Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet blir sig aldrig likt efter Ellinores död

/

För drygt ett år sedan tog Ellinore Ölmerud sitt liv. Hon skulle ha fyllt 20 år några dagar senare. Mitt i den svåra sorgen har familjen bestämt sig för att bryta tystnaden och prata öppet om det som hänt.

Annons

Vi träffar Ellinores mamma, Liselotte Ölmerud, och systrarna Elin och Lovisa. De går igenom något av det svåraste och mest smärtsamma man kan tänka sig, men i stället för att behålla allt inom sig har de bestämt sig för att försöka bidra till en ökad öppenhet kring självmord. De hoppas att det kan vara till hjälp för andra och de är övertygade om att det är rätt väg eftersom det är i Ellinores anda.

– Det är viktigt att vi stöttar varandra. Det är många som inte vågar prata om det här, men när man gör det märker man att det är många som har förlorat någon eller som känner någon som förlorat någon, säger Elin.

De upplever att människor utanför familjen ofta har svårt att närma sig ämnet, en del gör allt för att undvika att prata om det som hänt Ellinore. Det har till och med hänt att någon sagt att "nu har vi varit duktiga för nu har vi pratat en lång stund utan att prata om Ellinore".

– En del bekanta tittar bort och går över till andra sidan gatan. Men en del kommer fram och ser oss och det blir man tacksam för, säger Lovisa.

– Det är många ungdomar som tar kontakt, men det verkar vara svårare för äldre, säger Liselotte.

Familjen önskar att människor som de träffar ska prata om Ellinore och det som hänt och de tycker att det är bättre att få en klumpig fråga än ingen alls.

– Vi blir mer ledsna om folk ignorerar oss. För oss är ju Ellinore med varje dag och vi pratar om henne varje dag, säger Liselotte.

Familjen har också märkt att sjukvårdens beredskap för att stötta anhöriga är bristfällig. Handlar det om bilolyckor eller barn som drabbas av cancer så erbjuds ett helt annat stöd till närstående, men när det handlar om suicid saknas verktygen, anser de. Familjen fick besked från personal på vårdcentralen i Västernorrland där de bor att de i sådana här lägen ska ringa och erbjuda ett kristeam, men att de tyvärr inte hade resurser till det. Till slut var det en diakon från Svenska kyrkan som erbjöd sitt stöd. De har också märkt att den hjälp som finns i hög grad är fokuserad på föräldrarna, i synnerhet mamman, medan syskon hamnar i skymundan. Lovisa fick vänta på tid hos psykolog i tio månader för att få hjälp att bearbeta sorgen efter systerns död. Elin fick klart med psykolog för ett par veckor sedan, hon hade då väntat i över ett år.

– Det är betydligt större fokus på föräldrarna och det är som att mamman har rätt till större sorg, säger Liselotte.

Vad var det då som hände Ellinore? Mamman och systrarna beskriver henne som kreativ och sprudlande. Full av energi och med stor lust till konstnärliga uttryck som måleri, sömnad och musik. Men Ellinore hade också psykiska besvär och mådde periodvis dåligt under tonåren, vilket visade sig som självskadebeteende och bristande impulskontroll. Hon hade långvarig kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin och senare med vuxenpsykiatrin. Familjen, som bor utanför Härnösand, gjorde allt för att stötta Ellinore, men insåg att de behövde mer professionell hjälp och efter många påstötningar fick hon komma till ett familjehem med anknytning till Hillegården. Det var Karin och Stig Wallén i Valne, mellan Nälden och Alsen, som öppnade dörren och deras insats har haft stor betydelse för att Ellinore började må bättre.

– Vi är otroligt tacksamma och ödmjuka för att de tog hand om Ellinore, säger Liselotte.

I början av 2012 mådde hon så pass bra att hon kunde flytta till en egen lägenhet i Nälden tillsammans med sin pojkvän, hon började på Torsta naturbruksgymnasium i Ås och på sommarlovet jobbade hon inom äldreomsorgen. Lovisa bodde också i Nälden för att finnas i närheten och familjen kom ofta på besök på helgerna för att stötta Ellinore. I den nya lägenheten fick hon utlopp för sin kreativitet när hon valde tapeter och designade inredningen. Det blev en hemtrevlig bostad.

– Vi har gjort allt vad vi har kunnat, vi hade inte kunnat göra något annorlunda, säger Elin.

– Däremot hade skola, vård och omsorg kunnat lyssna mer på oss. Torsta var den första skolan som vi haft en bra dialog med, säger Liselotte.

I augusti 2012 råkade Ellinore ut för diskbråck, som krävde en akut operation. Men det var svårt att få hjälp.

– De tyckte att en 19-årig tjej hade kunnat ta bussen in till sjukhuset, men hon kunde inte gå och till slut fick hon åka ambulans, säger Elin.

På Östersunds sjukhus avlöste de olyckliga omständigheterna varandra. En apparat som användes vid operationen var ur funktion och ingreppet skulle fullföljas med manuell utrustning. Liselotte berättar att en ven skadades och kroppspulsådern brast och Ellinore förlorade 2,5 liter blod. Anhöriga ringdes in till sjukhuset och de beskriver situationen som kaotisk, det gick inte att få några besked om hur det var med Ellinore. Efter närmare fem timmar var operationen klar och efter ett par veckor skrevs hon ut, med stora smärtor och det ena benet fungerade inte som förut.

– Sedan började hennes långa kamp tillbaka och hon kom hem till sin lägenhet med kryckor, blodförtunnande medicin och stödstrumpor. Hon blev lagad rent fysiskt, men själen gick sönder, hon fick ingen möjlighet att bearbeta det här. Om man varit kliniskt död, vilket hon var ett tag, kan man hamna i en djup depression inom sex månader efteråt, säger Liselotte.

I februari förra året drabbades Ellinore av panikångest och hon tog en överdos av antidepressiv medicin. För en tid sedan hade hon separerat från pojkvännen och hon hade hamnat efter i skolan på grund av problemen med diskbråcksoperationen. Hon larmade själv ambulans och kom till akuten på Östersunds sjukhus som bedömde att förgiftningen var lindrig och att någon somatisk vård inte var nödvändig. Enligt sjukhusets lex Maria-anmälan ville hon åka hem och hon avvisade psykiatrisk hjälp.

Familjen anser inte att sjukvården tog hennes psykiska tillstånd på tillräckligt stort allvar och dessutom betraktades inte intaget av tabletterna som det rop på hjälp som det var. Jourläkaren på akuten kontaktade psykjourläkaren per telefon för konsultation, men bedömningen blev att hon inte kunde läggas in enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Ellinores familj anser att det begicks flera fel här och det har de fått bekräftat av Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som riktar kritik mot Östersunds sjukhus på flera punkter.

– Hon blev utsläppt från psyket vid 10-tiden på kvällen utan vinterkläder och utan plånbok. Hon hade mysdress och gympaskor på sig och fick stå och vänta på bussen i 40 minuter. Och de hade inte kontrollerat om det fanns någon hemma som tog emot, säger Liselotte.

Familjen anser att Ellinore borde ha hållits kvar inom psykiatrin och att läkaren borde ha läst journalen, då hade det funnits ett bättre beslutsunderlag. Men bakjouren hade inte tillgång till så kallad VPN-dosa och kunde därför inte komma åt journalen hemifrån. Familjen anser att om någon läkare hade läst Ellinores journal hade det framgått att hon gjort sucidförsök tidigare, vilket antagligen hade det lett till helt andra åtgärder än vad som nu blev fallet. I stället åkte hon hem och dagen därpå, torsdag 21 februari, hittades hon död i sin lägenhet.

Efter det blir livet aldrig mer sig likt för de anhöriga. Ibland glömmer de att äta och sova, ibland går det bättre och vissa dagar kan de till och med känna sig glada för att därefter återigen rasa ner i mörkret. Familjen går igenom en sorgeprocess och det är ett tungt arbete.

– Det är bättre att ta fram det ljusa och inte bara älta det jobbiga, vi har alltid fokuserat på det som var bra. Men det händer fortfarande att jag kan bli liggande i två–tre dagar, jag blir så fruktansvärt ledsen, säger Liselotte.

De återkommer till hur viktigt det är att stötta varandra inom familjen och de är överens om att var och en måste få reagera och sörja på sitt sätt. Det gör att det blir lättare att behålla goda relationer.

– Många familjer splittras i sådana här lägen, det kan bli stora slitningar, säger Elin.

Familjen har startat en minnesfond och från den kommer pengar att delas ut för att stötta efterlevande syskon i sorg. Det kommer att ske 2 mars, som var Ellinores födelsedag.

– Fonden är vårt sätt att hylla Ellinore och hennes liv, säger Liselotte.

Fotnot: Minnesfonden finns på nätet och har den här adressen: www.elledewall.se.

----------------------------------------------------

FAKTA: Hjälp och stöd:

Källa: Vårdguiden

Annons
Annons
Annons