Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Krönika: Vad ska jag göra med alla minnen, Mörsil?

+
Läs senare

Järnvägshotellet i Mörsil finns inte mer.

Det har brunnit ner och plötsligt slungas jag hundra år tillbaka i tiden, känns det som. Eller kanske inte fullt så många år, men tillräckligt många för att det ska kännas som om jag går i barndom. I resterna av en barndom. Såsom den kunde vara i Mörsil, och det är 60-tal och vi bor nästan granne med det hotell som nu är borta. Det var en stor och fin byggnad. God mat kunde man äta där då, men inte lika god som på värdshusens värdshus Brinkeboda, förstås. Järnvägshotellet bytte ofta skepnader. Det blev bank och pizzeria och vandrarhem och gott om plats fanns det för fester som min mamma drog med sig min pappa på ibland. Och aldrig har det varit så kallt, och aldrig har det varit så mycket snö som den vintern, som alla vintrar, då när vi var små, min syster och jag, och vi lekte dagarna i ända. I lekarna glömde jag mig själv och min oro för spöken under sängen och glömde att jag var rädd för mörkret och höjder och hundar och bråk och troll och, ja det mesta. Det var jag som skapade min egen allvarsamhet. Men Mörsil hjälpte till. För precis som i många andra små byar gällde det att inte sticka ut för mycket, för då stack det till i ens själ och det sticket kunde dröja sig kvar. Men jag hade alltid min storasyster. Minns du Riki, vad vi gungade? Alla dessa ljusa, ljumma sommarkvällar, och regniga höstdagar, gungade vi. Vi gungade ända upp i trädkronorna, och så hoppade vi, för att se vem som kunde hoppa längst. Rakt ut i livet hoppade vi. Och det blev 70-tal.

Nu var jeansen utsvängda, näbbstövlarna satt på till vardag som fest. Fast fest var det nästan aldrig för livet var för viktigt för det. Det var politik och demonstrationer och teater och jag vet inte om det fanns något som vi inte kunde omvandla till politik, i våra självpåtagna roller som världsförbättrare. Som när vi uppvaktade en stram kommunikationsminister för att stationen i Mörsil inte skulle läggas ner. Det gjorde den ju ändå. Men hur det än går med ens protest, så är det skönt att våga säga ifrån. Jag blev också lite modigare under de här åren. Fast något lättsinne hittade jag inte i mig själv och inte i Mörsil. Kanske hittade jag ändå lite av den egenskapen hos andra, i böckernas underbara värld, hos tant Viola på bibblan. Annars var det pingis som gällde för byns ungdomar. Åtskilliga timmar tillbringade vi, jag och min syster, och många andra, i svettiga jumpasalar, tränade och tävlade. Man var verkligen ett barn av sin tid, foträt på alla sätt, men smyglyssnade på ABBA och drömde om att få lite mer glitter och glamour i vardagen. Det blev det inte. Det blev studier och jobb och resor och prestationer och bettskenor allt medan 80-talet kom och gick och 90-talet likaså, och Mörsil glömde jag bort, för jag ville ju bort därifrån.

Men så kom Kretsloppshuset och plötsligt kände jag att jag visst brydde mig. Och lika glad som jag blev åt denna nya mötesplats, lika förtvivlad blev jag över strippklubben som intog Brinkeboda, där vi ätit så många härliga middagar. Eller när någon stal jukeboxen på Sundings café, också det en granne, då när det låg väg i vägg med byns sambandscentral, Veras damfrisering. Och förtvivlan är vad jag känner nu när Järnvägshotellet brunnit ner. Nu för tiden vill jag nämligen inte bort. Jag vill känna att jag är hemma, hör hemma, och en del av mig är Mörsil, som jag vill minnas det. Mina minnen är mina. Och jag samlar bara på goda minnen. De minnena kan ingen brand i världen ta ifrån mig.

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons