Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

– Ängeln i rummet har alltid varit en annan del av mig, alltså den goda sidan av mig

/

När Eva Dahlgrens senaste cd ”Petroleum och tång” kom ut 2007 klagade en recensent över att sångerskan kunde vara så egotrippad att hon sjöng en sång som heter ”Ingen är som jag”.

Inte nog med det, nu har hon mage att göra en hel föreställning med samma titel – dessutom ledsagad av pressbilder som visar henne både i hemvävd folkdräkt och balettkläder.

Bor det alltså en slumrande ballerina i Eva Dahlgren?

– Haha, nejdå. Åtminstone vet mina vänner att jag inte alls är särskilt dansant. Det här är snarare min revansch på dansen, jag vill erövra den. Och folkdräkten får inte plats på scenen rent visuellt.

Och hur är det då med ”Ingen är som jag”? Till skillnad från den här recensenten upplever jag inte alls sången som egotrippad, däremot tycker jag den handlar om att vi alla är unika varelser. Vad säger du?

– Jodå, din tolkning är vad jag menar också – att vi är unika.

– Ända sedan jag var liten har jag haft en väldigt stark känsla av att jag är en människa skild från alla andra människor, alltså att vi inte är flockdjur, utan enslingar.

— Men för mig är inte det någon deprimerande tankegång utan mer av ett faktum som man får lära sig att förhålla sig till. Och att vi kanske inte riktigt har lärt oss att göra det.

Kan du berätta mer om bakgrunden till det här arbetet?

– Jag började tänka på att göra en föreställning runt 2002 nångång. Men så har jag aldrig kommit till skott riktigt. Och den har väl legat till sig nu undermedvetet.

– Men i och med den här låten ”Ingen är som jag”, som jag skrev till plattan, så kände jag att jag hade nån slags utgångspunkt där.

– Samtidigt läste jag en artikel om att vi är gjorda av 90 procent gener och 10 procent social påverkan och det där tyckte jag var en lite läskig tankegång, så jag började titta på min egen släkt ...

Och det läskiga är att 90 är väldigt mycket, eller?

– 90 procent är jävligt mycket ja, haha.

Jag vill ju tro att generna bestämmer betydligt mindre än 90, men jag vet inte vad som är sant?

– Nä, jag vet inte heller vad som är sant. Men å andra sidan kan man ju se hur mycket de här tio procenten ändå betyder. Man kan göra rätt mycket med dem också – som en sorts tröst.

De här grundidéerna med förställningen, kan man koppla dem på något sätt till ditt engagemang för Humanisterna? Tolkar jag för långt då eller finns här någon gemensam länk?

– Nej, det kan man nog inte säga. Att jag är medlem i Humanisterna är mer på grund av att jag känner att den rörelsen är väldigt viktig.

– Men det är klart att de åsikterna och tankegångarna och känslorna inför världsalltet genomsyrar allt jag skriver. Så det finns ju i min föreställning också, för det är en stor del av mig.

För om man tar en sång som ”Ängeln i rummet” så vill en del lyssnare tolka den i någon sorts religiös kontext. Men en sådan tolkning stämmer inte med ditt medlemskap i Humanisterna. Så har du flyttat dina positioner eller hur ska man förstå den saken?

– Jodå, flyttat kan man säga. Jag är uppvuxen med tanken att Gud finns. Inte så att jag är uppvuxen i ett religiöst hem, men det fanns ingen diskussion om att Gud inte skulle finnas.

– Och jag har under perioder av mitt liv verkligen försökt bli religiös, för jag tyckte det verkade härligt. Men jag har alltid misslyckats med det.

För några år sedan erbjöds Eva Dahlgren att skriva musik till en religiös mässa och beställaren ville i sammanhanget gärna veta om hon uppfattar sig som troende:

– Så jag blev tvungen att ta reda på om jag trodde på Gud eller inte. Och allra först kom jag fram till att jag inte ville tro på Gud. Och efter det känner jag att jag inte heller kan göra det.

– Och det är självklart att språket kommer att förändra sig för mig nu. Det kommer inte att bli så mycket änglar i mina texter, tror jag.

Men, säger Eva Dahlgren, ”Ängeln i rummet” har aldrig varit uttryck för en religiös tankegång:

– ”Ängeln i rummet” har alltid varit en annan del av mig, alltså den goda sidan av mig. Det är så som jag ser den här texten. Men sedan är man fri att tolka den precis hur som helst. Och är man religiös får man gärna tolka den så att den passar i ett sådant sammanhang.

Och om man nu som du vill skriva med allvar i texterna, då får man ofta höra att man är tråkig – hur kan man som textförfattare hantera det?

– Ja det har jag fått dras med hela livet. Men jag har alltid känt att den musiken som intresserar mig, den som tar mig i hjärtat – det är den som behandlar de stora frågorna – det är den musiken som jag tycker om att skriva och som jag oftast tycker om att lyssna på också.

– Sedan är det självklart att jag också gillar att lyssna på partymusik när det är fredag och roligt. Men det här gör ju att det bara är en del av mig som får plats i mitt musikskrivande.

– Och den andra delen av mig, som kanske är ännu större, den har inte hittat något uttryckssätt, egentligen förrän nu, när jag känner att jag kan få plats med hela mig själv. Så det är väldigt härligt för mig att få göra den här föreställningen. För jag har väntat på att jag skulle hitta ett sätt att låta det andra pysa ut också.

Innebär det att du kan komma att göra fler föreställningar av den här sorten framöver?

– Det kan nog hända, för jag känner att jag har – åtminstone nu i mitt liv har hamnat väldigt, väldigt rätt med det här.

Någon skrev också om Petroleum och tång att den är dylansk i meningen att den har fokus på texterna, håller du med om det?

– Njae, det vet jag inte, det är väl fler än Dylan som fokuserar på texterna. Eller hur? Men texterna betyder väldigt, väldigt mycket på Petroleum och tång, de låg närmare mig på ett privat sätt än jag skrivit tidigare och jag bara kände att jag är tvungen att skriva den här plattan för att gå vidare och göra annat sedan.

Vill du ange hur personligt och privat materialet är, har du faktiskt blivit hotad på Gustav Adolfs Torg till exempel? Skildrar du situationer du varit i?

– Nej, det har jag inte. Det är inte riktigt på det sättet.

Men den är ändå mer privat och personlig än vad du skrivit tidigare?

– Ja, så är det absolut.

Den musik du gör i föreställningen, är det helt nyskrivet eller sådant du gjort förut?

– Det är en som är helt ny, en som är jättegammal och en som är halvny.

Och dina musikaliska referenser, vad kan man säga om dem?

– Grundstommen är alltid Beatles. Sedan är det Kate Bush och David Bowie, det var det jag lyssnade på när jag var ung.

– Men nu när jag lyssnar på musik så blir det väldigt blandat, jag lyssnar mycket på jazz, det tycker jag är skönt. Men sedan blir det oftast så att jag lyssnar på det som familjen väljer ut. Och ibland väljer de grejer som är väldigt bra och ibland tycker jag att de har väldigt konstig musiksmak.

Det tror jag gäller i de flesta hem och det kanske beror på att var och en är en egen individ?

– Just det, det kanske beror på det, haha.

Fotnot: Torsdag 10 mars spelar Eva Dahlgren ”Ingen är som jag” på Storsjöteatern i Östersund klockan 19.00.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons