Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstkrönika: Egensinniga uttryck

/

Christer B Jarlås skriver om sin konstrond.

Annons

Anders Kumlien är en konstnär som ställt ut på olika häll och fått viss uppmärksamhet under åren. Men vid 41 års ålder väljer han att låta sin konst ta en helt ny väg.

"Re-intro" är utställningen döpt till som hade vernissage hos Lars Bolin Gallery i lördags. En utställning som i alla delar består av helt abstrakta oljemålningar på duk.

På sin väg in i det abstrakta har Anders arbetat hårt och försökt att finna ett målarspråk som är så eget som möjligt.

Utställningen består av två delar. Det är dels väldigt stora målningar där en bred penselrörelse över hela duken ovanpå en monokrom bakgrund bildar något som har en del gemensamt med de street art-anspelningar som tidigare funnits i Anders Kumliens bildvärld.

Den andra och dominerande delen av utställningen är målningar skapade i flera lager där oljan ibland får sällskap av akrylen. Det är under- och överliggande måleri. I bakgrunden finns det något som åtminstone då och då kan verka som ett konkret motiv, ett landskap, någon människa, någon figur.

Men ovanpå det har det byggts en slags nätverk av mönster som kors, tätt, tätt och varje målning är samtonad i färgen, där finns de blåsvarta, de intensivt röda, de pastelliga, de sandbruna och så vidare. Målningarnas titlar ger inga nycklar.

Utställningen är genomförd. Och måleriet står självständigt och starkt. Ibland finns en slags likhet med Kåre Henrikssons bildvärld.

Anders Kumlien har sin bas i Stockholm. Men ett stort garage på hustrun släktgård i Vemdalen inspirera också till skapande. "Re-intro" må vara en ny väg, men den leder till en spännande värld.

• Linda Svedberg har gång på gång visat att hon vågar välja egensinniga och inte så självklara lösningar i sitt konstnärliga skapande.

"Gratis Pengar" är namnet på den mycket fascinerande utställning som visas i den nya kulturlokalen Tullgatan 6; en lokal som drivs av filmaren Clara Bodén och illustratören Helen Gedda.

Utställningen består av tre delar, eller kanske fyra om man ska vara noga.

"Vad blir det då" utgörs av svarta byggklotsar som betraktaren kan använda och bygga upp vad som nu önskas. Nu ligger de lite huller om buller på ett vitt bord och någon har påbörjat diverse byggen.

Nästa del är "Det är din tur nu", ännu ett vitt bord med en spelplan bestående av inringade texter om livets olika sidor, mest jobbiga saker. Till det en stor tärning och rad spelpjäser.

Tredje delen, "Här är du nu" är en slags karta, inramad och hängande på väggen. Höjdkurvor och så en liten röd prick.

Till sist, som fristående från trilogin, finns där rader av oskrivna dagböcker, handgjorda böcker, "Jag i dag" är avslutningen.

Enligt det blad som finns i utställningen vill "Gratis pengar" rikta ljuset mot människors mål och drivkrafter. Det är en fascinerande utställning i en mycket tilltalande och stor lokal. En utställning att stanna till i, koppla loss alla sinnen och bara ta in. Utställningen pågår fram till den 9 november.

• I källaren hos Lars Bolin Gallery visar Jamtarts medlemmar sina målningar. Det är en väldigt täthängd utställning med varierat måleri och givetvis ett varierat uttryck.

Men jag kan fastna för kören som målats av Monica Frisk, Lies Jansson Minnees "I betraktarens ögon" där man får se någon som står och tittar på konst, samt Kisa Olssons färgstarka och fascinerande figurer har jag mött tidigare hos Galleri Renée.

Staden behöver fler opretentiösa utställningslokaler. Det betyder säkert mycket för Jamtart att få visa sina verk på galleri, även om flera av medlemmarna har haft soloutställningar förut.

• Drejeriets lilla fina gallerirum har sällan känts så sammanhållet som i utställningen Minnet av en stad som visas fram till den 16 november. De tre konsthantverkarna har gjort en resa till Istanbul, staden som på olika sätt inspirerat till de verk som visas.

Maria Kristoffersson har fört över foton till kakelplattor, foton av interiörer, och hon har också gjort två mindre plattor delvis fyllda av små, små mosaiker. Åsa Nilsson har skapat en rad fat med vågliknande mönster i svart mot de ljusa faten och guldkanterna. Och David Carlsson har krossat porslin och låter det falla ner för väggen mot hela plattor och byggnader på golvet i Snö överallt.

Det är en mycket stämningsfull och finstämd utställning där de olika delarna stöttar och lyfter fram varandra.

Lena Lilliehöök från Hammarstrand ställde ut på Galleri Eken för ett år sedan. Hon har också ställt ut på Frösövallen. Nu under november ställer hon ut hos Eken igen.

Den tidigare textillärarinnan målar akvareller där det våta gärna får vara i det våta, där himlarna gärna får vara så där Lars Lerin-grå och där fjällens färger och former flyter ihop med en finstämdhet som andas lite påverkan av Bengt Ellis.

Motiven är landskap, ofta fjäll, men även Indalsäven runt Hammarstrand. Väderleken är gråväder, vintrigt eller inslag av starka höstfärger i ett slags dis. Inte så oävet, här finns ofta en poetisk klang som är tilltalande och Lena behärskar den rätt så svåra tekniken utan att det slår över för mycket.

Förra veckans krönika ledde till en del debatt. Kontentan verkade vara att Estrad Norr inte ska stötta ideella föreningar som ordnar konserter. Det ska någon annan göra. Estrad Norr vill i stället anordna det hela på egen hand.

Jag som trodde att Estrad Norrs uppgift var att främja länets kulturliv. Men jag hade tydligen fel, Estrad Norrs uppgift verkar i första hand vara att främja Estrad Norr. Förlåt så mycket, jag hade liksom inte förstått det.

Annons
Annons
Annons