Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Ett imponerande utbud av konst

/
  • Camilla Pyks måleri imponerar med mera bett, mer svärta och ett jädrar anamma att tycka om.////////////(bilden måste som synes beskäras...)
  • Ingegerd Möller, här med en mossgrön kofta virkad till barnbarnet Idun.
  • Ingegerd Möllers retrospektiva utställning på Jamtli är på många sätt gripande, både målningarna och vävnaderna är påtagliga i uttryck och färger.
  • Madeleine Pyks konst ser ut som Madeleine Pyks konst alltid har gjort, fortfarande med samma glädje i uttrycket.
  • Christian Partos
  • Christian Partos´utställning är mycket stämningsfull, synnerligen sevärd och ett styrkebesked från Färgfabriken Norr.

Konstutbudet i Östersund just nu är imponerande på alla sätt och vis.

Det finns inte många städer i det här landet där man kan göra en konstrunda och möta stora utställningar med Ingegerd Möller, Yrjö Edelmann, Sture Meijer, Camilla Pyk och Madelene Pyk och Christian Partos.

Och till helgen kompletteras listan med Berta Hansson.

Och Vinterfestivalen därtill.

Imponerande var verkligen ordet.

• Vi börjar på Jamtli.

”I naturens rum” heter utställningen med Ingegerd Möllers konst.

En omfattande retrospektiv utställning.

Det äldsta bidraget är faktiskt Ingegerds arbetsbok från Jämtslöjds kvinnliga slöjdskola 1946, då var hon 18 år gammal.

De nyaste bidragen är två målningar och en väv från 2010.

Allt börjar med ett tittskåp.

Där kan man möta Ingegerds barndom i Vålådalen, klippmålningar och inspirationsmaterial av olika slag.

Sedan följer på väggarna rader av målningar i olja och akvarell, elva textila verk med främst vävnader och dessutom finns några grafiska blad.

En bok om Ingegerd Möller heter ”Naturens gestaltare”.

Det är bra.

För i de senaste årtiondenas starka måleri och vävnader handlar det inte om att avbilda naturen.

Det handlar om att förmedla direkta intryck, känslor och stämningar.

Ett typexempel är hennes kända och hyllade virkade ”Linnés kofta” från 1990.

På Jamtli kan man se en äkta tröja övervuxen med riktigt mossa som ser ut precis som virkningen.

Det är bara det att den tröjan hittades många, många år efter virkningen.

– Ja, när jag hittade tröjan såg jag den som en direkt gåva till mig från naturen. Ett tack för lång och trogen tjänst, säger hon och skrattar.

Hon är nöjd när hon vandrar runt och tittar på sina verk.

Tacksam över att så många kom till lördagens vernissage.

I år fyller hon 82 år, men när hon berättar om sina verk och ler känner man igen att det är den där vackra kvinnan från Christer Strömholms Paris-porträtt från 1952.

I den stora salen ser man många målningar med de röda kryssmarkeringarna från fjällens leder.

– Ja, de lever med mig. Ända sedan jag var barn har de varit ett trygghetstecken. Och de är också ett tecken på människan närvaro mitt i vildmarken.

Vi ser en ny målning med fotografen Nils Thomasson.

– Den gjorde jag för Jamtli. Jag kände honom faktiskt. Han och pappa var goda vänner. Jag ska gå ner och se hans bildspel snart.

Utställningen är väldigt fin.

De tidiga målningarna med den intagande ”Riksettan” från 1957 med bilarna susande genom natten.

Målningarna från Bohuslän och Island som bidrog till hennes ryktbarhet.

Och framför allt alla målningarna av fjällandskapet och alla vävnaderna med naturmotiv.

När jag för ett antal år sedan ordnade en lekfull omröstning om Jämtlands populäraste konstnär så röstade en fjällkännare som Bengt Ellis på Ingegerd Möller.

För Ingegerd Möllers målningar ligger hela tiden så nära sitt landskap.

I Staffan Söderbloms bok ”Naturens gestaltare – Ingegerd Möller i Linnés marker” från 2007 beskriver Ingegerd själv sin känsla för viss natur: ”När jag möter natur som angår mig hamnar jag i ett exalterat tillstånd som finns mycket lycka i, men är väldigt sammansatt och tröttar ut mig kolossalt”.

Det är en på många sätt gripande utställning på Jamtli.

Både målningarna och vävnaderna är så påtagliga i sina uttryck och i sina färger. Intrycket är ”så här är det” och inte ”så här ser det ut”.

”I naturens rum” på Jamtli är en retrospektiv utställning med en av det här landets absolut främsta konstnärer.

Och att hon faktiskt är född och uppvuxen i Vålådalen och Jämtland ska vi vara mycket stolta över!.

•••

På Färgfabriken Norr var det sen vernissage i fredags kväll.

Och äntligen var det dags igen för en omtumlande konstupplevelse av det slag som är Färgfabrikens styrka.

När man träder in i Färgfabrikens nedsläckta stora sal möter man ljuset, men på många olika sätt.

Längst in den stora ”Visp”.

Ett verk med fem stycken tio meter långa vajrar och 1000 vita LED som alla kan tändas och släckas individuellt och som hela tiden roterar runt som stora hopprep med två varv per sekund.

En snurrande dator tänder och släcker lamporna, som skapar massor med olika mönster och effekter hela tiden. Det är väldigt vackert och väldigt spännande.

Även om ”Visp” tar all uppmärksamhet först så fångar ögat efter en stund in ”ELO”.

Uppe i taket hänger 36 glödlampor som styrs av en dator när de tänds och släcks, hissas upp och ner i en alldeles egen koreografi.

På golvet finns sju stycken olika så kallade ”stånkare”.

En för varje dag.

Var och en utgörs av en lufttub som långsamt, långsamt pressar sig framåt med hjälp av luft och kolvar.

En trappa upp visas filmen ”Såpvinge” om ett litet flygplan gjort av sugrör och fiskelina.

Mannen bakom allt detta är Christian Partos.

Svensk konstnär som bor i Stockholm men som arbetar över hela Europa.

Verket ”ELO” gjordes ursprungligen 2009 för ”Musikens hus” i Istanbul och den stora ””Visp” skapades till mässan i Hannover år 2000.

Sammantaget är detta en mycket stämningsfull och skön utställning som är synnerligen sevärd.

Ett styrkebesked från Färgfabriken Norr.

•••

Hos Galleri Bolin kan man just nu möta konst av två av landets mest omtyckta konstnärer med samma efternamn.

Camilla Pyk visar måleri olja och giclée (bläckstråleutskrifter målade i datorn).

Och hennes faster Madeleine Pyk visar sin så älskade konst.

Extra kul att det faktiskt visas några oljemålningar av Madeleine.

Camilla Pyks måleri imponerar med sin kraft och sitt uttryck.

Det är mera bett och mer svärta i hennes bilder nu än jag någonsin sett förr.

Om det är de texter Ola Rapace skrivit som finns med på några målningar eller bara att modet kommit med åren vet jag inte.

Men något har hänt.

Det finns en djärvhet och ett jädrar anamma att tycka om, utan att allt för den skull är helt lyckat.

Madeleine Pyks konst behöver väl egentligen inte recenseras.

Den ser ut som Madeleine Pyks konst alltid har gjort.

Lätt naiv i uttrycket.

Gärna med djur och människor med sina typiska ansikten.

Alltid fokuserad på livets trevliga sidor.

Konst som många älskar.

Konst som man också lätt kan glömma.

Men jag brukar gilla Madeleine Pyks måleri och grafik. Och trots att hon numer är 76 år så finns där samma glädje i uttrycket som när jag upptäckte hennes konst för runt trettio år sedan.

Och på sitt sätt härligt att hon föredrog att stanna hemma och titta på OS framför att komma till ännu en vernissage…

•••

Vinterfestivalens inledning i fredags var kul. Jag blev väldigt förtjust i eldsymfonin på torget.

Och årets variant på Rådhuset hade väl inte samma kraft och överraskningsmoment som förra gången.

Men sevärt var det.

Alla bildserierna och ljussättningarna av Stortorget med kringliggande bilder var kanske inte lika lyckade.

Men saker händer hela tiden!

•••

På Drejeriet var det vernissage i lördags för Jakob Danhard från Färila.

När jag besökte Drejeriet i fredags förbereddes det stort med bildspel, ljussättningar och annat.

Nästa helg återkommer jag med recension.

Christer B. Jarlås

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons