Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mest av allt var jag trasdockan – dockan som man kunde slå #minhistoria

Jag minns det som igår. Jag var ung, dum, rebellisk och såg min chans till att få bli större fortare och att få bryta familjens prydlighet. Något som stört mig under min uppväxt.

Annons

Hade jag tänkt efter hade jag sluppit sitta såhär som jag mår idag. Helt utsliten, söndertrasad, utbränd och utan kraft eller ork att stå emot alla trakasserier som väller över mig.

Allt började då jag träffade honom. Han var allt jag inte var och som sagt min chans att få växa upp och vara mig själv... trodde jag. Vår relation inleddes snabbt och intensivt. Vi träffades ofta, vi rökte, vi drack, vi bråkade, vi hade sex och givetvis så blev jag gravid. Det hela slutade (o)lyckligtvis i ett missfall något jag då sörjde men idag är lycklig över.

Tänk er konsekvenserna som kunnat drabba både mig som 15 åring och ett stackars barn. Jag minns i allt detta, i vår relation som höll i hela 13 år, det första slaget, de första nedsättande orden och hur han sakta fick total makt över mig.

Skolgången blev drabbad, jag levde för honom och med honom då vi flyttade ihop efter att han flyttat ut från ett närliggande behandlingshem. Jag blev varnad från många men brydde mig inte. Jag var kär och försökte allt mer då vi stötte på motstånd eller genom att han ignorerade mig.

Jag har varit allt fult du kan tänka dig. Det var fitta, hora, tydligen så var jag otrogen enligt honom, jag var äcklig, en åsna, en gris, en idiot och skulle helst bara hålla käften och göra som han sa. Gjorde jag inte som han sa fick jag konsekvenser. Jag offrade vänner, familj och inte minst mig själv.

Fick kontakt med socialtjänsten utifrån att mina föräldrar blev oroliga och bodde på flertalet familjehem. Jag jobbade mig därifrån för honom och bara slog ifrån mig och höll honom om ryggen i alla lägen. Men innerst inne visste jag och såret i min själ blev större med tiden.

Jag har blivit slagen under alla 13 år men misshandeln ökade successivt och varvades med ömma kärlekshandlingar eller hårda ord och kränkningar. Jag pendlade upp och ner och stannade. Fick en dotter som under sin uppväxt både bevittnat våld och med tiden själv blivit utsatt. Hon har sett sin mamma lida, fått ställt upp för att lindra hans utbrott, fått anpassa sig och minimerats som person.

Hon fråntogs leksaker, vänner och allt hon gjorde var fel. Hon var för tjock, för lat och la sig i för mycket. Oftast skyddade jag, ibland sprang hon ut. Då blev det värre. Det lärde hon sig med tiden. Vi gjorde i största möjliga mån som han sa till oss och vi höll hårt i varandra, jag och min dotter. Vi förlitade oss på varandra och kunde läsa varandra in och ut. Vår hemlighet. Vår skam. Vår frihet som berövats.

När vår son föddes var jag mest ensam. Själv och lämnad på BB. Jag var förkrossad över att han gjorde illa vår dotter när hon för första gången skulle träffa hennes bror. Hon blev nypt och dragen i armen. Hon fick inte sitta bredvid honom och förminskades genom hånflin från honom då hon grät. Detta var den lillebror hon längtat efter. Det syskonet hon önskat. Men det var ändå dem. Dem och jag. Vi tillsammans.

Min man lämnade oss hemma själv i perioder för att vara otrogen. Även denna gång. Han fifflade runt med kollegor på hans arbete inom äldrevården och det inte så osynligt. Jag har kommit på honom många gånger. Även denna gång. Jag satt och väntade med barnen i bilen utanför biografen då vi ser honom med en annan. Jag konfronterade och fann en anledning att dra och ställa in ett planerat bröllop.

Jag gjorde det och höll mig och barnen nära varandra och min familj. Vi bodde hos min syster medan han och hans familj terroriserade mig via telefon, sms, Facebook, mejl.

Efter ca två veckors tjat åkte vi hem och givetvis fick jag en snyfthistoria som jag gick på. Tänkte ju även på familjeformen och vad folk skulle säga och tro. Tre dagar senare får jag en smäll igen. Min dotter måste börja med bantningspiller som hon kräktes av och min son negligeras totalt.

Han struntade i allt ansvar, han såg inte barnens behov och han utgick bara från sig själv i alla lägen. Hans ilska kom och gick och var väldigt intensiv i sin personlighet, han hade ouppnåeliga krav på sin omgivning och helst sin familj. Vi skulle lyda och göra allt på hans villkor.

Han hade ingen verklighetsuppfattning och levde i någon slags fantasi med seriefigurer som största idoler. Han förstod inte vanliga saker och det retade honom. Han förstod inte vilka konsekvenser saker kunde få, inte hur man beter sig eller fostrar barn. Han förstod inte heller att slår man någon får den ont och stryper man någon kan någon dö.

Han förstod helt enkelt inte och jag ryckte alltid ut som försvarare, advokat, god man, personlig assistent och allt vad jag var till honom. Men mest var jag trasdockan. Dockan som man kunde slå och behandla på alla möjliga vis.

Den han kunde hålla vaken på nätterna för att han hotade att döda en i sömnen och ibland höll vaken för att bråka med. Jag var den som skulle upp mitt i natten och göra mackor och oboy till honom och åka på Statoil och köpa cigg om det saknades. Helst leende. Det spelade ingen roll att jag skulle upp och jobba. Ibland tog han bilen bara för att straffa mig och förödmjuka mig då jag såklart kom försent.

Jag var den han ringde på jobbet och terrade. Svarade jag inte smsade han och hotade att komma in och skämma ut mig inför mina kollegor. Jag var den som tog alla ord, alla slag och in i döden skyddade jag mina barn. De stackarna som sett sin mamma bli både våldtagen, slagen, sparkad på, trampad på, strypt och hånad. Mina stackars barn som jag valde skulle få leva och må bra.

Därför lämnade jag honom tillsammans med barnen. Därefter har vi hotats, stalkats, blivit ljugen på, blivit motarbetad, fått suttit i samtal kring, i utredningar för att förklara livet vi haft tillsammans med honom.

Hur vi levt, hur vi överlevt och hanterat vardagen trots denna hemlighet. Alla lögner och påhitt från honom, alla hans falska anmälningar, alla hans falska anklagelser efter vår flytt har fått mig att bryta ihop. Hans terror mot mig, hans envishet och fortsatta misshandel men på ett psykiskt plan istället. Det har satt sina spår. Jag har svårt att lita på folk, har blivit paranoid och ifrågasätter allt.

Jag isoleras i hemmet och delvis på gården då jag i övrigt inte vågar gå ut med rädsla för vad han kan ta sig till eller hitta på. Han som stått utanför vår bostad otaliga gånger, han som ringer mig, han som anmäler mig och skapar stress och oro i mitt och mina barns liv.

Hans lögner är satt i system och tros på av många vilket gör mig sårad, ledsen och besviken. Min historia är något jag alltid kommer bära med mig och försöker se det hela som en lärdom men då jag och mina barn samt min nye man hela tiden måste försvara oss mot lögner gör det att man slås ner om och om igen. Hela tiden.

Ärenden om grov kvinnofrid samt våldtäkt som lagts ner pga bristande bevisning. Det trots sms, foton, mejl, inlägg på Facebook mm påvisats. Det finns utredningar som vinklats till hans fördel, jäv som förelegat, mina barn som hamnat i kläm pga att systemet tillåter han att fortsätta sina trakasserier.

Vi har utredningar som ligger och ärenden hos polis som också står stilla. Eftersom han har mothuggit med lögner på allt jag försökt påvisa är det svårt att värja sig. Han utnyttjar systemet och de förstår det inte. Barnen blir lidande, jag och min man samt vår lille son som även min fd man haft åsikter om allt sedan jag blev gravid.

Han satt med socialtjänsten och pratade om detta barn då jag och min man låg på neonatalavdelningen då han kom förtidigt pga stress, ångest och oro. Han påstod att det var hans och satte igång en jätteprocess då vi inte hunnit fått skilsmässan i laga kraft och barnet registrerades därav på honom istället för fadern pga rådande lagar i Sverige. Detta är något vi ännu inte kommit ur eller vidare från och brottas med dagligen.

Vår familj och våra nära o kära mår dåligt men stöttar oss i detta. Vår son och mina två barn lever med oss och vi fem behöver lugn och ro men ingen hjälper oss. Ingen hjälper en utsatt kvinna som mannen fortsätter terrorisera.

Ett år av stalkning har nu pågått men ingenting hjälper. Inga anmälningar tas på allvar, inga ord värderas, ingen ser vare sig mig, min nya man eller barnen i detta eller hur vi lider i tystnad medan han får härja på och störa oss i vårt dagliga liv. Var vi än vänder oss i systemet får vi kalla handen och oavsett hur bra vi tar hand om barnen ifrågasätts vi när det istället borde vara min fd man som ifrågasattes och kritiserades. Att systemet står bakom en våldsutövare och riktig terrorist är för mig helt otroligt efter att ha hört hur utsatta kvinnor ska få hjälp.

Vi orkar inte fortsätta kriga utan jag vill efter år av helvete få frid och ro för främst mina barns skull. Vi ifråntas alla rättigheter till att faktiskt vara och kallas medborgare i Sverige.

Just nu är vi bostadslös och har skyddad identitet. Vi har för avsikt att flytta till en annan ort i landet, ett fint hus i ett barnvänligt område men ifrågasätts även kring detta då min fd man och jag ännu har gemensam vårdnad.

Jag ser till min historia och förstår att vi kommer få fortsätta kriga då han är så pass intensiv i sin personlighet, så manipulativ och charmerande. Men det som ställer mig frågandes är hur socialtjänst, åklagare, domare och andra utövare i systemet kan stå bakom en sådan tyrann istället för att hjälpa en utsatt familj.

Anonym

---

ÖP granskar nu våldet i hemmen.

Är du en av de drabbade? Vill du dela med dig av din historia?

Hjälp oss att lyfta fram det osynliga familjevåldet – berätta under #minhistoria

Andra läsares #minhistoria:

Här har vi samlat alla starka berättelser.

Våld i hemmet / Dag 6:

Polischefen: Vi ska bära videokamera hela tiden

Polischefen: ”Vi ser inget behov av ett barnahus”

Våld i hemmet / Dag 5:

Samhällets svek mot våldsutsatta: Vägrar öppna barnahus och kvinnohus

Advokat: En rättsläkare skulle få fler våldsutövare fällda

Chatt: De svarade på frågor om hur man kan hantera sitt våldsamma humör

Våld i hemmet / Dag 4:

Han skulle aldrig säga emot chefen men hemma slår han sin fru: Så här beter sig den typiske våldsutövaren

Advokat: "Det är ett problem att männen i dag uppfostras av kvinnor"

Männen som vill sluta slå: Här får de hjälp

Chefredaktören: Vi män måste säga stopp

Våld i hemmet / Dag 3:

Ida utsattes för sexuella övergrepp som barn: "Han var ju en sådan som skulle skydda mig"

Polisen slår larm: Skolan tar inte sitt ansvar för att hjälpa drabbade barn

Så många barn utsätts för våld i familjen – en pappa "lugnade ned" dottern genom att slå med bälte

Hit kommer våldsutsatta barn i länet för att få hjälp

Våld i hemmet / Dag 2:

Eva flydde efter en skräckfylld natt

Så utsätts kvinnor för våld i hemmen: Våldtas, skuldsätts och förödmjukas

Unga kvinnor de mest utsatta – det här möts polisen av när de rycker ut

Brist på utrustning försvårar utredningar – så drabbas de utsatta

Våld i hemmet / Dag 1:

ÖP blottlägger familjevåldet i ny granskning

Pappan bröt dotterns näsben - se ett år av våldsanmälningar här

8 av 10 anmälningar om familjevåld lades ned: "Viljan saknas"

Hjälp oss att lyfta fram det osynliga familjevåldet – berätta under #minhistoria

Krönika: Jag är förfärad, arg, ledsen och upprorisk

Chefredaktören: Vi män måste säga stopp

Hit kan du som drabbad vända dig

Annons
Annons
Annons