Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I tragedin visar sig vännerna

Annons

Vi har drabbats av en tragedi. Fredag 13 februari brann vår ladugård/verkstad/vedbord och stall ner till grunden. Allt som nu står kvar av den förr så ståtliga byggnaden är rester av det lågorna lämnade kvar.

Brandmännen gjorde vad de kunde, men inget gick att rädda. Vårt bostadshus står ett 20-tal meter ifrån ladugården så vi är evigt tacksamma att det räddades.

Men nog om detta. Det har gått drygt en vecka och jag sitter här och funderar. Funderar på vad otroligt olika människor är.

Först och främst har vi gamarna som kastar sig in i sina bilar och ställer sig och glor och riktigt frossar i andras olycka. Vi stod i fönstren och såg hur massor av folk vallfärdade hit och filmade och knäppte en massa kort, och allt jag kan tänka på: ”Hur fan kan man bli så respektlös?!”

Sedan har man sina underbara vänner. De som bryr sig ringer, kommer och hälsar på och till och med skänker oss ved. Tack ännu en gång för allt stöd vi har fått.

Och sist har man de som man trodde var våra vänner som inte ids höra av sig. Tänk på att ni också kan drabbas av något hemskt eller tråkigt, och tänk om ingen skulle ringa er och visa sitt stöd? Ni är tragiska och jag tycker faktiskt synd om er.

Annons
Annons