Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den popkulturella skämskudden

Februaritider är melodifestivaltider. Och aldrig använder vi vår popkulturella skämskudde så frekvent som vi gör just nu.

Annons

Veckan innan den stora finalen, kommer jag att ge mig ut på stan för att fråga folk vem som borde vinna Melodifestivalen. Jag tröttnar aldrig på att se gemene man vrida sig fram och tillbaka, långsamt väga sina svar på guldvåg och tyst överlägga huruvida sanningen tål att stavas i trycksvärta eller inte. Som skrämda rådjur, fångande i ljuskäglorna från en rasande pickup, kroppen säger fly men huvudet säger stopp. Svaret blir i regel:
- Äh, jag har inte så stor koll på det där.
Alternativt:
- Melodifestivalen? Det har jag inte följt på flera år.

Om man sedan tar sig tid att småprata litegrann så visar det sig oftast att de har stenkoll. Men de vill för allt smör i Småland inte utmålas som Melodifestivalare i lokaltidningen. Gud sig förbarme.
Det är nämligen skillnad på det du ser på och det som du borde se. Programmen du gärna pratar om och programmen du aldrig nämner. Den kulturella skämskudden är ingen vanlig skämskudde, det är en pretentiös skämskudde. Något du gärna använder när folk ser på. För att den ska vara där.

Annat var det förr. Kommer ni ihåg mamman i Fucking Åmål? Hon som ägnade lördagskvällarna framför Bingolotto utan att spela, eller ens ha en lott liggandes på glasbordet framför sig? När dokusåpan var nyfödd och alla, precis alla, satt hemma och följde Expedition Robinson. Fångarna på Fortet, Gladiatorerna och Sikta mot Stjärnorna. När bästa sändningstid var en kvalitetsstämpel och ingenting att skämmas över.

Så började det regna dokusåpor, Jerry Springer och tävlingsprogram som manna från tablåhimlen. Vi lät oss charmas av den smaskiga och ej så politiskt korrekta televisionen, vande oss vid bekväma reklamavbrott (läs toalettpauser och kafferaster) och allt det vi tidigare gillat kändes med ens tamt och tråkigt. Allt relaterat med begreppet mainstream fick en dumstrut att balansera på skallen och kvalitetsstämpeln räckte i princip bara till SVT:s olika produktioner. Kobra, Agenda, Musikministeriet, Babel, K special, Debatt och Dokument från alla möjliga håll, till och med Antikrundan ger finkulturella poäng. Detta är ofta gemene mans officiella tv-konsumtion, bortsett från morgonsoffor och nyhetssändningar.

Men, hur kommer det sig då att Melodifestivalen ror hem tittarsiffror i mångmiljonklassen och det kulturellt briljanta programmet Popcirkus drar mindre tittare än Uutiset?
Jag kan svaret. Därför att den popkulturella skämskudden bara är en stor säck fylld med förbannat hittepå. Svenne Banan vill se dvärgar som slåss, plastikopererade näsor, djur som dansar och Oprah i pastell. Låt Svenne
göra det. Och dessutom ha stake nog att stå för det.

Annons
Annons