta beslutet om att nu var det slut.

Det var en jobbig tid och man fick använda all sin list. Han ville inte bo kvar utan skulle fixa lägenhet. Det hände inget på flera veckor. Jag frågade om han fått tag i nån lägenhet och han sa nej och att han inte provat. Jag kände det som om jag höll på att kvävas. Till slut sa jag att jag inte trodde att han kunde ordna en lägenhet själv. Å det tog skruv. Han flyttade men helvetet var inte över.

Mellan 20 och 40 telefonsamtal per dygn blev det och då fick jag höra att jag var en hora och ja allt annat fult som man kan tänka sig. Detta pågick i månader och det var oerhört stressande allra helst när flickorna var hos honom och hörde allt han sa. Hos mig så kunde ju jag "låtsas" att jag pratade med någon annan. Första julen så skulle han absolut ha flickorna hos sig och då grät jag floder hela dagen utom när han ringde och kallade mig allt fult som han kunde komma på. Enda trösten var att tjejernas farfar skulle vara med dom på julafton och det är nog den människa som stöttade mig bäst igenom dom här åren. Nu började cirkusen.

Jag startade barnavårdsutredning för att jag tyckte att det var fel att han drack när flickorna var hos honom. Det hjälpte inget. Ringde och ville ha hjälp av socialen för att hämta dom när jag visste att han låg däckad när han hade flickorna. Fick svaret att om jag var rädd så skulle jag ta med mig polisen och åka dit.... Eller om jag kanske hade några killkompisar som jag kunde ta med mig. Suck.

Våra gemensamma kompisar ville inte ta del i det här och när skulle jag ha haft tiden och orken att odla nya bekantskaper. Jag kände mig ensam och övergiven. Hela tiden tänkte jag, rätt eller fel, att hur kommer flickorna att må om jag och polisen kommer och hämtar dom? Ringde då en advokat som lovade att hjälpa mig. Advokaten skrev ett brev och det skickades inför en storhelg hem till honom. Jag var nervös och min familj var nervös så jag åkte bort över helgen för att slippa samtalen. Han blev rasande men eftersom han inte kunde nå mig så lugnade han ner sig. Vet inte om det efter brevet dök upp nån ny tjej i hans liv för det vände. Han slutade ringa dagligen och var mer spydig i sitt sätt när han nån gång ringde.

Allt som hände under åren, och det är ju massor som man inte får med så här, har lett till att jag idag på sätt och vis är starkare och vet att jag klarar mig själv. Vilket jag också är idag. Har haft ett långt förhållande med en man som varit som en far för mina flickor och fortfarande är det. Jag har dock blivit ärrad och tyvärr varit lite för "praktisk" i mina val av män efter det här. Jag vet att jag inte vill nöja mig med mindre än "all-in" om jag inleder ett förhållande igen. Jag vill också träffa en man som älskar mig villkorslöst för den jag är med mina fel och brister. Nån som vill hjälpa mig ibland och låta mig vara "svag".

Jag orkar inte vara den starka praktiska logistiska projektledaren i ett förhållande vilket var den roll jag tog efter alla besvikelser jag fått erfara av män. Dock vill jag säga till alla tjejer ute i länet och resten av värden. Låt inte en ynklig karl bryta ner er. Ni har lika stort värde som vem som helst och tänk på att det alltid finns nån annan som vill vara med er. Vän eller partner.

Anonym

---

ÖP granskar nu våldet i hemmen.

Är du en av de drabbade? Vill du dela med dig av din historia?

Hjälp oss att lyfta fram det osynliga familjevåldet – berätta under #minhistoria

Andra läsares #minhistoria:

Här har vi samlat alla starka berättelser.

Våld i hemmet / Dag 6:

Polischefen: Vi ska bära videokamera hela tiden

Polischefen: ”Vi ser inget behov av ett barnahus”

Våld i hemmet / Dag 5:

Samhällets svek mot våldsutsatta: Vägrar öppna barnahus och kvinnohus

Advokat: En rättsläkare skulle få fler våldsutövare fällda

Chatt: De svarade på frågor om hur man kan hantera sitt våldsamma humör

Våld i hemmet / Dag 4:

Han skulle aldrig säga emot chefen men hemma slår han sin fru: Så här beter sig den typiske våldsutövaren

Advokat: "Det är ett problem att männen i dag uppfostras av kvinnor"

Männen som vill sluta slå: Här får de hjälp

Chefredaktören: Vi män måste säga stopp

Våld i hemmet / Dag 3:

Ida utsattes för sexuella övergrepp som barn: "Han var ju en sådan som skulle skydda mig"

Polisen slår larm: Skolan tar inte sitt ansvar för att hjälpa drabbade barn

Så många barn utsätts för våld i familjen – en pappa "lugnade ned" dottern genom att slå med bälte

Hit kommer våldsutsatta barn i länet för att få hjälp

Våld i hemmet / Dag 2:

Eva flydde efter en skräckfylld natt

Så utsätts kvinnor för våld i hemmen: Våldtas, skuldsätts och förödmjukas

Unga kvinnor de mest utsatta – det här möts polisen av när de rycker ut

Brist på utrustning försvårar utredningar – så drabbas de utsatta

Våld i hemmet / Dag 1:

ÖP blottlägger familjevåldet i ny granskning

Pappan bröt dotterns näsben - se ett år av våldsanmälningar här

8 av 10 anmälningar om familjevåld lades ned: "Viljan saknas"

Hjälp oss att lyfta fram det osynliga familjevåldet – berätta under #minhistoria

Krönika: Jag är förfärad, arg, ledsen och upprorisk

Chefredaktören: Vi män måste säga stopp

Hit kan du som drabbad vända dig

Annons
Annons
Annons