Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

B-Real är fortfarande kul att höra

/

Annons

Smoke ’N Mirrors

Duck Down/Border

l l l

Det är fortfarande kul att höra B-Reals ettriga, gnälliga och karaktäristiska röst.

Så är det bara, för om man ser förbi mycket av det ständiga drogtjatet och just att han faktiskt fortfarande låter lika roligt, så är karln faktiskt en otroligt kompetent rappare. B-Real klarar sig gott på ”egen” hand utanför Cypress Hill, så länge han omger sig med rätt folk och stabila beats.

När Xibit, Too Short och den evige kollaboratören Snoop Doog, för att nämna ett par, hoppar in på vissa hörn så låter det lite extra skoj, och sådär skönt tillbakalutat och ärligt. Spåret ”6 Minutes”, producerat av The Alchemist sticker ut lite extra med sina sylvassa beats, och produktionsmässigt så håller Smoke ’N Mirrors faktiskt hög kvalitet och originalitet, trots att mycket ofta känns old school-inspirerat.

Vissa gånger svänger det till lite extra, som med Damian Marleys gästande på dancehall-gungiga ”Fire”, men annars är det inte mycket som verkligen överraskar med B-Reals första soloplatta.  Det är dock ett stabilt hiphop-album med mer toppar än dalar.

Scream

Interscope/Universal

l

Chris Cornell, under 90-talet grungekung tillsammans med Soundgarden, ett av Seattle-scenens viktigaste band tillsammans med Nirvana och Pearl Jam. Chris Cornell, under 2000-talet karismatisk sångare i superkonstellationen Audioslave.

Chris Cornell, 2009, sinnesförvirrad tråkgubbe som blivit alldeles för närgången med klubbvärldens störste tråkklåpare Timbaland. Chris Cornell gör klubbig RnB, och det stinker ganska rejält. Det är verkligen ingen nåd med Scream, för första spåret ”Part of me” kan mycket väl vara det sämsta jag någonsin har hört. Cornell sjunger, med okreddig röstmodulering, ”that bitch ain’t a part of me” medan Timbalands återanvända beats (och det är många) backar upp. Lunkande tristesstempo, frekvensljud och udda bakgrundskörer. Efter detta kan det egentligen inte bli sämre, men likväl lika dåligt.

Bland allt blippande, scratchande, samplande, Timbaland-tjoande och MTV-bouncande så finns det vissa delar som stundtals låter okey, som på spåret ”Long gone” där mer gitarrer tar plats bredvid Cornells stundtals raspiga, klassiska stämma. Det räcker visserligen inte så långt när sisådär 98 procent av Scream är ren dynga. Skräp. Kompost. Köp skivan och bryt av den.

Annons
Annons