Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Var mitt liv inte värt att kämpa för?”

Sofie svarade inte på behandlingarna under många år. Men det idoga arbetet på psykiatrin lönade sig.
Nu ställer hon frågan om det nya förslaget på besparingar skulle ha kostat henne livet.

Annons

I listan över saker som psykiatrin ska sluta med står fyra punkter med som var det som hjälpte Sofie (som egentligen heter något annat) tillbaka till livet.

Psykiatrin föreslås sluta med hästunderstödd terapi, stödsamtal och läkemedelsbehandling vid posttraumatiskt stressyndrom. Det står också i förslaget:

”Sluta med medicinska kontroller och stödjande samtal i syfte att ge ökad livskvalitet, till långtidssjuka med ätstörningar som inte svarat på behandling.”

Det är här Sofie menar att hon troligtvis hade hamnat eftersom hon svarade dåligt på flera behandlingar under många år. Hon blev som ung utsatt för psykiska, fysiska och sexuella övergrepp. Hon fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom och tog sin tillflykt i ätstörningar.

– Det var paradoxalt nog det som gjorde att jag överlevde. Jag fick kontroll i en annars kaotisk tillvaro, säger Sofie.

Hon anser att psykiatrisk vård handlar om att stötta de m som är svårt sjuka och som kanske kan stämplas som hopplösa fall. Hon undrar om psykiatrin kommer att börja ge upp på sådana patienter nu.

– Var mitt liv inte värt att kämpa för? När jag år efter år fortfarande mådde dåligt. Hade jag i dag inte fått den vård jag behövde? undrar hon.

Hon säger att hon förstår att hon skulle ha fått psykoterapi, men att det inte hade gett full effekt.

– Det är givetvis bra, men hade jag fått det stöd jag behövde för att klara av vardagen och börja leva, inte bara överleva? frågor Sofie.

Hon berättar att den hästunderstödda terapin var en avgörande faktor för hennes tillfrisknande. Hon hade egentligen inte varit någon hästtjej alls, men kom ihåg ett knep hon tog till för att överleva övergreppen.

– Jag lärde mig tidigt i livet att stänga av när övergreppen skedde. Jag kunde kliva ur mig själv och in i en fantasivärld där vilda hästar tog mig till deras värld, säger Sofie.

Det knepet fungerade även i vuxen ålder då Sofie behövde bearbeta det som hänt henne som barn. Kontakten med hästen och med hjälp av terapeuten gjorde att hon blev så lugn och trygg att hon började våga känna saker igen.

– Jag har lärt mig känna kärlek till något levande och lärt mig att beröring inte behöver vara något hemskt, säger Sofie.

Hon hoppas nu att psykiatrin verkligen ser över sitt sparförslag och funderar på vilka konsekvenser det kan få.

– Nu är jag själv lyckligt lottad och jag har fått den vård jag behövde och jag mår i dagsläget bra. Men det är många där ute som mår väldigt dåligt och alla kan vi behöva vård i framtiden, säger Sofie.

Annons
Annons