Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det var den där berättelsen om en sten

/
  • Det är ofattbart att tänka sig att någon bott under dessa förhållanden, tänker jag och kliver in i det som en gång var en familjs hem.
  • Inne i skrevan är det lågt i tak, och man förundras över hur de fick plats, och hur de kunde hålla värmen när det var som kallast på vintern. När de stängde om sig använde de störar som de klätt med renhudar.
  • Utsikten från Stenbustan en novemberdag 2012. Det här var vad familjen Andersson upplevde under de fattigaste åren på 1930-talet.
  • Jonas och Anna Andersson tillhörde de fattigaste bland fattiga. De fick tio barn tillammans. Av dessa dog två i spanska sjukan, och två drunknade när de drev renar över höstisen på Flåsjön. Familjen bosatte sig sedan under ett klippblock i skogen några kilometer från Lövberga.

Och de som bodde under den.

Berättelsen har funnits i mitt huvud i flera år. En näst intill ofattbar och annorlunda historia som jag aldrig har kunnat släppa.

En historia som har gått likt en pil rakt in i mitt hjärta.

Här är den.

Annons

Den där snöiga förvintereftermiddagen i skymningen, mannen som traskade under mörka granar med ett knyte över axeln. Vart var han på väg?

Efter honom växte svarta spår i det blöta snötäcket, men det såg han inte. Han tittade ner i marken och malde målmedvetet på, vidare genom granskogen. En ettrig västvind pinade honom i ansiktet och snöflingorna rispade streck i det grå skymningsljuset.

Vad tänkte han på?

Kanske att gud hade varit god emot honom trots allt. Att han som varande den fattigaste av fattiga ändå hade någonstans att bo. Att han i sitt luggslitna knyte hade lyckats tigga ihop lite mjöl, socker och salt – så pass mycket att han och familjen skulle överleva ännu en dag.

Ja, troligen var det sådant han tänkte på.

Men var det ändå inte ett litet drag av leende i den ena mungipan, var det inte en strimma av hopp och framtidstro som glimmade i hans ögon nu när mörkret och snöfallet tilltog?

 Annars var det den bästa av tider. Kriget var över och landet bestod till största delen av ett folk i början till ett välmående.

Sverige var fortfarande ett land med många fattiga, men människorna började ana ett ljusare samhälle. Hjulen snurrade, tekniken gick framåt och Sverige började bli ett av de länder i världen som styrde utvecklingen. Europa skulle byggas upp efter andra världskriget och det var genom svenska industrier det hela skulle ske.

Men ingenting av det där hade mannen med knytet i tankarna. Det var något mycket mer jordnära han tänkte på. Han hade precis fått veta något som han nu skulle hem och berätta för sin hustru. Han var ivrig att berätta och han kände att han för första gången på väldigt länge kunde komma med nyheter som skulle kunna förändra deras liv.

Ett par kilometer nordväst om Lövberga gick han av landsvägen och började följa en stig in i skogen. Den följde en gammal rågång mellan två skogsskiften och var lätt att finna.

Skogen var tät och på sina håll stenig och ogästvänlig. På flera ställen låg små kavelbroar utlagda för att underlätta färden för den mörke vandraren. Han hade gått vägen tusentals gånger. Alltid på jakt efter arbete eller för att skaffa mat. Han kunde blunda och ändå hitta hem.

Nu var han bara ett par hundra meter från sin bostad. På håll kunde han se en liten eld lysa upp i mörkret och han förstod att han var efterlängtad.

 

Vid ingången till en klippskreva stod en kvinna och tog emot honom när han kom klättrande uppför den lilla höjden mot bostaden. Deras blickar möttes och hon tittade undrande in i hans ögon och hon såg hoppet.

Hon sa:

– Nå, hur gick det?

Han svarade:

– Jodå, det är ordnat nu. Det blir så att vi kommer att få ta över en koja av ett par kolare borta vid byn. Vi ska flytta, Anna!

Och hon lyste upp för första gången på länge.

 

Sten-bu-stan.

Så kallades deras bostad. De hade träffats i början på 1890-talet, sameynglingen från Frostviken och den unga samekvinnan från Vilhelmina. Tycke hade uppstått och de gifte sig. Mellan 1891 och 1916 hade de fått nio söner och en dotter. De som levde var nu alla vuxna, några bodde kvar hos föräldrarna, medan några hade arbeten längre bort.

Jonas och Anna kunde berätta om sin stora sorg. Om hur två av de små barnen hade gått åt i spanska sjukan på sommaren 1918, och hur tungt det hade varit att behöva bära de döda till kyrkan för att be socknen om hjälp att jordfästa dem.

Ännu tyngre blev det några år senare när två av sönerna, båda i 10-årsåldern, hade gått genom Flåsjöns tunna höstis när de drev renar över sjön. Båda hade drunknat.

Så hade familjen gått runt i gårdarna som så kallade sockensamer där de utfört sysslor som gårdsfolket inte ville hålla på med, och så hade de fått bo på lite olika ställen i och kring Lövberga.

Efter en tid kunde de inte längre få någon bostad framme på bygden. Och i skogen var det skogsdrivningar och alla kojor och stugor var upptagna av huggarlag. Vad skulle de göra?

Två väldiga stenblock låg lutande mot varandra på en liten höjd i skogen utanför byn och därunder hade det bildats en skreva.

Där flyttade Anna och Jonas in.

 

November 2012.

Det hade precis slutat snöa och vid landsvägen en bit nordväst om Lövberga pekade en lutande skylt in mot skogen. Där stod: Stortjärnvägen.

Jag svängde in och blev tveksam. En decimeter snö täckte skogsbilvägen och jag klev ur.

Var det värt besväret?

Risken att köra fast flera kilometer ute i skogen var överhängande, och jag hade oroväckande lite laddning kvar i mobilen.

Men så, när jag nu var så nära kunde jag inte vända. Jag satte mig i bilen, lade i växeln och höll andan.

 

En stund senare hade jag parkerat bilen och klättrat genom ett kalavverkat hygge fram till några jättelika klippblock. Där var den svarta öppningen till Stenbustan. Jag såg den på håll, den gapade emot mig och världen under skydd av några kvarlämnade furor som vajade lätt i vinden. Snön nådde mig till fotknölarna och när jag var framme fick jag lov att sätta mig en stund på en stubbe för att pusta ut.

Jag såg in i den svarta öppningen och tänkte:

"Under den här stenen ska de alltså ha bott i flera år, året om? Nej, det kan inte vara sant. Ingen kan ha bott här."

Jag tittade in och såg rester av människoliv. Några stenar som var lagda som ett sorts underlag, några stenar som var kallmurade till en sorts skorsten, och nedtill en bädd av kol där det gick att elda. Jag blev lite tagen av det jag såg och slog mig ned på en sten.

I fickan hade jag en lapp med ett telefonnummer. Jag fiskade upp mobilen och ringde numret.

Maritha Jonasson svarade. Hon var Anna och Jonas barnbarn och bodde i Herrljunga.

Jag berättade vem jag var, och att jag satt på en sten utanför ingången till hennes farföräldrars bostad i klippskrevan. 

– Oj, där har jag varit en gång i mitt liv. Det var när min far tog oss barn med dit en gång för att visa hur de hade bott. Men jag minns inte så mycket mer.

Brukade din pappa berätta något om uppväxten?

– Nej, inte mycket. Han var en tystlåten man som inte sa så mycket, och kanske var det också lite skamligt att ens föräldrar hade bott så där. Han sa inte så mycket när vi var dit heller, mer än att de hade bott där. 

Jag sitter vid klippan nu, man har svårt att tänka sig att någon haft det här som sin bostad under så lång tid.

– Ja, det låter nästan som en saga. Det är ju dessutom bara 70 år sedan. De måste ha haft det väldigt fattigt, och jag har ofta undrat över hur de överlevde.

Marithas pappa hette Tage Jonasson och var ett av de tio barn som Jonas och Anna fick tillsammans. Som ung arbetade han på en del skogsjobb i trakterna kring Lövberga och Strömsund.

Som yngling på jakt efter arbete något år efter andra världskriget hade han klivit av tåget i Herrljunga för att fika innan han skulle ta nästa tåg. På kaféet träffade han en ung flicka, Astrid, som han blev förälskad i, och så blev han kvar i Herrljunga. Under hela sitt yrkesverksamma liv jobbade han på ortens cementgjuteri.

– Han gjorde inget stort väsen av sig, och han var djupt troende och medlem i pingstkyrkan. Han fick ett bra liv och blev pappa till tre barn. Semestrarna tillbringade vi i och omkring Lövberga som jag bara har ljusa minnen av.

På 1930-talet var det troligen inte så märkvärdigt att en familj bodde under en klippskreva. Folk bodde lite varstans i naturen, samer bodde i sina kåtor, skogshuggare levde månader i kalla, dragiga kojor och folk bodde även tillsammans med djuren i ladugårdar. Att en familj bodde i en grotta var bara ytterligare ett resultat av det fattiga, trångbodda Sverige som hade blivit i industrialiseringens framfart. Det var både ett fattigt och framåtskridande Sverige, och det fanns inte plats för alla.

Nu tillbaka i tiden.

Så gjorde sig Anna och Jonas redo för en sista natt i klippskrevan.

De stängde om sig med granstörar som de hade täckt med renskinn, och som isolering mot den fuktiga och råa marken inne i grottan hade de också renskinn. De hade ständig eldvakt och lade på ved hela natten för att hålla den värsta kylan borta, och så låg de tätt tillsammans under renfällarna.

När morgonen åter kom skulle de flytta. Först till en jordkula inte långt från Lövberga, och därefter till en kåta innan det var dags att flytta in i en liten stuga som fattigvården i Strömsund hade ordnat. 

I dag är Anna och Jonas borta sedan lång tid tillbaka, men Stenbustan, och berättelsen om dem som bodde där lever fortfarande kvar i bygden. Stenbostaden är till och med kulturminnesmärkt och finns med i länsstyrelsens kartläggning över kultur- och fornlämningar i skogen.

stefan.nolervik@op.se

Annons
Annons
Annons