Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När resan med vännen tar slut

/
  • Får man sörja förlusten av en hund? undrar Linda Hedenljung.

Hennes bruna ögon är trötta och lite sorgsna. Det bruna håret har blivit allt mer vitt. Huvudet hänger och höften som bråkat i många år verkar göra ondare och ondare för var dag som går.

Annons

Livets små glädjeämnen tycks inte längre tända en gnista i hennes ögon. Allt har förvandlats till ansträngningar. Hon försöker dölja det ibland, men det syns tydligt för dem som känner henne.

I tolv år har hon varit en av mina allra närmaste vänner. Det gör ont i hjärtat att tänka på att det snart är dags att säga farväl. Jag gråter vid tanken och det känns som om jag börjat sörja förlusten redan i förtid.

Men där på golvet i mörkret i klädkammaren, medan jag hulkar av gråt, kommer tanken – får jag sörja så mycket? Är det verkligen tillåtet? För min vän är ingen människa, hon är en hund.

Hon är en hund som har varit min följeslagare i många år, i vått och i torrt. Hon har mött mig när jag kommit hem, spridit glädje och kärlek och varit ett stöd när livet känns tungt. Med sin mjuka päls och sin närvaro har hon tröstat. När jag flyttade till Umeå utan att knappt känna en endaste person i staden, fanns hon där. På hundpromenaderna träffade vi nya vänner.

Men får man sörja förlusten av en hund? Människor som aldrig haft husdjur tycks inte förstå. Det känns lite som tabu att sörja, en hund avlider inte, den bara dör.

Situationen är svår eftersom ansvaret är mitt, fullständigt mitt. Det är jag som ska avgöra när hon är för trött, har för ont och när det är dags att somna in.

Men hur gör man det? Hur vet man att nu är stunden inne? Hur gör man för att ringa det där samtalet till veterinären och på det sättet skriva under sin väns dödsdom?

Jag har försökt förbereda mig. Läst artiklar om den gamla hunden, pratat om vad som ska hända och hur. Jag har tänkt med hjärnan och resonerat logiskt kring det som komma ska. Men nu är jag där och nu vill jag inte vara ett dugg ansvarsfull.

Jag vill bara borra ner fingrarna i den mjuka pälsen, sträcka ut mig på golvet bredvid henne och blunda. Men kärleken till min hund, gör att jag måste. Av respekt och omtanke så är det alldeles snart dags.

Jag tänker sörja, jag tänker gråta okontrollerbart. Och banne mig, jag tänker inte skämmas för att jag sörjer att en vän gått bort.

---

Krönikan publicerades i Östersunds-Posten första gången 2009-03-04.

Läs också den uppmärksammade krönikan av Bengt Eriksson: "Hunden misstrodde mina simkunskaper"

Annons
Annons