Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Swedenmark: Resan till Umbrien

/

Annons

(vi startade i Stockholm) insåg jag att blodtryckstabletterna låg kvar hemma. En medresenär hade svagare tabletter men inte tillräckligt många för att båda skulle klara sig. I mobilen ringde jag till Lugnviks vårdcentral, där syster Ingrid och doktor Martin Redfors fixade ett recept. Mot kvällen gick jag in på ett apotek i Malmö och kunde hämta ut en burk Atacand. Den nya tekniken är ofta underbar.

Öresundsbron är fin. När chaffisen skulle betala blåste kortet iväg men en snabb insats räddade situationen.Danmark var mörkt. Folk satt väl inne och åt röd korv.

Färjan till Puttgarten är lite B. Man ska prångla ut parfym, sprit och godis under den korta överfarten. När de mest ovana börjar söka sig ned till bilarna har inte de rutinerade ens börjat äta.

I Tyskland regnande det och frågan om nattvila dök upp. På Hotel Gremersdorf i Schleswig-Holstein fanns det plats för tre män och en hund. Dessutom åt och drack vi gott. När klockan var nio sov alla. Ja, hunden var möjligtvis vaken.

I delstaten är konservativa och socialdemokrater ungefär jämnstarka. Plattyska är ett av de erkända språken. Huvudstaden Kiel har en kvarts miljon invånare, i delstaten bor 2,8 miljoner. Den gamle förbundskanslern och Nobelpristagaren Willy Brandt (S) kom från Lübeck.

Det blev tidig start från hotellet i Schleswig-Holstein. Chauffören var särskilt het att komma iväg. Efter frukost och hundrastning bar det av mot Hamburg. Det bor 1,7 miljoner i stan, Tysklands näst största. Från autobahn blickade vi ut över dimman.

i Hamburg, sa framsätet.

Ofta sägs att det var Hitler som byggde autobahn, eller kraftfartstrasse som var det första namnet. Men den första sträckan invigdes av Konrad Adenauer redan 1932. Det var före den svarta Hitlerepoken. Adenauer var då borgmästare i Köln och blev sedemera förbundskansler i Västtyskland.

Det går fort på autobahn. Svisss. En del ligger nog på 170, 180.

E 45 uppenbarade sig. Den vägen börjar i Karesuando i Finland  och slutar i Gela på Sicilien. Ungefär 492 mil lång. Tur att vi inte skulle avverka hela sträckan.

Ibland stannade vi till vid något rastställe, lät hunden göra ifrån sig, fikade och fick lite luft. Snygga, propra anläggningar med välstädade toaletter.

Många långtradare är det. Och det är klart, bra vägar gör ju att företagen satsar på landsvägstransporter. Mer måste styras över till tågen. 

Snart såg vi Olympiastadion i München.

Innsbruck badade i ljus. Vi väntade med skräckblandad förtjusning på tunneln i Brennerpasset. Visst, det var en del kortare tunnlar men ingen superlång. Vi hade helt enkelt tagit fel. Då bestämde vi att ta Sankt Gotthardpasset hem. Brennerpasset ligger 1 370 m ö h, nästan lika högt som Åreskutan (men uppe på skutan är det ju ingen biltrafik). Det var lite snöfall och kring noll grader. Vi hittade ett hotell med restaurang i norra Italien. Inga problem att ta med doggen in.

Och där, i Norditalien, försvann på något sätt den svagare varianten av blodtrycksmedicinen.

, var den gemensamma analysen på den tredje dagens morgon, på ett hotell i Norditalien.

Nu skulle slättlandet utbreda sig och värmen skulle strömma mot oss. Shorts?

Efter en stunds resa uppenbarade sig bergstoppar vid horisonten. Var det Dolomiterna? Det blev brantare och brantare. Snö ersatte gräs. Vad var nu detta? Jo, det var Apenninerna. Högsta toppen ligger på 2 900 m ö h. Kebnekaises sydtopp ligger på 2 104 m ö h. Apenninerna var en överraskning. Vi hade ju väntat slättland och värme.

– Nu är det kring noll, sa chaffisen.

Stämningen var något dov. Och då visste vi ändå inte att det finns glasögonsalamander i Apenninerna.

Men så tog bergen slut. Det var snö vid ena tunnelöppningen, gräs vid den andra. Nu var det tillåten maxfart till Umbrien. Vi stannade på en Auto-Grill och talade om bergen.

Jag drack vin till lunch.

– Vi är ju i Italien, vettja.

Men var tog de svaga blodtryckstabletterna vägen? Hamnade de på biltaket i Norditalien? 

Kamraten har nyligen skaffat sig ett fint hus i Umbrien i Italien. Det är ett gammalt stall som inretts smakfullt och rationellt.

Jag hade MVG i eldning och tog därför på mig att göra upp brasor i öppna spisen och kaminen. Det blir kallt och utkylt i stenhus.

Vår egentliga uppgift i Umbrien var att buteljera, etikettera och frakta hem olivolja.

Arbetet avbröts ibland av åkturer i byarna (som är som städer) och besök på utskänkningsställen.

Doggen (det var inte min hund Clara utan reseledarens hund Nelly) skulle också besöka veterinären för att få några piller. Mina glasögon gick sönder och reparerades gratis av en optiker. Vi köpte kött av slaktaren och gick på Coop. Dessutom drack vi några liter kaffe och njöt av de vackra husen. Reseledaren gjorde läckra måltider.

ungefär lika stort som Åre kommun. Men den italienska regionen har 834 000 invånare, 99 per kvkm. Den svenska kommunen har 8 300 invånare, 1,4 per kvkm.

Landskapet är varierat. Appeninnerna sträcker sig fram genom Umbrien, där finns djupa dalar, vackra dungar och enormt många olivträd. Italiens gröna hjärta kallas regionen, åtminstone av befolkningen där.

Vi hade det gott där och njöt till fullo av traktens goda vin.

Annons
Annons