Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När jag grät så sa hon tänk att jag kan få en stor kille att gråta #minhistoria

/

Min första flickvän var våldsam. Vi var tillsammans i tre år, ett år av svindlande kärlek, massor med känslor. Jag såg inte hennes brister, hon var mitt allt.

Annons

Året därpå blev hon mer och mer svartsjuk, skällde ut mig om jag hejade på tjejer som jag kände som hejade på mig när vi var ute tillsammans. Jag delade med mig av mina vänner till henne, såg till att de lärde känna varandra.

Hon däremot såg till att jag knappt träffade hennes. Hennes sätt att bete sig, gjorde det jobbigt för mig, jag visste aldrig om jag vågade prata med någon utan att hon skulle bli arg. Själv var hon charmig mot alla och pratade ofta och gärna med andra killar. Till och med började hon släppa min hand om vi var ute om hon såg någon kille hon kände. Om jag grät någon gång så var ofta hennes kommentar att tänk att lilla hon kunde få en så stor kille att gråta. Det var som om hon njöt över sin maktposition.

I samma tid började hennes svartsjuka bli än värre, hon slog mig i ryggen, ryckte nästan örat av mig när jag protesterade mot hennes svartsjukeanklagelser och sa till henne att hon kanske själv borde fundera över hur hon betedde sig. Efter tre år kom det fram, hon hade varit otrogen, vid det laget var jag så nedbruten att jag ville dö. Jag älskade henne men hon höll mig i ett hårt grepp med våld och hårda ord. Hennes otrohet fick mitt hjärta att vilja sprängas i bröstet. Hon var lite ångerfull, men hennes främsta sätt att hantera att hon vart otrogen var fientlighet, och orden "Man kan faktiskt leva med att den andra varit otrogen". Jag visste mycket väl att hon inte skulle acceptera om jag varit det.

Jag hade våldsam ångest då jag till slut gjorde slut. Hon var mitt allt men jag kunde inte leva med att sitta instängd i ett påtvingat asocialt liv för husfridens skull medan hennes agerande ansågs oantastligt. Då, när jag gick, så brast hon, bönade och bad, så att jag ändå tog henne tillbaka. Och så började dödsdansen igen. Hon umgicks än mer öppet med andra killar, och jag fick ställa henne mot väggen än en gång. Det här skedde tyvärr på en dans, så vi var inte nyktra. Den gången slog hon mig så att jag dök i backen. Jag, närmare 2 meter lång, blev golvad av en tjej som vägde hälften så mycket och var under 170 cm. Då brast det för mig, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag gick, fick nog av allt, och såg ingen framtid. Ville ta mitt liv och var på väg ner till sjön i ren desperation för att försöka dränka mig.

Hon sprang efter och skrek, först på ett sätt som gjorde att jag trodde hon ångrade sig, men hon blev snart hotfull och jag blev rädd att hon återigen skulle slå mig. I ren reflex så slog jag först. Det sågs av någon på dansen och sen var skvallret i gång. Han slår tjejer. Hon vann allas sympati, hon som i tre år manipulerat, hotat och slagits. För man slår inte tjejer. Jag slog en enda gång, i självförsvar. Så tänkte jag med, man slår inte tjejer. Jag måste vara en dålig människa.

Jag var så nedbruten av hennes hot och nedvärderande attityd att jag föll in i de andras fördömanden. Jag hjälpte till att bryta ner mig själv. Månader senare sökte hon upp min far och grät ut hos honom, om vilken skit jag varit. Och han, som den årgång han är, kan inte prata känslor, så han hörde henne, och dömde mig. Att höra min version var inte intressant. För i hans värld fanns också bara en sak. Man slår inte tjejer.

Men ändå nu, 20 år senare, har hon allas sympati, medan jag är dömd i andras ögon. Jag har äntligen, nyligen fått tillbaka min far, efter detta. Hon har idag barn med flera olika fäder. Hon har dragit kniv mot en närståendes partner, låst ut en av sina ex i 20 minusgrader, och vad mer vet jag inte.

Jag har i alla dessa år känt mig utstött, missförstådd och helt värdelös. Utan värde att få känna kärlek och inte värd att älska. Jag har inte kunnat ha ett riktigt förhållande då jag är rädd att återigen bli förnedrad, slagen och lämnad. Jag kommer nog inte att någonsin klara av att släppa någon in på livet igen.

Anonym

---

ÖP granskar nu våldet i hemmen.

Är du en av de drabbade? Vill du dela med dig av din historia?

Hjälp oss att lyfta fram det osynliga familjevåldet – berätta under #minhistoria

Andra läsares #minhistoria:

Han ville ta bilder för att visa hur ful kropp jag har

Rädslan för att få en spark i ryggen, ett slag med en bräda, bli utfrusen i flera dagar

Pappa nöp mig i bröstvårtorna och det gjorde så jäkla ont #minhistoria

Jag ser hur mitt livs kärlek bryts ner av sitt ex

Ett nyp här och en dask där. Folk skrattade

Jag utförde psykisk misshandel på mitt livs kärlek

Våld i hemmet / Dag 3:

Ida utsattes för sexuella övergrepp som barn: "Han var ju en sådan som skulle skydda mig"

Polisen slår larm: Skolan tar inte sitt ansvar för att hjälpa drabbade barn

Så många barn utsätts för våld i familjen – en pappa "lugnade ned" dottern genom att slå med bälte

Hit kommer våldsutsatta barn i länet för att få hjälp

Våld i hemmet / Dag 2:

Eva flydde efter en skräckfylld natt

Så utsätts kvinnor för våld i hemmen: Våldtas, skuldsätts och förödmjukas

Unga kvinnor de mest utsatta – det här möts polisen av när de rycker ut

Brist på utrustning försvårar utredningar – så drabbas de utsatta

Våld i hemmet / Dag 1:

ÖP blottlägger familjevåldet i ny granskning

Pappan bröt dotterns näsben - se ett år av våldsanmälningar här

8 av 10 anmälningar om familjevåld lades ned: "Viljan saknas"

Hjälp oss att lyfta fram det osynliga familjevåldet – berätta under #minhistoria

Krönika: Jag är förfärad, arg, ledsen och upprorisk

Chefredaktören: Vi män måste säga stopp

Hit kan du som drabbad vända dig

Annons
Annons
Annons