Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rachel Potter rörd till tårar efter ÖFK-supportrarnas tifo: "Jag är överväldigad"

Efter fem år i Östersund kan Rachel Potter säga att hon är hemma. ÖFK-tränarens fru har hittat ett eget liv och funnit ett lugn. Nu berättar hon om vägen hit, om tacksamheten till supporterklubben Falkarna och hur de rörde henne till tårar innan matchen mot Djurgården.
" Incredible, jag saknar svenska ord för att uttrycka mig, jag är så tacksam och överväldigad", säger Potter.

Annons

► Läs också: Rachel Potters varma tack och hälsning tillbaka till ÖFK-fansen

Bakom varje framgångsrik man står en stark kvinna. I Falkarnas öppna brev till Rachel Potter uttrycker de sin tacksamhet gentemot henne och menar att utan henne hade det aldrig varit möjligt för Graham Potter att ens komma hit från början. Men nu är de inne på sitt femte år som Östersundsbor.

– Det har inte varit en lätt resa hit men nu kan vi kalla Östersund för vårt hem på riktigt.

Att hon skulle få ett erkännande och ett så fint tack av Falkarna var något hon aldrig hade trott på själv.

– Det var väldigt fint gjort av dem att de tänker på mig, det hade jag aldrig trott. När jag läste brevet kände jag stor tacksamhet och värme från Falkarna att de tog sig tid. Jag har aldrig tänkt så.

Sporten träffar Rachel Potter efter ÖFK–Djurgården för att prata om supporterklubben Falkarnas öppna brev och tifo.

Först skickade de det öppna brevet och sedan hade de ett tifo uppe innan matchen mot Djurgården. Där de visade sin kärlek till Rachel.

– Jag blev rörd till tårar, Det var helt "incredible", nu pratar jag engelska för jag kan nog inte sätta svenska ord för det. Jag saknar nästan ord, säger Rachel Potter och fortsätter:

– Falkarna är inte som alla andra, de bryr sig så mycket om sitt lag och fokuserar på att höja dem. Det kunde man ju bara se i matchen mot Djurgården, medan Djurgårdsklacken sjöng om hur mycket de hatade Norrland så sjöng Falkarna spelarnas namn för att boosta dem. Det är så roligt att se tycker jag. De älskar verkligen sitt lag och fokuserar inte på att sänka andra.

LÄS ÄVEN: Öppet brev till Fru Potter

Men det har inte alltid varit så här härligt för familjen Potter i Sverige.

– Första gången vi var i Östersund var cirka två år innan vi valde att flytta hit. Jag upplevde det som hemskt. Det var midsommar, men det visste inte vi. Alla affärer var stängda och det var jättekallt ute. Jag tyckte att det var hemskt och kunde inte alls tänka mig att bo här. Jag frågade Daniel (Kindberg) om hur kallt det blir på vintern om det var så här kallt på sommaren och han svarade att det kunde bli ner mot 25 minusgrader. Usch, tänkte jag!

Falkarna hyllade Rachel med ett tifo under matchen mot Djurgården.

Men cirka två år senare hade de tagit beslutet att de skulle flytta till Sverige och att Graham skulle träna ÖFK som då spelade i division 2. Rachel däremot kom till ett land där hon inte hade någon given plats. Hon åkte mest som "fru Potter".

– Det var så vemodigt eftersom att mitt första intryck av Sverige var så dåligt. Jag lämnade företag och familj för att vi skulle flytta hit. Det var vinter och jag tyckte att det var så kallt. Vår äldsta son var bara elva månader och min mamma var dessutom sjuk. Det var en svår tid.

Att inte kunna språket eller förstå sig på kulturen var påfrestande för Rachel som i början tvingades vara mycket ensam då Grahams tränarroll krävde att han var borta långa stunder.

– Han gick ofta hemifrån klockan nio på morgonen för att inte komma tillbaka förrän nio på kvällen. Det är många timmar att vara ensam i ett land där du inte kan språket. Vi hade heller inget internet och ingen bil. Jag minns en dag var jag ute och gick, det var vinter och jag hann bara vara ute i 25 minuter sedan var min kropp alldeles genomfrusen. Jag var tvungen att sätta mig på ett fik och där satt jag tills Graham slutade.

Till slut kom hon till en punkt då hon kände att hon var tvungen att bygga sig ett eget liv i Östersund om hon ens skulle ha en möjlighet att trivas här.

– Bara genom att lära känna en person kändes det redan mycket bättre. Då kunde jag komma ut och göra saker och träffa fler människor via henne. Sedan tog jag en kurs på SFI och det gjorde att jag vågade prata lite mer och kunde läsa tidningen. Då kunde jag genast hänga med lite mer på vad som händer här.

Trots att hon hade det ensamt och till och med grät nästan varje dag i början så berättar hon att hon och Graham sällan bråkade.

– Nej, vi bråkade aldrig om det där. Det var inte bara jag som hade det tufft. Det var tufft för Graham också med ett nytt jobb. Alla ville att det skulle gå bra för ÖFK men sånt tar ju tid. Dessutom är han en familjefar och det sliter på honom. Han är så mycket! Han är först och främst pappa, men han är också min man och fotbollstränare. Det är inte lätt att vara allt på samma gång.

Första tiden i Östersund var jobbig för Rachel Potter. Nu har hon hittat ett eget liv här.

Efter några månader i Östersund kände Rachel att hon inte klarade av att stanna längre. Hon och Graham pratade ihop sig och bestämde att de skulle vänta till speluppehållet som är varje sommar och sedan skulle de bestämma sig. Då kunde Rachel och äldsta sonen Charlie åka hem om de ville.

– Men det var som att en stor börda bara lämnade mina axlar när vi hade pratat om det och jag visste att det var möjligt, bara om jag ville. Men då började jag känna att jag kanske inte ville åka hem till England utan att mitt hem faktiskt är här. Sedan är det ju inte samma sak att åka hem om inte Graham följer med. Det blir inte samma hem som innan. Jag bestämde mig för att stanna.

Rachel började gå på bibliotek, läsa tidningen och socialisera sig mer bland folk. Att behärska språket blev en nyckel för henne.

– I början var jag så rädd för att säga fel och jag var så orolig att ingen skulle förstå vad jag ville säga. Men när det släppte så var det bara att fråga folk saker eller säga att man vill prata för att träna. Folk är så förstående. Jag brukar säga till Graham att sånt som jag frågar folk om här och saker jag gör skulle jag aldrig göra hemma i England. Här kan jag hamna i samtal med främlingar, det är så spännande. Man är inte samma person längre.

– Det bästa är att nu när jag går någonstans känner jag alltid någon och det är alltid någon som hejar på mig eller vill prata. Sådant gör mycket för att man ska känna sig hemma, säger Rachel.

Nu har det till och med blivit så att det är Rachel som uppmanar Graham till att våga prata mer svenska, något som hon gör betydligt mer än honom i vardagen.

– Ja, Graham förstår svenska men han väljer ofta att inte prata svenska. Jag har sagt åt honom att han ska uppmana spelarna att prata mer svenska med honom så att han kan lära sig av dem. Bara man hör hur meningarna är sammansatta så lär man sig mycket. Sedan har han börjat läsa svenska barnböcker tillsammans med Charlie nu inför hans skolstart. Det är jättebra träning.

Efter fem år har familjen Potter också fått mer rutin i sin vardag. Barnen ska börja skola och dagis och Rachel jobbar. Dessutom har hon många vänner här nu, både ett gäng engelsktalande vänner som hon brukar ha bokcirkel med, men även en del svenska vänner.

– Det känns jättebra! Det är så roligt att vi har vår bokcirkel. Sedan var det faktiskt en av mina svenska vänner som sa det att svenskar kan kanske vara lite svåra att spontant lära känna men när man väl gör det så blir man nästan inbjuden på djupet.

Sedan har familjen börjat hitta tjusningen med Sverige och vägt för- och nackdelar mellan Sverige och England. Det har också gjort att de ser det som en fördel att stanna.

– Jag gillar Sverige och hur landet fungerar. Det är så tryggt här. I England börjar barnen i skolan från att de är 4 år och då tycker jag att de får barndomen tagen från sig. Jag vill att mina barn ska kunna leka och klättra i träd och bara vara barn, det kan de här. Dessutom så är de ju uppväxta här nu och vet inget annat. Charlie pratar ju både flytande svenska och engelska. Men Sverige är hans land. Han längtar dock efter sina mor- och farföräldrar i England.

Innan tvillingarna kom till världen brukade Rachel och Charlie åka hem till England och hälsa på släkten ett par gånger per år och stanna under en längre period varje jul.

– Han saknar ju sin familj där borta, nu har vi inte kunnat hälsa på så mycket och de kan inte komma, för både mina och Grahams föräldrar är sjuka. Han har sagt till mig att: "mamma, när jag blir äldre vill jag åka tillbaka till England". Han vill träffa släkten mer.

Rachel har funnit sig en egen fristad i Östersund. När hon inte jobbar i sin pilatesstudio är hon hemma med familjens tre barn. När hon ska sammanfatta vad det bästa med Östersund är säger hon:

– Jag älskar att det bara är att gå utanför dörren så är skogen runt hörnet. Jag brukar springa i naturen. Jag gillar att fjällen bara är en timme bort och sedan gillar jag Sveriges trygghet och hur allt är uppbyggt med lagar och skolsystem.

Rachel Potter, känner sig hemma i Östersund och är glad för att det blir minst tre år till.

Rachel är inte så mycket för fotboll egentligen, hon berättar att hon får nog hemma.

– Haha, tv:n är aldrig min plats, barnen ser på barnkanalen och när Graham kommer hem så blir det fotboll. Jag får roa mig med annat. Ibland läser jag, men jag är en social person och gillar att umgås med mina vänner.

Nu har Graham precis förlängt sitt kontrakt med ytterligare tre år i ÖFK.

– Daniel (Kindberg) vill att Charlie ska ta studenten i Sverige, haha! Vi får väl se. Ju längre vi stannar desto mer självklart blir livet här. Det var inte lätt i början men barnen vet ju inte ens något annat och nu trivs vi också så bra. I slutändan handlar det ju mest om fotbollen. I fotboll vet man aldrig vart man hamnar, säger Rachel Potter.

LÄS ÄVEN: Graham Potter minns tillbaka

Annons
Annons