Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kultur i örat

Annons

genom mitt kontorsfönster, ner på Storsjön och Vallsundsbron.

Det bubblar och krasar i mitt öra.

Sjön ligger tyst, den är fryst. På den plogade banan lämlar skridskoåkarna förbi, det känns som om jag har deras skär inne i mitt öra.

Jag reste runt i länet för några veckor sedan och fick plötsligt väldigt ont i ena örat.

Efter en sömnlös natt besökte jag den lokala hälsocentralen.

”Öroninflammation” konstaterade läkaren. ”Hur vill du att vi gör nu?” fortsatte han. ”Du kan vänta något dygn och se om det går bort eller också sätter vi in penicillin direkt.”

Jag satt där på stolen, ynklig och trött och kände hur ett samhällsproblem lades på mina axlar.

Larmrapporterna om ”resistenta bakterier” och ”verkningslös antibiotika” klingade i mitt friska öra, i det andra sprakade det ilskt.

Skulle jag tänka på mig själv eller på samhället?

Men bakterierna som har odlats i mitt öra leder mig vidare från det biologiska kulturbegreppet till det samhällsvetenskapliga.

Här kan kultur till exempel betyda värderingar som överförs socialt från generation till generation. Kultur handlar alltså också om moral.

Jag måste ha suttit tyst ganska länge för plötsligt frågade läkaren: ”Känner du dig mycket dålig?”

Och sen sa han: ”Vi gör så här: jag skickar ett recept till apoteket med det samma, så får du göra som du vill. Antingen hämtar du ut det, eller så låter du bli.”

på hälsocentralen och tänkte: ännu ett val. Förutom el-abonnemang, bredbandsleverantör, kommunal eller friskola, skulle jag nu också välja mellan antibiotika eller naturlig läkning.

Tankarna snurrade runt i huvudet. Skulle jag hämta ut och äta medicinen på en gång, vänta lite eller kanske hämta ut den och spara till ett ännu värre tillfälle, bygga upp ett litet nödapotek därhemma?

Det kanske fanns ”gör-det-själv-tester” att beställa på nätet: ”Bakterie eller virus? Resultat på fem minuter”.

hämtade jag ut receptet och började äta tabletterna.

Det sprakar fortfarande i örat, fast det gör inte ont längre. I stället har jag ont i magen.

Samt dåligt samvete.

För som kulturell varelse borde jag insett vikten av att tänka på samhällets bästa istället för på mig själv.

Jag tittar på lämmeltåget på sjön. När isen åter bytts ut mot vatten kommer det att skvalpa antibiotikarester på vågorna.

Och det kommer att vara mitt fel.

Nästa gång det ska vara kultur i mitt öra vill jag gå på konsert.

Annons
Annons