Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Besinningslöst och roligt med finess

+
Läs senare
/
  • Robert Gustafsson har retat upp serietecknaren genom ett uttalande om kvinnliga komiker
  • ”Ja till Liv” är en ABC-bok som gisslar patriarkatet och andra företeelser som präglar vårt samhälle
  • Liv Strömquist är en av landets ledande serietecknare, arg, bitsk och ofta mycket rolig, här på bokmässan för något år sedan

I Liv Strömquists fjärde seriealbum ”Ja till Liv!” är det mesta sig likt: patriarkatet får sig en släng av sleven, liksom klassamhället, kärnfamiljen och könsmaktsordningen och ofta är det riktigt roligt, både skrivet och tecknat.

När Strömquist vill kan hon vara en finessrik samhällsdebattör och politisk kommentator.

Men då och då kantrar det över och blir väl pretentiöst och PK-fotriktigt. Eller bara klumpigt elakt. Vilket antagligen är helt medvetet; författaren öser sin politiska ilska ur en mångtusenårig brunn av ojämlikhet och kvinnoförtryck.

Hon anser sig därmed – antar jag – ha rätt att slåss med alla till buds stående medel.

Patriarkatet (som kollektiv) har så pass mycket skit på samvetet, krig, folkmord, etnisk rensning, exploatering av barn och djur, våldtäkt et cetera. att det ska till rätt mycket innan det kan tillåta sig att ställa sig upp och protestera:

Men det DÄR var väl ändå att gå över gränsen ... !?

Som man VILL göra det på var och varannan sida när man läser ”Ja, till Liv!”.

Men man biter sig i tungan.

Givetvis.

Och inser att det bara är att gilla läget. Om inte annat så av strukturella skäl.

Strömquists lustmord på nationalikonen Robert Gustavsson skorrar dock rätt illa.

Jag gillar inte heller Gustafsson. Har alltid uppfattat hans och Killinggängets humor som obehagligt pennalistisk, men Strömquist dödar honom besinningslöst elakt, otyglat och helt utan nyanser. Även om man förstår – i ett större perspektiv – vad hon menar (typ).

Oh, well.

Man får hacka i sig.

Det är bra med fibrer. Bra att späka sig emellanåt; späka sitt ego och sin könstillhörighet.

Och som sagt: ibland är Liv rolig.

Hon spelar rollen som barnet i Kejsarens nya kläder med sadistisk njutning, och pekar ut allt från självupptagna B-kändisar till politisk dubbelmoral med samma frenesi.

Där hennes manlige kollega Martin Kellerman är patologiskt blaserad och ansatt av post-ironisk weltschmerz uppbådar Strömquist ett anakronistiskt klasshat och innerlig harm över det sjukt själviska och ytliga samhälle vi skapat i nådens år 2012.

Intressant detalj: ytlighet och porrifiering av samhället verkar vara ett av hennes favorithatobjekt. Men när hon ska posera för det obligatoriska författarporträttet på bokens ”inner sleeve” så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där.

Liv vill vara snygg, även hon.

Lite dråpligt i sammanhanget.

Men avväpnande mänskligt.

Annons
Annons
Annons