Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mikaela Munck af Rosenschöld: Vi känner alla någon som heter Charlie

/

Charlie Eriksson hade under en längre tid känt att det inte stod helt rätt till med honom och världen runt omkring. Men det tog ett tag innan han ville erkänna det. Han som var så duktig, som alltid presterade på topp, kände sig ofta övergivet ledsen och fruktansvärt tom, allt snurrade, ingenting var riktigt roligt. Han kastades in i många svåra depressioner som höll på att kosta honom livet. Bara drygt 20 år, en ung människa som borde ha hela livet som ett överlastat smörgåsbord framför sig, och så denna tyngd, som bly, i bröstet. 

Annons

Charlie är bara en av många unga som drabbas av psykisk ohälsa, och som drabbas på flera sätt än ett. För det första av den sjukdom som slår ner som en rovfågel i ens själ, och utan att fråga om lov, bygger ett bo där. Men också av den tystnad som dånar i ens öron, och den ensamhet, som skriker i varje skrymsle av ens kropp, och som följer i spåren av sjukdomen. När den kommer på tal. Om den kommer på tal. För ingen vill ju prata om det som är nattsvart och svårt, även om alla kanske vill det egentligen, men inte vågar börja. 

Nu gör vi det. Nu pratar vi om psykisk ohälsa: 

Av alla ämnen som barn och unga tar upp när de kontaktar hjälporganisationen BRIS, Barnens rätt i samhället, är oro, ångest, tappad livslust och viljan att skada sig själva, de vanligaste.  Det som är bra är att de vågar ringa och prata om det som är svårt. Det som är dåligt är att de inte har några andra – familjen, vänner – att prata med. Och att de överhuvudtaget mår så dåligt som de gör, det är riktigt dåligt. 

När våra ungdomar växer upp väntar ett allt stressigare arbetsliv på dem. Sjuktalen till följd av stressen ökar hela tiden och ofta går det så långt som till utbrändhet. Så blir det i ekorrhjulets snurriga tidevarv, när man tycker att det är viktigare att ha regler för höj- och sänkbara stolar och kaffeautomaters placering, än att reagera och agera i tid, när någon i ens närhet, kanske en själv, håller på att duka under i all duktighet.

Charlie Eriksson var också han nära att duka under. Men en svårstoppad kamplust drev honom att trots allt vilja leva ett så bra liv som möjligt, och att få andra, framför allt unga, med liknande livsöden, att må bättre och att inte så ofta behöva känna sig både maktlösa och hjälplösa. Han ville göra något för att få bort den beröringsskräck som råder kring människor med psykisk ohälsa. Han skrev en bok, han samlade kändisar som blev ambassadörer i frågan, han föreläste och han startade nätförsäljning av fina armband med texten "aldrig ensam". Köp dem gärna och bär dem som ett synligt stöd, ett bry-sig-om-bevis för Charlie och alla andra som är själsligt sköra, men ändå starka, och som aldrig borde få vara ensamma. Aldrig. 

Vi känner alla någon som heter Charlie. 

Läs gärna mer på www.aldrigensam.com

--

Här hittar du tidigare krönikor som Mikaela skrivit

Annons
Annons