Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Berörande

/

En trilogi är en sammanhängande svit om tre verk.

Annons

Då kan det synas lite udda att dessutom skriva tillägg eller epiloger, om man inte har något alldeles särskilt att tillföra. I värsta fall kan det synas som ett sätta att mjölka kon än en gång.

Med serien av tre böcker som inleds med ”Huset vid Flon” (1997) har Kjell Johansson definitivt skrivit in sig i den svenska litteraturhistorien.

Här ger han röst åt de lägst aktade, de utanförstående som är föraktade också av de fattigaste, spottade på och baktalade, anmälda av sina avundsamma grannar för sitt eländiga leverne.

I serien ger han skammen och våndorna hos familjens barn en plats i vårt medvetande som de har rätt att kräva och deras öden är det omöjligt att inte bli berörd av.

Syskonen Einar och Eva berättar sin dystra historia, som slutligen också innefattar upprättelse och en vilja att ta sig ur det sociala arv de oförskyllt fötts in i.

Därför innehåller nu epilogen ”Det var inte jag” (Weyler), som utkommer i dag, också en del inledande rekapitulation för att läsaren ska kunna vara med på banan när Eva berättar vad som hände sedan hon lämnat sina släktingar – skogstorparna – och deras destruktiva utanförskap.

Hon inleder i mogen ålder en relation med Axel, den avlägsne släkting som stod längst ned i hackordning hos skogstorparna, hackkycklingen de behövde för att ha någon att avreagera sig och skylla sina egna misslyckanden på – honom flyttar Eva tillsammans med.

Men det är ingen rak och enkel väg och Eva plågas ännu i sin övre medelålder av undanträngda svek och lögner från den traumatiska barndomen då barnavårdsnämnden var flitig gäst vid Huset vid Flon och familjens älskvärde men försupne Greve av Kransen.

Perspektiven mörknar, Eva plågas av minnen som vill upp till ytan och i slutändan formar sig boken till en nästan gastkramande uppgörelse där hon bitvis tvivlar på sitt förstånd.

Så långt i läsningen finns inte längre någon tvekan om varför Kjell Johansson velat skriva också denna fjärde bok om syskonen och vad som drivit fram deras handlingar och präglat deras förutsättningar. För min del kan han gärna få skriva ytterligare några verk till på sitt tema, som är allmängiltigt och drabbande.

Den som inte ännu läst trilogin kan passa på att läsa den i en nyutgiven samlingspocket som kommer samtidigt som den nya och fjärde romanen.

Alla fyra delarna är stor svensk litteratur.

Jag föredrar dessutom att Kjell Johansson borrar vidare i sin familjehistoria och avstår de putslustiga skrönor till mellanböcker han gett ut som andningspauser, men som helt saknar den tyngd han med sin nya bok återigen visat sig mäktig.

Annons
Annons
Annons