Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya avsnitt av "Unika rum"

Udda platser och kreativa lösningar att bli inspirerad av!

Hemma hos Graham Potter: "Rachel är fantastisk, jag är bara en blöjbytare"

Nyckelspelaren för Graham Potter finns inte på fotbollsplanen, utan hemma. Hans värsta domare är han själv och på planen har han skaffat sig kontroll där ingenting lämnas åt slumpen. Så är det inte hemma. Där råder totalt kaos.

Annons

SE ÄVEN:Hemma hos: ÖFK-spelaren Saman Ghoddos visar sitt hem: "Här tar jag många tupplurar till någon serie"

– What is happening, ropar han från köket och börjar vifta bort ångan med händerna.

Redan när han laddade kaffebryggaren såg det oroväckande ut. Kaffemängden höftade han, bryggaren började frusta när han hällde i vattnet eftersom den redan var påslagen. Det är först när bryggaren jobbar på som den ska han blir oroad över den naturliga ångan som maskinen efterlämnar.

– It looks strong, säger han och häller snabbt upp en kopp till sig själv och tar en klunk.

Hans ansiktsuttryck avslöjar allt. Han häller upp en kopp till mig, det mesta hamnar på bänkskivan, han lämnar kaffepannan på bänken och bryggaren igång. Med orden ”Jag kan inte göra kaffe” sätter han sig vid bordet.

Han ser inte lika nöjd ut nu som när vi träffades på konstgräset på Jämtkraft Arena för några veckor sedan. Då pratade vi om matchen de precis vunnit mot Hammarby, då var han så nöjd att det ryckte i munnen till ett leende hela tiden. Matchen var inte enkel, när någon backar hem blir det svårt att göra mål. Men han ler för det gick ju vägen. När jag frågar om jag får skriva om honom som person säger han att han blir nervös.

– Hemma är det ett kaos, det är barn överallt. Men det blir perfekt, då måste jag städa.

Att få hela familjen samlad i soffan samtidigt är ett omöjligt uppdrag, det är sen eftermiddag och barnen är trötta och hungriga.

Vi sitter vid köksbordet med starkt, svart kaffe. En bukettblommor står på bordet från Kommunstyrelsens ordförande. På kortet står det”Stort grattis, du är fantastisk. Så glad att du bor i Östersund”

I dag har de flesta kritiker tystnat, nu haglar lovorden istället. Men Graham Potter är ödmjukheten själv. Han vet att fotbollen är brutal, för lika snabbt som det går bra för ett lag, kan det vända. Han likställer fotbollen med livet, alla spelar vi men hur man gör det är upp till var och en.

– Jag kommer aldrig att säga att mitt sätt är bättre än någon annans.

Graham är Charlies stora förebild men han är inte imponerad av hur pappa pratar svenska. Då skrattar Charlie bara.

Egentligen var det när han som fotbollsspelare tröttnade på den fotboll han spelade som idéerna kom.

– Hela idén med fotboll är att man vill passa, skjuta och dribbla. I stället var det en kultur av skuldbeläggning, om någon gjorde mål och jag var back var det mitt fel att det blev mål. Jag saknade ett eget spel, att man inte bara reagerade på vad motståndaren gjorde. Mycket av den fotboll jag ser är okontrollerad och slumpmässig. Jag hade flyttat hela min familj hit till Östersund och jag ville inte att det skulle vara slumpen som avgjorde spelet. Jag ville ha kontroll på bollen.

Graham Potter har dansat Svandansen och sjungit Jämtlandssången framför publik, men vad är det han inte vågar?

Men inte heller Graham trodde på kraften i trollspöt och vad han kunde åstadkomma. Han visste bara att han var tvungen att försöka. Men tvivlet är något han ständigt jobbar med.

– De första 1,5 åren var riktigt tuffa. Då var det mycket negativt gentemot mig och klubben och vad vi försökte göra. Om någon sagt för sex år sedan att vi skulle nå hit där vi är i dag, hade jag aldrig trott på det. Jag är hård mot mig själv, det är inte så produktivt och jag kan bli frustrerad av det. Jag är nog inte naturligt självsäker så om något inte går bra så är jag hård mot mig själv.

Vi har sett många av Grahams bra sidor men vad är han dålig på?

Graham gillar att spelreglerna är likadana i fotboll som i livet, ingen sitter på några svar och man är fri att välja vad man själv tror på.

– Ingen där ute kan säga att de har svaren till hur man spelar bra fotboll, därför älskar jag fotboll så mycket. Det är som livet, ingen kan säga till dig hur det är utan du kan bara välja din egen väg och göra det bästa av det. Och det handlar inte om spelaridé utan det handlar om spelarna och hur man använder de bäst. Jag försöker bara hjälpa till i processen.

Graham Potters nyckelspelare heter varken Ghoddos eller Nouri utan hon heter Rachel. Medan Östersunds FK kämpade sig till en plats i allsvenskan kämpade Graham och Rachel med nyfödda tvillingar hemma.

– Rachel är fantastisk och jag är bara en blöjbytare, säger han och skrattar.

Barnen Charlie är 6 år, tvillingarna Sam och Theo är 1, 5 år.

Theo och Rachel.

Tvillingarna säger han har varit och är en riktig utmaning och det finns ingenstans att ta vägen utan man måste ha fullt fokus hela tiden.

– Förra året blev jag 40 år, vi försökte nå allsvenskan och tvillingarna föddes. Känslan av att inte lyckas var stark, för det är bara wow! Det var så svårt, men så givande och roligt också. Hela tiden tänker man: När ska de sova? När ska de sluta gråta? Men det är bara familjeutmaningar. Jag är man och patetisk i jämförelse med min fru, hon överlever på tio minuters sömn och jag behöver sex timmar.

Graham tycker att nu när tvillingarna är större så är utmaningen att båda vill vara hos Rachel samtidigt.

– Så fort de ser henne gråter de och vill komma till henne. Det blir stressigt, hon håller en och den andra grinar och jag försöker ta upp den andra. Det är enklare när jag är själv med dem.

Vad gäller tvillingarna är aldrig Graham förstahandsvalet. Theo är i Rachels famn och Sam som också vill dit.

Tvillingarna gjorde att Graham blev mer involverad i familjen, något han är oerhört tacksam för. När man som han jobbar sju dagar i veckan mellan åtta på morgonen och tio på kvällen med avbrott för middag och tid med barnen på kvällen gjorde tvillingarna att han var tvungen att vara hemma mer.

Precis när solen lämnar Östersund utanför köksfönstret öppnas dörren och Rachel lämnar av Charlie.

– Har du inte tänt lamporna, ropar hon på svenska från hallen och åker därefter vidare till förskolan.

Graham tänder lamporna och kramar sedan Charlie. Han lyfter honom högt upp i luften och leken är i gång. Charlie växlar mellan engelska och svenska, men han är inte särskilt imponerad av sin pappas svenska kunskaper.

– Pappa är sämst, säger han och skrattar.

– Charlie skrattar jämt när jag försöker prata svenska. Jag vet att jag måste prata mer, men jag gjorde misstaget att inte bestämma mig för att prata svenska från början. Nu har jag varit här så länge och skäms för att jag inte är bättre.

Charlie som precis kommit  hem från skolan kände sig trött men efter ett par minuters lek är han i gång igen.

Sedan fortsätter brottningsmatchen i soffan.

– Jag är en lekpappa, jag förstör allt jobb Rachel lägger ner i barnuppfostran, jag lär Charlie grimaser vid matbordet i stället. Jag vill bara ha roligt.

Jag tänker att det är glädjen i leken med barnen som han älskar och på samma sätt tar han fram det som är roligt i fotbollen, att passa, att dribbla, att skjuta.

– Jag vill bara att barnen ska vara lyckliga och växa upp med en känsla av vad som är rätt och fel. Jag vill att de ska känna sig självsäkra och att de ska veta att jag älskar dem. Det är viktigast för mig.

I hallen sitter en tavla med spelreglerna som gäller inom familjen. ”Kramas ofta, ge aldrig upp, håll vad du lovar och städa ditt rum”. Liksom en familj är fotboll en enkel sport när det går bra. Men Graham menar att man även måste veta hur man ska reagera när det inte går så bra. Utmaningen är att känna sig obekväm och att bli mer bekväm i de situationerna. Han har sjungit Jämtlandssången och dansat Svandansen framför publik. Han gillade inte det men han tycker att det finns värre saker att oroa sig för. Och han är en man som ifrågasätter sig själv ofta. Han tycker att det är viktigt att hitta nya lösningar och vara obekväm, annars blir man arrogant. Hans sociala sida är en naturlig del i hans ledarskap.

– Det är människor jag har att göra med. Många vill bli chefer, men de förstår sig inte på människorna utan de har bara ett tekniskt kunnande. Någon som har tillit till sina spelare får dem att prestera, får dem att känns glädje och ansvar. Det är precis som en familj.

Bus, kittling och lek med Sam innan middagen ska lagas.

Familjen är det viktigaste för Graham och det svåraste med att bo i Sverige är att hans mamma är sjuk.

- Hon blev sjuk i samma veva som vi flyttade till Sverige. Vi åker dit snart och stannar tre veckor över julen men det blir inte någon semester utan jag försöker bara avlasta min pappa så mycket jag kan.

-  Rachel är fantastisk och jag är bara en blöjbytare, säger Graham och skrattar.

Dörren öppnas igen och nu kommer Rachel hem igen, denna gång med tvillingarna. Theo springer iväg för att äta av hunden Poppis mat och Sam blir upplyft av Graham. Sedan gråter tvillingarna och vill båda upp i mammas famn. Några batterier som är tvillingarnas bästa leksaker räddar situationen. Det är vardag hos familjen Potter, om några timmar ska Graham sätta sig framför datorn och titta på fotboll, igen. Det fortsatta arbetet med att skapa ett lag till nästa säsong fortsätter. Det fortsätter därför Graham inte är färdig.

– Jag tror vi kan spela i Europa och jag tror vi kan vinna. Det är utmaningen. Då när målet var att ta sig till Allsvenskan och Europa, det är nästan galenskap när jag tänker på det nu. När man försöker göra något som inte är gjort innan då måste man nog vara lite galen.

Nu när barn spelar fotboll i ÖFK-tröjor, supportrar bär ÖFK-halsdukar med stolthet och unga kan gå och titta på fotbollsmatcher på hög nivå och bli inspirerade, känner han att det äntligen finns en fotbollskultur här.

- I bland behöver folk få se det med egna ögon för att se möjligheterna.

Och vi ser det nu. Graham Potters bild och den väg han valde. Han satte Östersund på fotbollskartan, han var med och blandade kultur med sport och i år vann han pris som Årets allsvenska tränare. Inte illa för en kille som inte kan koka kaffe.

Mer om Rachel och Graham Potter:

Potters stora kväll – fick förnämsta priset framröstad av spelare, ledare och media: "Jag är stolt och hedrad"

Rachel Potters varma tack och hälsning tillbaka till ÖFK-fansen

Rachel Potter rörd till tårar efter ÖFK-supportrarnas tifo: "Jag är överväldigad"

Mer från Bostadspuls:

Anna Lena går all in för sin favoritfärg rosa – ”Man betraktas nog inte som seriös”

Annacarin Aronsson: ”Det nya taket hamnade i diket – nu kan det skita sig rejält”

Veckans läsarhem: Följ med till Elin och Peter i Åsarna – ”Nu har vi äntligen hittat hem”

Annons

Nya avsnitt av "Hemma hos"

Inspireras av planlösningar, inredning och färgval!

Annons