Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Aniara – ett ödesdrama i rymdhjälm

+
Läs senare
/
  • Goldondern Aniara har i år hunnit 60 år på sin hopplösa resa genom universum. Illustration från omslaget till Knut Larssons illustrerade version av Harry Martinsons klassiker.
  • Backa teater spelar
  • Harry Martinson.

I år har 60 år gått sedan Harry Martinsons rymdepos "Aniara" först publicerades. Kristian Ekenberg läser om klassikern som förenade det antika ödesdramat med science fiction-genren.

Som fobi får skräcken för att sväva ut i rymden, förlorad i en kall evighet, anses lindrig. Risken att utsättas för det ödet får ses som liten om man avstår från yrket astronaut.

Mer plågsam än att behöva blunda vid ett antal scener i rymdfilmen ”Gravity” med Sandra Bullock blir inte fobin.

Jag vet inte hur många av er som delar den skräcken med mig, men jag gissar att en del av er som nickar har läst Harry Martinsons ”Aniara”, rymdeposet om goldondern som hamnat ur sin kurs och svävar genom rymdens grymma svärta utan återvändo. Kanske väcktes rädslan rentav i mötet med Aniara.

I år har 60 år förflutit sedan Harry Martinsons – Rymd-Harry, som han fick heta – märkliga diktepos gavs ut och Aniara stävar alltjämt på genom rymden och litteraturhistorien.

Läs mer: Katarina Östholm om att rymden ger tröst

Att benämna ”Aniara” som science fiction är inte osant men inte hela sanningen. Dikteposet är ett antikt ödesdrama i rymdhjälm. Harry Martinson har fabulerat fram en teknologi och gett den namn, som Miman, den allvetande tingesten som samlar in information från rymden och spelar upp bilder för rymdresenärerna, men det är inte vetenskapliga framsteg som är det främsta intresset utan den eviga berättelsen om mänsklighetens öde. Paradoxalt nog är science fiction en genre som åldras mycket snabbt (se frisyrerna i de första ”Star wars”-filmer som bevis), åtminstone till det yttre, men de främsta verken i genren har en kärna som håller länge och kan växa med den reella tekniska utvecklingen.

Sett till detaljerna om rymdfarkosten Aniara och det Martinson avslöjar om teknologin som gör rymdresan möjlig, har de sex decennierna inte lämnat dikterna orörda av tidens tand. Goldondern har börjat rosta. Samtidigt har Aniara färdats från sina ursprungliga farhågor, skrivet som dikteposet är som en reaktion på atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, till våra egna mardrömmar om framtiden.

Klimatförändringarna gör visionen om en mänsklighet som får fly till kolonier på andra planeter mer realistisk än någonsin. Och vad är Miman om inte en spådom om internet?

Aniara slungas ur sin kurs på väg mot Mars och Venus, på flykt från en strålningsskadad jord. 8 000 själar i en, som det heter i bokens slutrader, sarkofag på väg mot Lyrans stjärnbild, men innan den slukas av en stjärna är alla människor döda sedan länge. Redan när goldondern sätts ur kurs och styr ut i tomheten är de döda; livet på Aniara, såsom det skildras av berättaren, mimaroben, är ett slags efterliv. Livet i limbo efter en dödsdom som inte ska verkställas på decennier.

En ny seriebok (Kartago förlag) av Knut Larsson illustrerar Harry Martinsons strofer och ger ett hallucinatoriskt bildflöde till detta efterliv. Miman ser ut som en gammal tjock-tv, vilket ger en blinkning till att allting inte har åldrats med samma värdighet i ”Aniara”. Nakna kvinnor dansar i burar. Daisi Doody har tecknats som en, med en modern beteckning, MILF när hon med särade ben bjuder ut sig och är ”vlamm och gondel”. Interiören för tankarna till Kapten Nemos u-båt.

Livet på Aniara ser mer hopplöst, desperat och dekadent ut än hur jag föreställde mig det av att enbart läsa Martinsons ord.

”Aniara” var ett varnande skelettfinger riktat mot den teknikoptimism som börjat ta fart efter kriget. Men Harry Martinson ska inte läsas som en endimensionell teknikpessimist, ty det är inte tekniken som leder människan på avvägar, utan det är hon själv som utgör den största fienden. ”Det finns skydd mot nästan allt som är / mot eld och skador genom storm och köld / ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. / Men det finns inget skydd mot människan”.

När man läser skildringarna av Miman, går tankarna till dagens debatt om den artificiella intelligensens faror. Namn som astrofysikern Stephen Hawking som varnar för det potentiellt förödande scenariot att människan skapar en överlägsen intelligens som utplånar henne.

En sådan artificiell intelligens som kunnat scanna in ”Aniara” hade i så fall tagit ett rimligt beslut om hen valt att radera mänskligheten ur historien.

Det är maskinen som har försatt Aniaras människor i svårigheter, men det är också maskiner, de väldiga rymdfarkosterna, som ska rädda henne. Vi sitter i dag i samma båt. Våra tekniska framsteg har fyllt atmosfären med växthusgaser, men det är endast med nya tekniska framsteg som vi kan hoppas på en morgondag.

Den mest citerade formuleringen i verket, den om att den vilsna farkosten endast är ”en blåsa i Guds andes glas”, har nog fångat läsarnas uppmärksamhet inte bara för ordens skönhet utan också för att det är där som ”Aniara” som starkast koncentrerar människans litenhet. Finns det något annat litterärt verk som så skoningslöst visar vår förtvivlade litenhet? ”Aniara” förvillar oss med påhittade tekniska namn och spektakulära metaforer, men det är när vi i ögonvrån får syn på att vi redan sitter på goldondern som dikteposet blir som mest hisnande – vår jord, också den utkastad i en kall och främmande rymd, där vi får existera ensamma fram till allting tar slut.

Miman dör av sorg och stämningen i goldondern blir allt mer förtvivlad. Harry Martinson visar vad som sker med människan om hon saknar hopp. Den lärdomen kan överföras till nutidens klimatdebatt. Vi behöver ett hopp om att hotet kan avvärjas, men vi behöver också se allvaret i den potentiella katastrofen så att vi agerar. Hur skulle mänskligheten reagera om domen kom att nu är processen irreversibel, nu väntar blott undergången? Inte i dag, inte i morgon och inte i övermorgon, men mycket snart i universums tidsperspektiv.

Där är det emellertid alldeles för mörkt att avsluta. Trodde Harry Martinson i sina mest pessimistiska stunder att vi skulle överleva tillräckligt länge för att begrunda vad ”Aniara” betyder 60 år senare? Med tanke på hur dyster prognosen såg ut får åtminstone dessa sex decennier ses som en seger.

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons