Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Go å gla’ som kexchokla’!

McDonaldsbanderoller ovanför scenen på Dramaten.
Banderoller för Nokia och Siemens på Moderna Museet.
En uppblåsbar Michelingubbe inne på Kungliga Operan.
Otänkbart!, skriker ni. Skandal!
Driv månglarna ur templet!
Fast om samma krafs hänger mitt i publikens åsyn på en fotbollsmatch är det helt okej. Då höjer ingen på ögonbrynet och varför är det så kan man fråga sig?

Annons

så kontroversiell på en aktad kulturinstitution men inte på Råsunda? Varför skulle det inte gå att spela en pjäs av Lars Norén under en tjusig, rödgul McDonaldsbanderoll?

Peter Stormare i rollen som Hamlet med LÖFBERGS LILA och ONOFF-logga på bröstet och ryggen?

Kanske för att kulturen och konsten förväntas stå för något. För att den förväntas ha ett innehåll. Medan idrotten är tom på detsamma.

Idrott är inte moralisk. Inte intellektuell. Inte politisk, utom möjligen boxning som har ett politiskt symbolvärde som arbetarklassens sport (och golf fast vice versa). Idrott är underhållning.

Den förväntas inte ha några specifika åsikter om nåt annat än sig självt.

va go och gla’ som kexchokla’ och ropa FANTASTISKT! och OTROLIGT! i segerintervjuerna efteråt. Och sucka; ”bollen studsade inte vår väg” när de förlorat.

Det räcker så.

Konsten å sin sida har högre krav på sig. För det första ska den stå fri (vad nu det innebär). Den ska mana till eftertanke, den ska provocera och den ska kommentera sin samtid. Vill man veta vart vinden blåser politiskt, filosofiskt och intellektuellt – gå till konsten.

Vad skriver dina samtida författare om? Vad målar målarna? Sjunger sångarna? Diktar poeterna?

Det är där du hittar kärnan i samtiden, riktningen mot framtiden, dörren in till din egen själ.

I sporten hittar du inget sånt. Idrott är popcorn och sockervadd. Luft. Tomma kalorier.

Säger jag som fortfarande kan sätta på en basketmatch från 1986 och sitta och lipa av rörelse när Larry Bird gör 61 poäng mot Chicago Bulls i gamla Boston Garden. 

Men så är det: Även jag är ett hjälplöst offer inför idrottens sentimentalitet.

Mickey Rourke är lysande som avdankad showbrottare i ”The Wrestler” också, samtidigt som jag inser att hela filmen är en enda lång stereotyp.

Strunt samma. Ibland faller man igenom.

Det intressanta i det hela är tesen att vi kulturarbetare numera ska vara ”entreprenörer”. Vi ska ”lära oss att sälja oss”. Ok, fine. Då gör vi det.

Vi säljer ut oss en gång för alla. Allt ska bort. Låt oss tatuera in Nikeloggan i pannan på en gång.

Men i så fall, räkna inte med att konsten ska stå fri i framtiden, och att den ska förvalta några höga och eviga värden. Räkna bara med tomma kalorier.

Annons
Annons