Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Rossön är byn som visar medmänsklighet

/
  • Ulla Jönsson, Gunnel Eliasson och Mårten Anderstig har bara positivt att säga om de nya invånarna i Rossön. Foto: Susanne Kvarnlöf
  • Ahmed Jaafar och Imad Ibrahim lever ett bra liv i Rossön.– Människor i Rossön är alltid mina vänner och röda korset är jättebra. Det enda dåliga är busstransporterna. Det är ett problem att bussen mellan Rossön och Strömsund går så sällan.Foto: Susanne Kvarnlöf
  • Det gamla Vangenhuset i Rossön var nära rivning, men har nu fått nytt liv.Foto: Susanne Kvarnlöf
  • Mårten Anderstig och Ahmed Jaafar i samspråk.– Mårten lär mig fem svenska ord om dagen, säger Ahmed.Foto: Susanne Kvarnlöf
  • – De är fantastiska människor som smälter in i byn. Vi har så mycket att lära varandra, säger Mårten Anderstig. Foto: Susanne Kvarnlöf
  • Imad Ibrahim, väntar att han ska få återförenas med sin familj.Foto: Susanne Kvarnlöf
  • Ahmed Jaafar berättar:– Kriget i Syrien är det värsta i historien, civilpersoner står mot staten. Jag har kvar mina föräldrar där, jag är orolig men kan inte göra något. Det är bara att vänta.
  • Lägenheterna är spartanskt inredda, men helt funktionell standard. Här Mårten Anderstig, Ahmed Jaafar och Imad Ibrahim.Foto: Susanne Kvarnlöf
  • Rea på Kupan. Foto: Susanne Kvarnlöf
  • Ulla Jönsson, Röda korset:– Migrationsverket står för ett baspaket som de kan utrusta sina lägenheter med, men de behöver mer än så. En liten kastrull räcker inte så långt åt en familj på åtta personer. De handlar en hel del här på Kupan, säger hon.Foto: Susanne Kvarnlöf

I Rossön heter tryggheten Mårten. Han är vaktmästare och medmänniska.

– Jag är i Vangenhuset större delen av min lediga tid.

– Det är så fantastiska människor som bor där, jag trivs verkligen att vara där, svarar Mårten Anderstig.

Bara den senaste veckan: Vi läser om orter som vänder flyktingar ryggen, vi hör om Sverigedemokratiska politiker som kallar invandrare för parasiter, och vi hör om hur rasistiska och islamofobiska partier vinner mark i europeiska länder.

Rossön är byn som valt en egen väg, medmänsklighetens.

Sedan i juni har byn fyllts på med drygt 40 nya invånare. De kom sent en kväll med buss genom det karga, vemodiga landskapet.

– Då när de kom stod vi här och väntade, och det är klart att det var en liten pärs då alla kom och de inte hade något. Det vi tänkte var ju att vi måste hjälpa dem. Det var prio ett.

Ulla Jönsson är Röda korsets representant i Rossön och hon och Gunnel Eliasson, som jobbar frivilligt för Röda korset, är varmt välkomnande när vi knackar på hos Kupan.

De sitter vid ett bord alldeles innanför dörren. På bordet står kaffet färdigt och Gunnel stickar.

– Vi ringde runt till folk och bad dem komma med grejer och efter en stund kom det folk och de hade med sig allt möjligt, berättar Ulla Jönsson.

Folk kommer och går. Det är endera brevbäraren, någon Rossöbo, eller någon av de nya som tittar in.

Ulla Jönsson:

– Det kommer alltid hit folk för att prata eller fika, och en del kommer för att få brev och kallelser översatta. Det har blivit som en samlingsplats här och så kan de köpa lite grejer här om de behöver. Det kan vara husgeråd eller kläder.

Så kommer Mårten. Han är anställd av fastighetsföreningen som fastighetsskötare, och han lägger även mycket av sin fritid på att hjälpa flyktingarna.

– Huset där de bor kallas för Vangenhuset, det har blivit mitt andra hem. Jag trivs verkligen där och jag umgås med dem veckans alla dagar.

• Vad är det som är så speciellt? undrar jag.

Mårten funderar en stund, sedan säger han:

– Dom smällt in.

• Tror ni att de får samma mottagande på andra håll? frågar jag.

– Troligen inte, folk kallar ju det här för Rossömodellen, svarar de.

• Vad är det?

– Det är väl att de alltid kan nå någon av oss, de kan komma hit och få hjälp med det mesta. Och så har ju skolan här i byn ett program för att barnen fortare ska kunna komma in i skolan. Några av dem är med i Bodumskören, och de är med i skidträningen och på fotbollen. Vi tänker inte så mycket på att de är asylsökande utan mer på att de är som vilka bybor som helst.

Mårten berättar:

– Vi har fått kompisar för livet. Det är en jädra gemenskap när man kom till huset. Man behöv aldrig gå därifrån hungrig, det är fantastiska människor. Och så är dom med på allt som händer i byn.

Är det över huvud taget något motstånd mot att byn har tagit emot flyktingar?

– Kanske var några lite rädda och avvaktande i början, det är väl mänskligt, men vi har ju märkt att vi mår så bra av det här, säger Ulla Jönsson.

Mårten berättar om de första breven som delades ut i flyktingarnas brevlådor när de hade kommit.

– Det var från Nordfront.

Nordfront är en svensk militant nynazistisk organisation, som vill skapa en nationalsocialistisk republik av de nordiska länderna. De är emot invandring.

Så tar Mårten oss med till Vangenhuset. Vi knackar på i en av lägenheterna och träffar Ahmed Jaafar och Imad Ibrahim, som båda kommer från Syrien.

Ahmed, som var studerade i Syrien och som är den som pratar engelska, säger:

– Människorna här är så snälla och vänliga. När jag gick genom byn för första gången blev jag glad, allt är så lugnt och man känner sig trygg, det är en av huvudorsakerna till att jag vill stanna här. Its amazing life, säger han och ler.

Imad, jobbade inom fastighetsbranschen, är gift och har barn och väntar nu på en återförening med sin familj. Han flydde illegalt med falska papper från Turkiet till Grekland i en liten plastbåt. Han har varit i två länder före Sverige.

Nu vill han bygga sin framtid här med sin familj.

– Det viktigaste är skolan. Och barnen. Om barnen mår bra är framtiden bra, om barnen mår dåligt är framtiden dålig, säger han.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons