Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Birgit Ståhl-Nyberg hittade typerna – och gjorde dem tydliga i sitt måleri

/

I vår har redan två av länets ledande kvinnliga konstnärskap visats i stor bredd i Östersund – Berta Hansson på Ahlbergshallen och Ingegerd Möller på Jamtli.

Annons

Nu är det dags för en tredje och delvis samtida kollega av samma dignitet – Birgit Ståhl-Nyberg (1928–1982), uppvuxen i Hammerdal och nära vän med Berta Hansson.

Utställningen som öppnar på Galleri Bolin på lördag och pågår 10–28 april blir visserligen inte en lika stor retrospektiv, men är ändå en händelse i sig.

Hennes bitvis tydligt politiska konst hyllades under det radikala 60- och 70-talet, men fick inte längre samma gensvar hos kritikerna i början av 80-talet, då hon hastigt rycktes bort, 53 år gammal.

– Hon såg 80-talet komma med privatiseringar och finansbubblor och hon gillade inte alls vad hon såg, säger hennes son Mikael Nyberg, journalist och samhällsdebattör, som berättar om sin mors konstnärskap på länsbiblioteket nu på torsdag kväll (8 april) inför utställningen.

Utbildad i de klassiska teknikerna hos både Otte Sköld och Ragnar Sandberg på konstakademien valde hon tidigt utgångspunkten att all konst på sitt sätt är politisk.

Både konstnären och bildanalytikern måste utgå från den han eller hon verkar i och gör alltid ett urval och då inverkar alltid de värderingar man har i botten, konstaterar hon i en artikel från 70-talet, då lärare på Konstfack.

Birgit Ståhl-Nyberg föddes i byn Skarpås strax utanför Hammerdal och präglades tidigt av de ganska starka spänningar som fanns mellan den spirande fackföreningsrörelsen och välbärgade företagare och bönder.

På 20-talet sattes hennes far i fängelse efter ett slagsmål med strejkbrytare och hon växte upp omgiven av en arbetarrörelse där musik och konst var levande, hennes pappa var både spelman och amatörmålare.

– Hon hade både kulturen och klassmedvetandet omkring sig, en rik miljö mitt i en väldig social rörelse. Hennes klassresa var inte individuell utan hela klassen reste sig, vanliga arbetare tog över de tunga kommunala posterna, säger Mikael Nyberg.

Birgit Ståhl gick en NKI-utbildning i teckning, jobbade ihop pengar till konststudier i Stockholm och kom så småningom in på akademien. Hon etablerade sig som konstnär i början av 60-talet.

– Stressen i arbetslivet, bilismens utbredning, stadsbildens omdaning och ökande sociala skillnader fanns tidigt med som motiv. Men hon arbetade också alltid medvetet med form och uttryck.

I hennes måleri finns tydliga referenser till fransmännen Legér och Rousseau, samt mexikanskt muralmåleri, som hon lekfullt väver in i kompositionerna, exempelvis i den centrala ”Happy Boys” (1974), där fyra glada och välklädda herrar skuttar fram i tunnelbanan.

Betraktare har tyckt sig känna igen Carl Bildt den bilden. Det beror på att hon målade typer, inte enskilda personer.

– Carl Bildt är så lik sin typ. Därför tycker man sig se honom bland slipsnissarna som stormar fram i målningen, säger Mikael Nyberg.

Tunnelbanan och Stockholms centrum är viktiga motiv, konstaterar han:

– Hon jobbade lite som en report-er, samlade bilder på gator och torg och i tunnelbanan, men också ur tidningar och från TV. Satte samman det hon såg och jobbade igenom sina kompositioner och betraktade staden med allt mer kritiska ögon.

Ett återkommande uttryck är förskjutna perspektiv för att skapa rörelse i bilderna, ”felvända” vinklar mitt i det påfallande realistiska måleriet.

Samtidigt återvände hon i slutet av 70-talet till motiv från Hammerdal, där allt fler hus började gapa tomma och övergivna. Hon såg motsättningen mellan stad och land.

Hon målade de böljande landskapen, men också medlemmarna i 30-talets socialdemokratiska arbetareförening, kroppsarbetare och småtorpare.

När tunnelbanesystemet i Stockholm byggdes ut var hon en av de konstnärer som fick uppdrag att utsmycka en hel station – Akalla.

Där har Birgit Ståhl-Nyberg gjort ett antal stora bildsviter om mannens och kvinnans villkor i både hemmet och på arbetet:

Hon var skeptisk till en del radikalfeministiska strömningar och var noga med att inte vända sig mot mannen i sig, men skildra både mäns och kvinnor relation i arbetslivet.

Hon såg sig som realist, inte naturalist. Hon vände och vred på motiven för att göra dem tydligare.

Vid vad som skulle bli hennes sista utställning på Doktor Glas i Stockholm blev recensionerna blandade, några direkt negativa, Stockholms-Tidningen talade om stelnad arbetarromantik.

– Hon visste vilka stämningar som var på gång. Ändå blev hon förtvivlad och nedstämd, det tog henne hårt.

Birgit Ståhl-Nyberg avled medan utställningen ännu pågick av att ett blodkärl brast – hon rycktes bort mitt i sin gärning.

Inte heller de följande årtiondena har konstscenen premierat måleri av den sort Birgit Ståhl-Nyberg representerar. I stället har man hyllat konceptkonst, formlekar och introverta provokationer med allt från förgyllda bajskorvar till rondellhundar.

Mikael Nyberg gör ingen hemlighet av att han tycker att mycket av de senaste årtiondenas konst är gravt överskattad:

– Men det är absolut ingen formfråga. Självklart finns det bra installationer Tyvärr har mycket konst saknat socialt tryck, trots att det finns viktiga ämnen att engagera sig i.

Han efterlyser en diskussion om vad som är den materiella basen för konstnärlig verksamhet och hur den förhåller sig till de politiska konjunkturerna.

– Rörelsen på 70-talet slog hål i den borgerliga offentligheten, men det ser man inte så mycket av i dag.

Inte ens galopperande finanskriser har satt särskilt stora spår i de konstnärliga uttrycken, mer än oron inför att investerarnas plånböcker blivit tommare.

Eller så vänder trenden.

Det ryktas om att konceptkonsten är på väg ut, att kritikerna tröttnat – vem vet?

Den som vill uppleva också annat än förgyllda reflexioner över intighetens subtila metamorfoser kan åtminstone i Östersund begrunda Birgit Ståhls konst ett par veckor framöver.

Länsmuseet torsdag 8 april Mikael Nyberg om Birgit Ståhl-Nyberg

Galleri Bolin lördag 10 april vernissage Birgit Ståhl-Nyberg: ”Vägmärken”

Annons
Annons
Annons