Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skidåkning är livskvalitet för Olof

Min termometer i bilen visar minus 24 grader ute. Jag stannar till vid vägkanten och tänker att jag måste ringa innan jag börjar färden mot Åre.

Annons

– Godmorgon, det är Susanne, sitter du och oroar dig över kylan, frågar jag.
– Är det kallt? Nej, det är du som bor i ett kallhål. Är det kallt tar jag bara på mig mer kläder, säger han.
Jag skrattar för mig själv när jag lagt på luren. Han är drygt 90 år och jag 36, men det är jag som oroar mig för att det ska vara för kallt.
91-åriga Olof Herling i Åre tar inte färdtjänst för att handla eller åka till hälsocentralen eller gå på bingo. Nej, hans färdtjänst för honom varje dag till slalombacken. Men i dag är det jag som skjutsar honom, det här är en av hans 70 skiddagar i år.När han öppnar dörren är han redan klädd. I en grön, gul och orange skidjacka med lika färggranna skidbyxor. Det sticker lite i ögonen först när jag tittar på honom, som bländad av de skrikiga färgerna.

– Jo, jag uppdaterade mig lite i år, bara för att synas bättre, säger han och drar på sig den orangea mössan.

– De fick i uppdrag i butiken att hitta en mössa som matchade, Ja, själv ser jag inte så bra, säger han och stänger jackan.

Han berättar att han blivit påkörd så mycket då hans skidkläder var svarta, nu hoppas han att alla ska kunna se honom. En lysande undulat i skidbacken. Han tar hjälmen och stavarna och vill gå mot bilen.

– Skidorna då, undrar jag.

– De är i Rödkullen, vi måste svänga förbi och hämta dem, säger han.

Tre par skidor har han förvarade hos skiduthyrningen i Rödkullen. Han tvekar över vilka han ska välja i dag. Det är hårt i backen så skidorna får inte vara för mjuka.

– Skidorna åker i från mig i alla fall, säger han och skrattar.

Det är elfte skiddagen för Olof för i år men innan säsongen är slut satsar han på att komma upp i 70 dagar. Taxin brukar hämta honom klockan nio på morgonen och så åker han slalom fram till två. Med lite raster förstås. Visst känner han av knäna lite men med knäskydd går det bra.

Vi lägger slalomskidorna i bilen och börjar åka mot liften i Ullådalen.

Bygelliften kommer i en väldig fart men vi lyckas komma med.

Vad är det som är så kul med slalom, undrar jag medan våra skidor styr mot toppen.

– Då får man leka och svänga är det bästa. Jag håller i gång och har stark benstomme, jag vill ha så pass bra livskvalité som det går. Fjällen är speciella för mig. Vilken snygg mössa du har, har du stickat den själv, frågar Olof.

– Nej, jag har köpt den, svarar jag.

– En sådan skulle jag ha, jag hoppar av först säger han och börjar glida nerför fjället.

– Vänta på mig, ropar jag.

Egentligen vill inte Olof att jag ska fotografera hans första åk. Han känner sig stel nu på förmiddagen och vill gärna testa några svängar först.

– Det blir inga perfekta svängar nu, säger han.

Vi åker bara en liten stund sedan är det någon som ropar hej.

– Men titta här kommer de som tar hand om mig, säger han.

Det är Lena Åleskog som jobbar inom hemtjänsten som stannar till vid Olof.

– Är det ofta du möter de du hjälper, här i slalombacken, undrar jag.

– Nej, han är fantastisk, säger hon och skrattar.

– Jag är som ett läskpapper, jag bara suger åt mig, säger Olof.

Upp och ner åker vi, en gång ramlar vi av liften. Tills slut tycker Olof att jag kan hänga av mig kameran.

– Kanske kan du släppa kameran lite och bara åka, föreslår han.

Jag testar men det är svårt att låta bli att fotografera den färggranna smällkaramellen som susar ner i backen. Det är i liften vi pratar, annars ligger allt fokus på slalomen. Och för varje åk frågar Olof:

– Vi åker en gång till va?

Igen och igen och igen frågar han.

Och jag ställer mina frågor om hans liv och vi åker så länge vi har något att prata om.

Olof började åka slalom när han var 40 år. Han är född i Äggsjön mellan Hästfjällen och Kjolvallen, men där var skidorna bara ett transportmedel. I femtio år var han gift med Margit men när hon dog år 2000 bestämde sig Olof för att flytta från Sundsvall till Åre. Just för skidåkningen.

– Men det var jobbigt när hon dog, jag fick så mycket kärlek från henne.

Fram till 26 års ålder jobbade Olof på hans fars jordbruk och inom skogen. Han och kompisen tävlade om hur många stockar de kunde hugga på en dag. Olofs rekord var 100 medan kompisen vann varje gång med sina 120. Men där tog ryggen stryk och Olof började studera till ingenjör. Sedan följde år inom industrin vid kusten, långt bort från fjällen. Skidåkning och bilkörning hör till glädjeämnena i livet, men köra bil kan han inte längre. Olof pratar länge om alla husvagnssemestrar de gjorde, han, Margit och barnen. Ofta säger han att cirkeln nu är sluten. Att han befinner sig på den plats han ska vara på. Och ofta frågar han mig:

– Hur många gånger till vill du åka?

Vi åker och pratar vidare men till slut börjar vi båda känna oss lite möra. Ett sista åk och sedan tar vi av oss skidorna.

– Det var ju synd att du började känna av knäna, säger han och skrattar.

Jag erbjuder mig att bära hans skidor.

– Ska jag åka skidor ska jag orka bära dem också, svarar han.

Eventuella skador är det som oroar Olof just nu. Han tränar nämligen hårt för att delta i världens största störtlopp, Skutskjutet i Åre till våren. Banan är nästan tre kilometer lång och han hoppas på startnummer ett i år också.

– Jag slog höften förra året och fick en hjärtinfarkt, så då blev det bara 15 skiddagar, sedan var den säsongen över. Det blev inget Skutskjut då, men de hade lovat mig att jag skulle vara först ut i backen då. Men i år ska jag vara med, jag måste bara fixa ett par långa skidor.

Vi lämnar in Olofs skidor där de ska förvaras och jag skjutsa hem honom. När vi passerar Åre tittar Olof med längtan i blicken upp mot backarna och säger:

– Man måste höja svårighetsgraden hela tiden.

Annons
Annons
Annons