Annons
Annons
Annons

– Jag vill vara lika glad och positiv som min mamma

Visst är alla mammor värda att fira? Om man inte har tid och tillfälle att uppmärksamma dem varje dag, som man kanske borde, så är det bra att det finns en särskild dag, morsdag. Här möter vi två stolta mammor, Anna och Inger.

– Barnen är det största som har hänt mig! Det slår Anna Brandt ögonblickligen fast när vi träffas på ett café för att prata om hur det är att vara mamma. Det riktigt lyser om henne när hon berättar om hur mycket den ovillkorliga mammakärleken betyder. Trots skilsmässor och grusade familjedrömmar, lever kärleken till de tre barnen ett bra liv.

Barnen, det är Markus, som vid det här laget har hunnit bli 22 år och som pluggar till civilingenjör i Linköping. Anna saknar honom mycket, men är glad att han ska komma hem till sommaren och att hon då får rå om honom, så gott nu det går, med en självständig ung man.

Tur då att det finns barn hemma, Emil som är 8 år och Stina 7. Men även dem måste hon vinka av rätt ofta, för varannan vecka bor de hos sin pappa.

– De veckorna när jag inte har barnen tokjobbar jag. För jag vill inte komma hem till en tom lägenhet och se barnens leksaker överallt och så är inte de där, säger Anna.

Anna Brandt är sedan många år sångpedagog vid Palmcrantzskolan, men inte så länge till. I höst börjar hon nämligen som körledare på heltid i Frösö församling. Det ska bli underbart, tycker hon, som har sången som sitt liv. Anna uppträder sedan flera år tillbaka bland annat i våra kyrkor. Sången läker henne, säger hon. All stress och sorg i livet försvinner kanske inte med sång och musik, men det tonas definitivt ner en aning.

Vad är det för stress du känner just nu som mamma?

– Ja, du vet, jag lever ju ”det där livet” som så många ensamstående gör, med att ha allt ansvar för barnen varannan vecka. Hämta och lämna och passa tider, finnas till hands och bara kunna gosa i soffan. Med mitt jobb med många konserter och obekväma tider kan det bli stressigt att få ihop det. Men jag har många vänner och en mamma som ställer upp.

Hur är din mamma? Är du lik henne?

– Hon är urstark. Har klarat av att repa mod efter att ha blivit änka. Mamma är också glad och grymt ärlig. Jag vet inte om jag är lika stark, men jag har blivit lugnare och tryggare med åren.

– Förut var jag extremt konflikträdd, men nu vågar jag stå på mig mer. Jag vill gärna vara lika glad och positiv som mamma är. Det är viktigt att föra livsglädjen vidare till sina barn.

Anna kan berätta att det är skillnad att vara mamma när man är 23, som hon var när Markus kom till världen, och att bli mamma i 35–40-årsåldern, som med Emil och Stina. När Markus kom var hon inte färdig, som hon säger, inte mogen. Det var så mycket som skulle ordnas i livet, med utbildning, jobb och familjeliv. När de två minsta kom kände hon sig mycket mer trygg i sig själv och i sin mammaroll.

– Och så får jag ju lov att vara barnslig. Barnen gör mig yngre och gladare, säger hon.

Men, lägger hon till och ser plötsligt allvarlig ut, jag hade ju tänkt att det aldrig mer skulle få bli en separation efter den med Markus pappa, och så gick det som det gick.

– Det skakade om mig rejält och det har tagit tid att komma till den punkt där jag är i dag.

– Jag har levt ensam nu ett bra tag och har grejat det! Jag är stolt över att jag klarar att vara mamma till både mina små och mitt stora barn!

– Det bästa är att få följa barnen genom livet.

Kokkaffedoften – den bästa är! Och därtill kakfat fyllda med krus av allehanda slag. Det är vad Inger Hedman bjuder på hemma i köket i Ytterocke, nära Mattmar. Men också ett samtal om hur det var och är att vara mamma, nu när Inger har fyllt 91 år och har fått lite perspektiv på småbarnsåren. Och när även barnbarnen har blivit stora.

– Det är stressigare att vara mamma nu. Det tror jag. Trots maskiner och dagis och allt vad som finns, så är det så många måsten.

Inger är änka och bor kvar i sitt hus. Hon har tre barn, två födda på 1940-talet, Bertil och Eva, och sladdisen Lena på 1960-talet. Bara mellan äldsta och yngsta barnet hände mycket som underlättade familjens vardag.

– Tänk, när frysen kom, minns Inger, då hade jag fyllt 30. Innan dess fick jag konservera all mat; kött, fisk och sylt. Allt skulle tas om hand och fyllas på burk.

Som bondmora var hon van att ta vara på allt som gavs. Det tycker hon har varit viktigt att ha med sig i livet.

– Tvätten ska vi inte prata om. Det var tungt att släpa ner mattorna till sjön. Men det var ändå en härlig känsla att det blev så rent. Sen blev det en tvättstuga i byn och så småningom fick vi en tvättmaskin.

Egen tid var det just inte frågan om. Inger kan dra sig till minnes ett par gånger då hon lämnade barnen och hemmet, men inte för att vara ledig, utan för att åka och hjälpa sin mamma på hemgården i Tossberg.

Men hur hann du med allt? Ta hand om barn och djur och sylta och safta och allt vad det nu var?

– Det fanns så många i byn då och vi hjälpte varandra att hålla rätt på ungarna. Min äldsta dotter Eva lärde sig till exempel att läsa med hjälp av hennes farfars bror Magnus. Det fanns både många barn att leka med och många vuxna att be om hjälp. Byarna levde på ett annat sätt då.

Vad är det bästa med att vara mamma?

– Att få följa barnen genom livet. Både i deras vardag och vid högtider. Jag är så glad över barnen, nu när jag är äldre hjälper de mig mycket.

När jag är hos Inger Hedman på besök, är också hennes yngsta dotter Lena här. Så jag ställer frågan till Lena:

Vad är det bästa med din mamma?

– Hon gav oss mycket frihet, men vi visste hela tiden att hon fanns där i bakgrunden och brydde sig. Som tur är visste hon inte allt vad vi hade för oss, som när vi byggde en flotte och åkte längs med Dammån.

Det här tycker Inger låter lite farligt, och det var det säkert. Men hon verkar inte vara den som brusar upp i onödan.

– Nu kan du servera lite mer kaffe, Lena säger hon och vill byta samtalsämne.

Vi pratar om hennes passioner i livet; att måla olja och akvarell, väva mattor, spela boule och hålla på med blommor och växter. Inger driver upp plantor på övervåningen och tycker det är roligt att se dem växa och frodas. Precis som med barnen, säger hon och ler.

Innan jag åker därifrån sticker Inger till mig en lapp, med en dikt som hon skrivit. Hon har börjat skriva lite på gamla dar, som hon säger. Den här handlar passande nog om barn. Några rader:

Jag minns när jag var ung

då fanns det ett lugn,

som är borta för alla.

Nu ska ungarna skjutsas hit och dit,

det är ett väldigt slit.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons