Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet tog en helt ny vändning för Lars-Åke

/
  • För fyra månader sedan drabbades Lars-Åke Jakobsson i Hallen av en svår olycka. Han föll från en byggnadsställning och blev förlamad från midjan och neråt. Nu berättar han om den tuffa vägen tillbaka.
  • Lars-Åke Jakobsson ser sig inte som ett offer. Tvärtom jobbar han för att anpassa sig till ett nytt liv.   – Jag bestämde mig tidigt för att inte bli bitter. Jag ser att jag i framtiden ska kunna komma tillbaka och även få tillbaka min rörlighet, säger han.

Allt hände så snabbt.
Det sista på ytterväggen skulle målas och Lars-Åke Jakobsson skulle bara flytta sig något steg på byggnadsställningen.
Sedan blev allt kaos.
Några timmar senare opererades hans rygg i Umeå och sedan väntade månader av rehabilitering i Östersund. Nu ska han anpassa sig till ett helt nytt liv förlamad från midjan och neråt.

Annons

Den där fruktansvärda känslan av total maktlöshet och vidrig smärta, när ångesten svämmar över och när alla falluckor öppnas.

Och så känslan innan allt det fruktansvärda ska till att hända. Den där känslan av att allt går som smort, livet rullar på och snart är det färdigt, man ska bara göra en sak till. Och då är det bara sekunder kvar till att livet ska ta en helt ny vändning. Allt beroende på ett felsteg, en rörelse, ett ögonblick av några små omedvetna felbeslut som spelar mot varandra.

De flesta av oss klarar oss utan livskatastrofer även om vi är nära varje dag, i trafiken, i jobbet, i livet.

Men en del drabbas direkt och skoningslöst.

Och så blir allt som är kvar den förtvivlade maktlösheten. Så onödigt, och inga ångerknappar som kan ställa allt tillrätta.

Men när allt som återstår är kaos börjar sakta återanpassningen till vardagen.

Det var på förmiddagen en sensommardag när Lars-Åke Jakobsson och hans bror höll på med renoveringen av ett gemensamt hus i Hallen. De skulle bara måla det sista utvändigt på huset när Lars-Åke plötsligt kände luft under sig. Ett plank i byggnadsställningen hade lossnat och han for nu handlöst två och en halv meter ner och landade med ryggen före på ett annat plank.

Där och då mitt i den fruktansvärda smärtan måste han göra något. Han fumlade fram mobilen och lyckades ringa sin sambo.

– Jag kände ju direkt att det var illa. Att det inte var bra. Benen var borta.

Från den stunden började Lars-Åkes nya liv där minsta lilla sak blir en stor procedur och kamp.

Det var nu i början på december och jag svängde in på Lars-Åkes och sambon Eva Faxéns hus alldeles intill landsvägen i Hallen. Vad skulle jag förvänta mig? Kanske bitterhet. Vilket skulle ha varit helt i sin ordning.

En stund senare satt jag vid deras matbord och drack kaffe och åt av nyköpta wienerbröd. Då mötte jag Lars-Åke för första gången. Han log med sina varma mörkbruna ögon och det var en vänlig och närvarande människa som rullade fram med sin rullstol till bordet.

Han sa:

– Det hände den 15 augusti och allt har varit som en mardröm. Från att har varit i full rörlighet ena stunden till att ligga i Umeå och operera ryggen tog det bara några timmar.

Men absolut ingen bitterhet. Bara en stark vilja att kunna ta små steg framåt.

Lars-Åkes ögon glödde.

– Jag bestämde mig tidigt för att inte deppa och att inte bli bitter. Jag ska kämpa. Och det har också varit ett helvete många gånger. Jag har bitit ihop många gånger när personalen på remonthagen tvingat upp mig för träning.

Då, när olyckan hände, gick allt så snabbt. Lars-Åke hämtades med ambulans och kom till sjukhuset i Östersund. Där konstaterades att han måste till Umeå för specialisthjälp.

– På eftermiddagen låg jag där för operation och en dag senare transporterades jag på nytt till Östersund. Där låg jag i en vecka, och sedan kom jag på Remonthagen för rehabilitering. Personalen var helt underbar, de jobbade intensivt med mig och lärde mig få in en viss teknik så jag skulle kunna klara mig själv.

Jag frågade lite typiskt journalistiskt så där, vad som var det värsta under den här tiden?

Och han svarade:

– Det var att jag var så låst och beroende av andra människor.

Så hade Lars-Åke kommit hem och börjat kämpa i vardagen för att hitta en tillhörighet i sitt nya liv. Skapa rutiner, ordna med kommunen och fixa med snickare och byggare. Dörren måste göras om, en hiss ska monteras in och många olika hjälpmedel ska till för att han ska kunna hantera vardagen.

När vi nu satt där och pratade ringde mobilen. Det var hissmontören.

– Äntligen, till veckan kommer den hiss jag väntat på. Den kommer att betyda mycket för mig, sa Lars-Åke.

För några veckor sedan fick han tag i en bil. Gode vännen Ulf Backman hade hittat en handikapputrustad bil i rätt prisklass på nätet och när Lars-Åke gav klartecken till köp åkte Ulf ner till Degerfors och hämtade den.

– Det var en fantastisk känsla. Jag bestämde mig på fredag, och på kvällen tog Ulf tåget till Degerfors och hämtade den. På lördag eftermiddag hade jag bilen på gården.

Den har blivit döpt också.

Det var Lars-Åkes sambo Eva som kom på namnet.

– Den heter Freedom. Det är vad jag känner när jag kör den, sa Lars-Åke.

Annons
Annons
Annons