Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Vi har en förmåga att få folk att känna sig maktlösa, det är någon slags överföring. Men det är int

Sussie föll in i mörkret för 16 år sedan. Hon fick diagnosen borderline och vistelser på psyket blev vanligare än tid i hemmet. – Jag hade en splittrad personlighet. Jag bestod av fem personer, jag brukade kalla dem mina fem sekreterare. Nu börjar Sussie forma en egen identitet och ett eget jag. Mötet med en psykiatriker blev en vändpunkt, hon har äntligen hittat en väg ut ur mörkret.

Annons

edan som 15-åring började Sussie, som egentligen heter något annat, att skära sig i armarna.

– Jag var 15 år då jag försökte ta livet av mig. Jag hamnade på barnpsyk, men det var ingen bra erfarenhet, säger Sussie.

Hon berättar att människor brukar undra hur man kan skära sig själv, det gör ju ont.

– Det är det som är meningen. Den fysiska smärtan dämpar den själsliga, Jag brukar likna självskadebeteende med missbruk, så är det i alla fall för mig.

Tiden på barnpsyk lindrade inte alls och livet rullade på. Hon bodde kvar hemma och började på gymnasiet, men hoppade av efter ett år.

– Jag jobbade lite inom vården och när jag var 18 år så tågluffade jag i Europa ensam.

Det slutade på värsta tänkbara sätt. Sussie blev våldtagen i Holland och fotograferad i sitt livs värsta stund

– Jag berättade ingenting.

Drygt ett år senare slog mörkret till med full kraft. Hon fick sömnsvårigheter, ångest, och hon isolerade sig från omgivningen. Besöket hos en skolkurator blev ett rop på hjälp.

– Jag sade att jag skulle ta livet av mig.

att ta sig till en distriktsläkare, som såg till att hon blev inlagd på vuxenpsykiatrin. Det blev början på nästan 16 års vistelse på behandlingshem och på psyket.

– Jag har spenderat nästan hela mitt liv inom slutenvården på grund av min sjukdom. Mina erfarenheter är både bra och dåliga, säger Sussie.

Hon tycker att personalen har ganska dåliga kunskaper om borderline.

– Man känner sig ofta missförstådd och ibland inte tagen på allvar. Borderline är som en känslomässig berg- och dalbana, säger Sussie.

Hon berättar om ett tillfälle när hon ringde till psyket och sade ”Jag mår så fruktansvärt dåligt”.

– Personen svarade ”ja, men du har ju mått dåligt så länge och i så många år”, som om det har någon betydelse.

– Man måste bli mänskligt bemött inom psykiatrivården. Man söker sig inte dit om man inte behöver vård, fortsätter hon.

Men Sussie menar att hon också förstår personalen. Hon förstår att de kan känna maktlöshet och känna sig otillräckliga.

– Vi borderlinepatienter har en förmåga att få folk att känna sig maktlösa, det är någon slags överföring. Men det är inte med flit.

Totalt 16 års erfarenhet av psykiatrivården gör att Sussie kan se skillnader i bemötandet och vården.

– Jag upplever ett hårdare klimat inom speciellt akutpsykvården. Personalen är väldigt stressad över att det är så många hjälpsökande och att det är så få platser. De vill ha ut en därifrån så fort som möjligt.

Det är självklart också skillnad på personalen. Sussie har funderat över skillnaderna och om de helt enkelt kan bero på personkemi. Vissa personer kommer bara inte överens. Andra tror hon helt enkelt har valt fel jobb.

– Jag har träffat på en del människor som jobbar inom psykiatrin, som jag ärligt talat inte tycker passar där. De har ingen empati och förståelse.

blev mötet med en stafettläkare.

– Han har verkligen kunskap om borderline och ett brinnande intresse. Jag har lärt mig mycket av honom om min sjukdom och förhoppningsvis har jag gett honom lite mer förståelse om hur det är att leva med borderline.

Sussie tycker att kombinationen medicin och terapi har fungerat bra för henne. Hon vill ha båda just nu.

– Utan terapin vet jag egentligen inte hur jag skulle ha klarat mig. Jag bor själv nu i en lägenhet. Jag får mina känslomässiga dalar. Jag brukar säga att jag hamnar i mörker. Allt blir kaos och man får mycket ångest.

När hon hamnar i det becksvarta mörkret faller hon tillbaka till ett självdestruktivt beteende. I de mörkaste stunderna har hon blivit tvångsvårdad för att se till att hon faktiskt inte tar livet av sig. Ibland har hon till och med blivit fastspänd med bälten i sängen för sin egen säkerhets skull.

– Det botar inte min sjukdom, men jag lever i alla fall, säger Sussie.

Hon är på bättringsvägen. Hon har tagit ett beslut, men det innebär inte att den väg som ska gås är lätt.

– Nu känner jag liksom att jag på något sätt ska försöka ta adjö av den här sjukdomstiden och gå in i ett nytt liv.

en enhet inom psykiatrin för återhämtning och rehabilitering, har hjälpt och hjälper mycket. Deltagarna fikar tillsammans och åker ibland skidor tillsammans. Syftet med K2 är att ge deltagarna motivation och möjlighet att odla egna intressen.

– Personalen där är helt fantastisk, säger Sussie.

Dit kan Sussie gå utan att känna några måsten eller tvång. Där kan hon gå för att försöka klura ut vem hon är. Hon berättar att skillnaden är stor på hur hon är nu och hur hon var för fem år sedan.

– Då hade jag en splittrad personlighet. Jag bestod av fem personer, jag brukade kalla dem mina fem sekreterare. Nu börjar jag äntligen forma en egen identitet och forma ett eget jag. Det är mycket tack vare terapin. Det har varit mycket problem med själen.

I slutet på april går hon på sista besöket hos psykiatrikern. Hon hoppas att då kunna styra sjukdomen och inte låta sjukdomen styra hennes liv.

– Det är svårt, men det är något som jag fattat ett beslut om. Det har växt fram under en tid och så här vill jag ha det.

Annons
Annons