Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Olle Larssons historieskrivning är hissnande”

Nu svarar Lars Rumar på Olle Larssons (Härjedalspartiet) insändare ”Fjällbondekulturen nästan utrotad”.

Annons

I en insändare har Härjedalspartiets ordförande Olle Larsson hävdat att rennäringslagstiftningen fått förödande konsekvenser för andra folk och näringar i Norrland. Särskilt skulle detta ha gällt Härjedalens folk. Detta sanna ursprungsfolk skulle enligt Larsson ha drabbats av att samerna kom till Härjedalen på 18-1900-talen. Därmed utrotades enligt honom den uråldriga fäbodkulturen som skulle ha varit utbredd så tidigt som på 2000-talet f. Kr.

Historieskrivningen är hissnande. För 4 000 år sedan kan det inte ha funnits många själar i Härjedalen. Kvalificerade uppskattningar tyder på att befolkningen i slutet av 1500-talet uppgick till 1000 personer varav tre fjärdedelar bodde i den sydöstra delen av landskapet, särskilt runt Sveg. Endast en fjärdedel fanns alltså i de fjällnära socknarna i väster.

Bebyggelsen låg huvudsakligen längs Ljusnans vattendrag. De stora skogs- och fjällområdena vid sidan av denna älv började få en bofast befolkning först under 1600-och 1700-talen. Där fanns dessutom en samisk befolkning.

Det äldsta skriftliga belägget för denna härrör från år 1610. Arkeologiska undersökningar, bl.a. i Vivallen, tyder på en betydligt äldre samisk befolkning. Var Larsson fått sin historieskrivning från är obegripligt.

Begreppet ursprungsfolk är problematiskt på det sättet att det antyder att det alltid funnits en enda ursprunglig befolkning på vars marker andra trängt sig in. Tanken att det kan ha funnits parallellt levande folkgrupper i ett landskap tycks vara svår att ta till sig.

Sanningen när det gäller Härjedalen är att vi inte vet vem som var först. Vad vi däremot med bestämdhet kan säga är att den bofasta befolkningen i västra Härjedalen under historisk tid växt betydligt snabbare än den samiska.

Den officiella befolkningsstatistiken visar att den i de fjällnära socknarna Linsell, Hede, Vemdalen, Tännäs, Ljusnedal och Storsjö växte med drygt 3 000 personer under åren 1810–1890. Den samiska befolkningen uppgick vid sekelskiftet 1800 till cirka 100 personer och växte fram till 1860 med 60 personer för att därefter minska till 130 individer.

Det är uppenbart att den denna lilla minoritet inte har haft förödande konsekvenser för den bofasta befolkningen. Snarare tvärtom.

Fäbodkulturen är kanske gammal som Larsson säger, men den var inte så utbredd som man trott. Forskarna Lars Kardell, Mats Olofsson och Jesper Larsson har visat att den tog fart i mitten av 1700-talet, parallellt med befolkningsökningen, för att sedan expandera under hela 1800-talet.

Den avvecklades successivt under 1900-talet, men detta berodde inte på samerna. Det visar bl.a. det förhållandet att den tynade bort även i andra delar av Sverige, exempelvis i Hälsingland och Dalarna, där ingen renskötsel fanns.

Vad fäbodkulturen slogs ut av var konkurrensen från det moderna jordbruket, inte av samerna.

Detsamma gällde fjällbönderna. De förvärv av mark från dessa som staten gjorde för att utvidga samernas skattefjäll dikterades inte, som Olle Larsson hävdar, i första hand av expropriationshot.

Det var det slitsamma och olönsamma jordbruket i fjällens skugga som gjorde det lockande att sälja och försöka tjäna några välbehövliga kontanter, särskilt om man fick bo kvar på sina gårdar som arrendatorer. Redan före utvidgningen av skattefjällen hade fjällbönder sålt betydande delar av sina marker till skogsbolag, som i sin tur avyttrade dem till staten.

Utvidgningarna av skattefjällen avsåg att kompensera samerna för de stora betesområden som de fråntogs vid avvittringen. Man kan läsa mer om denna komplicerade historia i min bok Historien och Härjedalsdomen. En kritisk analys, som år 2014 utgavs av Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet.

Olle Larsson försöker i sin insändare göra en liten minoritetsgrupp som samerna till syndabock för en samhällsutveckling som han inte gillar. Det är en metod som tillämpats förr, även i större sammanhang. Den har alltid haft mycket olyckliga konsekvenser och har så nu också.

Lars Rumar

sonsonson till fjällbonden Per Ersson i Stalon, senare Bångnäs, i Vilhelmina socken, Västerbottens län

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons