Annons

Anna Erlandsson är alltid tecknare

Förra året gjorde hon en långtur på skidor på över 100 mil under tre veckor. På kvällarna började hon brodera en sorts dagbok med ord och uttryck på finska, som hon ville lära sig. Den visas på Jamtlis textilsalong i februari. Men redan 1 februari visar hon teckning, mosaik och broderi på Galleri S. Anna Erlandsson är alltså både hängiven sport- och kulturutövare och gillar inte att de ställs mot varandra. Mellan 4 ögon avslöjar hon sin idé hur Östersund ska bli världskänt, utan att behöva kalla sig varken Vinter- eller Kulturstad.

Att vara konstnär, vad betyder det för dig?

– Jag säger aldrig att jag är konstnär, utan tecknare. Och det är jag både när jag animerar, broderar eller håller på med mosaik. Jag tecknar alltid, fast med olika material.

Varför vill du inte kalla dig konstnär?

– Jag har bara aldrig gjort det. Kanske för att jag är uppvuxen med att man absolut inte får förhäva sig. På Konstfack hade de som studerade fri konst lite högre status än vi som utbildade oss till formgivare och tecknare, så anledningen kanske är att man inte ska komma och säga något som man inte är.

Men ser du det så att det är högre status att vara konstnär?

– Nej, det tycker jag inte. Det är bara så att själv jobbar jag mest med olika uppdrag och att ställa ut är lite som efterrätten. Under 15 år, medan barnen var små, ställde jag aldrig ut utan jobbade enbart som illustratör. Men det har blivit mer och mer att jag jobbar som konstnär under de senaste åren.

Bestämde du dig för att bli tecknare när du var liten?

– Jag har alltid ritat. När familjen satt och tittade på teve satt jag ofta för mig själv och ritade och det tyckte min mamma var ganska jobbigt. Hon ville att jag hellre skulle komma ner och umgås. Själv hade jag en massa andra drömmar om vad jag ville. Länge ville jag bli yrkesfiskare på en stor skuta, helst i Norge med både fjäll och hav. Men det skulle aldrig ha gått eftersom jag blir åksjuk. Marinbiolog funderade jag också på. Eller snickare. Teckningslärare eller konstnär kändes alldeles för svårt.

Men du blev tecknare och ska snart ha utställning. Har du något tema?

– Jag ska visa teckning, mosaik och broderi. Jag har inget speciellt tema, men det är flera saker som jag jobbat väldigt länge med. Bland annat en stor bild som jag har broderat på i fyra år, varje gång det är sport på tv.

Med inspiration av sport-en, eller?

– Den heter "Träningsläger i Lill-Jansskogen". Jag broderar på gammalt möbeltyg och försöker integrera tygets mönster i bilden. Det är kul.

Det är 10 år sedan du fick en guldbagge för animerade kortfilmen "Glenn the great runner". Vad har den betytt för dig?

– Det är nio år sedan jag fick den, men den var för 2004 års bästa kortfilm.

Har den betytt något, eller är det en rolig grej som hände för snart tio år sedan?

– Den har betytt mycket. Filmen visas fortfarande på festivaler ibland och jag har fått uppdrag tack vare den. Men fortfarande känner jag att det är helt osannolikt att jag har varit på Guldbaggegalan. Det känns bara konstigt och jag kan inte riktigt förstå det.

Filmen beskriver på ett humoristiskt sätt en kvinna som servar sin man. Tycker du att det hänt något kring den typen av kvinnofrågor sedan du gjorde filmen?

– Jag gjorde filmen för att få igång en diskussion om varför tonårstjejer lägger bort sina egna intressen och börjar serva sina män så fort de blir kära. Då var jag idrottsledare och tänkte mig en film utan pekpinnar som skulle kunna användas som ett verktyg i diskussionen. Men det blev inte så. Många har uppfattat den som du, mer allmänt. En kvinna berättade att när hennes arbetskompisar såg den sade de till henne att hon hade precis den relationen till sin chef. Så man kan se den ur en massa olika vinklar. Men om det hänt något de senaste tio åren? Jag kan ibland tycka att det gått bakåt, det har bland annat blivit en obehaglig sexualisering av kvinnor.

Var står guldbaggen i dag?

– På en liten hylla i mitt vardagsrum, tillsammans med den fulaste lampa jag någonsin sett och som jag köpte speciellt till den. Den är lite kitschig med fransar i guld, ranglig och ser både full i fan och beskyddande ut. Faktiskt liknar den min mammas faster, som var min favoritsläkting. Lampan ser lite slampig ut, men min släkting var absolut inte det.

Gör du filmer fortfarande?

– Jag har anställt en tjej, Maya Westlund, och sedan hon började för snart ett år sedan har vi börjat få till det. Vi har två filmer på gång och förhoppningen är att vi båda ska kunna jobba heltid framöver. Det är så mycket annat runt en film och nu kan jag hålla med administration medan hon jobbar på. Vi kompletterar varandra så bra och kan till och med jobba med varandras bilder.

Du är också en passionerad längdskidåkare. Förra året åkte du längs hela Finlands gräns mot Ryssland, en sträcka på 180 mil under fem veckor. Varför?

– Jag åkte inte hela sträckan eftersom jag hade varit sjuk, utan hakade på och åkte ungefär 120 mil på tre veckor.

– Jag tycker det är helt underbart att få åka skidor hela dagarna. Jag behöver inte laga mat, inte städa och inte göra något annat än åka skidor i fantastisk terräng hela dagarna tills jag blir så trött att jag nästan somnar. Det var inte jobbigt, utan bara roligt, och jag känner en enorm längtan efter att få göra det igen.

Och så satt du och gjorde en sorts dagboksbroderi på kvällarna.

– Någon timme. Jag har broderat klart efteråt. Det var både dagbok och så ville jag lära mig finska. Eftersom jag var enda svensk så blev det väldigt socialt. Alla tyckte det var jätteroligt och kom och frågade vilka ord jag lärt mig eller hade förslag på nya ord.

Ska du åka i år igen?

– Ja, tvärs över Finland, från öst till väst. Det är 45 mil och tar en vecka.

Du är ju både sportig och kulturell. Hur har du förhållit dig till debatten om sport och kultur i Östersund?

– Jag har inget emot varken ett nytt kulturhus eller den nya arenan. Jag tycker det är tråkigt att sporten ställs mot kulturen. Därför har jag en helt egen idé. I stället för att vi ska vara en Vinterstad eller Kulturstad tycker jag att Östersund ska satsa på att vara världens första stad utan ungdomsarbetslöshet. Det tycker jag skulle vara häftigt!

Artikeln kommer från 100% Östersund.

  • Anna Erlandsson

    Aktuell: Med utställning av teckning, mosaik och broderi på Galleri S från och med den 1 februari. Deltar även i Jamtlis textila vår-
salong med broderi. Då 
visar hon sin finska broderade dagbok. Vårsalongen startar 6 februari.

    Ålder: 57 år.

    Bor: Rödön.

    Familj: Tre söner, man, två hundar, katt och sju får. Har också låtsassläkt och brukar ordna släktkalas för dem. Jag hittar på att jag är släkt med folk eftersom jag inte har någon riktig släkt här.

    Bakgrund: Född och uppvuxen i Bromma. Flyttade till Värmland och gick skidgymnasium som 16-åring. Sedan till Vålådalen, där jag efter en vecka bestämde att jag skulle bo i Jämtland resten av livet. Bodde några år i Stockholm när jag utbildade mig på Konstfack. Flyttade till Rödön 1989.

    Förebild: Många, både äldre och yngre, som jag lär mig av hela tiden. Och som uppfostrar mig. Det är bra.

    Älskar: Min familj, vänner, skidåkning, löpning, att paddla kajak och mitt jobb. Det älskar jag verkligen, på gott och ont. Och Norge och Finland, som är mina bästa semesterställen.

    Avskyr: Jag brukar inte gå omkring och avsky något, men alla människor avskyr väl förtryck och att folk plågar varandra.

    Rädd för: Bilåkning, det gillar jag inte.

    Tittar helst på: Utsikter. Jag gillar att ta mig upp på högsta toppen och se vad som är på andra sidan. Varje dag springer jag 
eller åker skidor till Storsjön och tittar på den utsikten, som är olika varje dag. Det är härligt.

    Tittar aldrig på: Matlagningsprogram, såpor eller olika tv-serier. Det känns tråkigt.

    Bästa utställningen du sett: En utställning i Gåxsjö kyrka i somras med Dan Wolgers, Torsten Andersson, Torstens barn Tobi Andersson Fägerskiöld och barnbarnen Andreas och Paul Fägerskiöld. Den var jätte-
bra. Dessutom installationen Taptim, den med karparna, som Fredrik Wretman gjorde på Färgfabriken Norr 2008. Den såg jag flera gånger. Jag brukar också ofta gå till Kulturhus-et i Stockholm när jag är där. De brukar ha många roliga utställningar.

    Ser fram emot under året: Att Maya Westlund och jag ska kunna jobba med film under året. Men än är inget klart, jag håller på och söker pengar.

    Längtar efter i livet: Att fortsätta ha det som jag har det nu, det kan inte bli bättre.

  • Anna Erlandsson

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons