Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pratima fick barn när hon var 12 år

/
  • Sony och Elis spelar fotboll i köket i väntan på maten.
  • Sony och Elis spelar fotboll i köket i väntan på maten.
  • Mellan sju och åtta timmar studerar Pratima på biblioteket varje vardag. Hon måste vara strukturerad för att hinna med både sjuksköterskestudierna och barnen.
  • Pratima längtar ibland hem till sin familj i Nepal och skulle kunna tänka sig att flytta tillbaka någon gång.– Jag känner mig inte alltid som svensk, men jag vet inte om jag skulle känna mig så hemma i Nepal heller, säger hon.
  • Det skiljer tio år mellan Elise och Sony, nästan lika många år som mellan Sony och Pratima.
  • Gitarr är ett av Sonys fritidsintressen. Fotboll och dans tränar hon flera gånger i veckan. Sedan hinner hon med att fotografera också.
  • Elise och Sony har kuddkrig.
  • En teckning av Elise.

I en tvåa på Prästgatan i Östersund bor familjen Jonsson med mamma Pratima, 26 år, och döttrarna Sony, 14 år, och Elise, 4 år.

Annons

När ÖP kommer på besök har Elise hoppat i sängen så att ett draperi åkt i golvet. Pratima, som läser till sjuksköterska, har just kommit hem och det är dags att laga middag.

– Jag har aldrig haft tid att vara fjortis. Det är lite sorgligt på det viset. Jag känner mig gammal, berättar Pratima.

Pratima är född i Katmandu, huvudstaden i Nepal. När hon var 12 år blev hon gravid och födde Sony.

– Det var svårt, många unga gravida i Nepal tar självmord, berättar hon.

Hennes familj stöttade henne men många andra i släkten hade åsikter om att hon var så ung.

– Jag skurade golv och lagade mat för att slippa höra att de var less på mig, säger hon.

För Pratima var det svårt att förstå vad det innebar att ta hand om ett litet barn.

– Jag sprang barfota till sjukhuset när hon grät, jag fick panik. Där skällde de ut mig och förklarade att bebisar faktiskt gråter, säger hon.

Det börjar lukta curry från köket. Lamm och potatis står på menyn. Sony har satt sig i sitt rum för att spela gitarr.

När Pratima var 15 år flyttade hon till USA som utbytesstudent under två terminer. Där träffade hon en kille som hade bott i Sverige tidigare och i oktober 1998 flyttade de till Östersund. Sony var då 4 år.

– När Sony började skolan och jag gick på föräldramöte frågade en kille om jag också gick där, säger Pratima och skrattar.

Pratima förklarar att många av Sonys kompisar tycker att hon har en cool mamma. Sony tycker mest att det är pinsamt.

– Det är nog lite annorlunda med vår familj, säger Sony.

– Jag förstår dig bättre och många av Sonys kompisar har också lätt för att prata med mig. Dessutom har vi rätt lika klädsmak. Det händer att vi lånar kläder av varandra, säger Pratima.

och får Sony att spela fotboll med henne i köket. Pratima stannar upp i matlagningen för att titta på.

– Vilken är din bästa grej? frågar Elise sin mamma, jag vet att du tycker om mig men något annat.

– Musik … färg … och jag gillar att dricka te, svarar Pratima.

Att Pratima fick barn så tidigt har påverkat henne mycket.

– Att vara 20 och utan barn kommer jag aldrig att få uppleva. Min hjärna är programmerad för detta. Mina kompisar i min egen ålder kan aldrig nå mig, äldre personer förstår mig bättre, säger hon.

Hon känner att hon alltid måste vara ansvarsfull och har svårt att inte vara så allvarlig.

– Jag har svårt att släppa loss. Ibland skulle jag vilja göra bort mig men kan inte det. Jag ramlar aldrig utan är noga var jag sätter min fot, säger Pratima.

Sony, som går skola i Lugnvik, sätter sig vid datorn och plockar fram några fotografier. Hon gillar att fotografera natur och konstnärliga bilder – när hon har tid. Fotboll och dans tar annars den största delen av Sonys fritid. Så fort hon har ätit ska hon på styrkepass med fotbollslaget.

– Jag gillar mest att spela på mittfältet, säger Sony, som brukar spela på lite olika positioner.

och syskon bor fortfarande i Katmandu. För fyra år sedan dog först hennes lillasyster och sedan hennes pappa. Systern var bara 13 år och drabbades av en hjärnhinneinflammation.

Pratimas pappa dog i en bussolycka bara någon vecka efter systerns död. Pratima var i Nepal för att ta avsked av sin syster – och var med i bussen.

– Sekunderna innan vi störtade hade pappa och jag så roligt. Sedan vändes allt. Vi tittade på varandra när bussen störtade, säger Pratima.

Hon klarade sig utan svåra skador men det tog tid innan hon kunde åka buss igen utan att vara rädd. Förlusten har fått henne att inte gnälla på småsaker och att oftare tala om för familj och vänner vad de betyder för henne.

– Livet kan ta slut när som helst. På några sekunder var min pappa borta. Nu väntar jag inte längre med att berätta för folk vad jag känner. Jag ringer direkt till min mamma om jag vill säga något bra till henne. Vi har kommit varandra närmare, säger hon.

Valet att utbilda sig till sjuksköterska var självklart för Pratima. Det fanns inga alternativ.

– Jag vill åka till krigsländer och hjälpa barn, det skulle jag må jättebra av. Jag vill åka dit där de inte har elektricitet men ändå kan skratta innan de går och lägger sig.

Annons
Annons