Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nolervik: Här står vi alla nakna inför varandra

Jag åker 80 mil varannan vecka för att få behandling i Umeå.
I två år. Sedan får vi se vad som händer.
Jag och många människor från Norrlands alla hörn gör det samtidigt. Varje dag, varje vecka.
Vi är vårdpendlare.

Annons

När vi möts i Umeå återstår aldrig annat än nakenheten.

Den nakna, ängsliga, utsatta människan som går mot sin egen begränsning.

Vi vårdpendlare möts på hotell Björken i Umeå och vi öppnar oss. Det finns liksom inget att skyla. Vi vet ju att det inte är för ro skull vi är här, vi bär alla på vår stora sorg. Vi har en diagnos. Stämpel i pannan.

I somras träffade jag Jonne. Han var (ja, när du läser detta är han i dået) en gammal bekant från ungdomsåren. Då, i juli, stod han en regntung kväll och rökte utanför patienthotellet när jag dök upp.

– Jaha, du är här också?

– Ja, det är prostatan. Det har gått långt, i levern och i hjärnan. Än du då, åker du prostatastigen du också?

Prostatastigen, galghumoristisk benämning på vägen till Umeå.

– Nej, malignt melanom, hudcancer, som har gått in i lymfsystemet.

– Du röker? sa jag lite halvt anklagande.

– Ja, det är så jäkla deppigt att ligga på hotellrummet och vänta hela dagarna. Att gå hit och röka är det enda roliga jag har att göra.

Vi pratade på. Om oro, om väntan på provsvar, om tårar bakom husknuten. Nakna inför varandra.

Och så rullar det på. Vi har mötts många gånger hemmavid under åren, men bara hejat, aldrig stannat till och pratat. Inte förrän nu. Olycksbröder. Ödet för ihop oss utanför en hotellfoajé i Umeå.

Jag träffar honom en gång till senare på sommaren.

– Nää, nu vet jag inte vad ska tro. Nu säger läkaren att de hittat en tumör till. Man får ta en dag i sänder.

– Javisst, livet börjar om varje dag, säger jag, liksom för att trösta.

Vi träffas aldrig mer. Han dör på höstkanten. Men han lever tills han dör, och han gör ingen stor grej av det.

Jag träffar en gammal kompis från ungdomsåren. Vi partajade ihop på 70-talet. Nu slitna, ängsliga och under behandling. Pratar mående och illamående, trötthet och orkeslöshet. Hårda grabbar en gång, nu nakna in på livet i vår enkelhet. Livet som far fram.

Och senare på förmiddagen träffar jag en kvinna som jag känner. Hon är där med sin dotter. Hennes ögon strålar av glädje.

– Ja, äntligen är det över. Min dotter är friskförklarad efter tre år av ovisshet och behandlingar, så nu ska vi åka hem.

Hon gråter av glädje.

På lunchen träffar jag en man från en by utanför Lycksele. Han är i 60-årsåldern och han berättar att han ska läggas in för operation kommande dag.

– De ska ta bort en tumör i magen. Sedan blir det påse, men det ska väl gå det också. Man anpassar sig.

På eftermiddagen samma dag: Möter den leende hoppfulla onkologen.

Jag öppnar mig igen, känslor, tankar, funderingar, allt släpper. Onkologen svarar:

– Det har ju gått så bra med dig och din behandling. Vår förhoppning är ju att det ska hålla i sig även efter behandlingens slut.

Dagen före julafton den 49:e behandlingen. Jag är en av en handfull människor i Sverige som fått ynnesten att vara med i studien.

Jag tar den utan minsta tveksamhet.

Sedan återstår bara livet.

Annons
Annons
Annons