Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Katastrofen inspirerar till att värna friskluften

+
Läs senare
/

I dag är det på dagen 31 år sedan kärnkraftsomröstningen genomfördes i Sverige. Jag minns den inte. Jag var två år.

Vad jag däremot minns är den där förmiddagen i byskolan sex år senare då en allvarstyngd lärare frågade oss barn om det var någon som visste vad som hade hänt? Året var 1986 och kärnkraftsolyckan är känd som Tjernobyl.

Det var bara killen i trean som hade koll på nyhetsläget. Det som hade inträffat var stort och förfärligt. Att vi skulle vara rädda förstod vi. Men inte för vad. Faran var osynlig – och snart fanns den överallt.

Kärnkraftsexperten Hans Blix menade i radio härom veckan, när han mindes tillbaka, att Tjernobylkatastrofen hade kunnat vara värre ändå. Om det blåst mot Kiev. Men nu blåste det mot Sverige. Och det blev vi varse.

Den våren fick vi inte leka med smältvattnet och dämma och dika som vanligt. Det hette radioaktivitet och gjorde bär och renar oätliga och annars blå midsommarblomster konstiga i färgen.

Då var inte turismen att betrakta som någon basnäring i Sverige. Och tur var väl det. Reslusten till Japan är inte så stor just nu – men flyktinstinkten är desto större.

Det här beror inte mest på förödelsen efter jordbävning och tsunami utan på de skador som inte ögat förmår att se.

Mycket vatten har runnit under broarna sen Harrisburg, den svenska folkomröstningen och Tjernobyl. Kärnkraftsmotståndet har kommit och gått – och kommit igen.

För även med Fukushima så småningom lagd till handlingarna är det i alla fall få som folkpartisten Carl B Hamilton hävdar att Japan ger inspiration för att bygga mer kärnkraft i Sverige.

Katastrofen inspirerar snarare till att värna friskluften vi har, genom att ta den till vara.

Annons
Annons
Annons