Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bländande uppvisning av Trinity

• Trinity • Torsdag 19:30 • Gamla Teatern

Annons

På min cykel ner mot Gamla Teatern lyssnar jag på Lil Waynes senaste skiva. Hans studsande rytmer och kaxiga röst får blodet att rusa medan jag trampar.

Kontrast är det minsta man kan kalla vad som sker när jag äntrar teatersalongen till ett Trinity som just satt i gång.

Andreas Hellkvist är kvällens anförare, där han sitter vid sin orgel som en vuxen Harry Potter i kammat hår. Och det han åstadkommer med sina händer är inget annat än magi.

Fingrarna flänger hit och dit, ibland tycks de inte ens vidröra tangenterna men likväl kommer toner ut. Dessa toner som förvandlar Gamla Teatern till ett 30-talets New York-hak dränkt i rök och ljummet ljus. Eller en guldkantad salong i Las Vegas. Eller ett kapell i Bispgården? Varje person drömmer nog olika. Musiken har likväl en behagligt eskapistisk effekt.

Viktigt för att inte bryta förtrollningen är nog att ständigt variera, inte låta publiken tröttna. Och visst serveras vi allt möjligt; redan i första set kommer fartiga historier som ”Puttin’ on the Ritz” och ”Paris Eyes” blandat med en renodlad ballad som ”Old Folks”.

I den senare är det som om varje ljus i lokalen sakta skruvas nedåt medan mina blodceller till slut stannar upp, lägger sig till vila. Karl Olanderssons vackert molokna trumpet flyter lugnt på ytan medan Ali Djeridis trummor försiktigt bubblar upp då och då.

Hellkvists orgel är det varma vattnet och man sjunker sakta ned.

Klientelet är till lejonparten män strax innan, i eller efter pensionsålder.

I pausen mellan konsertens två set väntar man sig att de mest ska vända sig mot varandra runt borden och börja surra, kanske ta en öl till. Men de sitter spänt som tonåriga popfans medan Andreas Hellkvist går runt och hälsar. ”Du... balladen var skitbra!” hör jag en 60-plussare säga till Hellkvist. Musik kan ha en så sympatiskt avväpnande effekt.

Kvällens eldprov, som bandet kallar det, är när de framför Joey DeFrancescos BPM-fest ”Reboppin”, som i sig är en version av Ray Nobles ”Cherokee”. I synnerhet Karl Olandersson imponerar stort med oerhörd lungkapacitet och frenesi i fingrarna.

Hellkvist och Djeridi är förstås inte sämre och det är bredvid ”Old Folks” kvällens främsta nummer. Det blir klart när de senare gör Duke Ellingtons standard ”In a Mellow Tone” att Trinity briljerar oavsett om de spelar egenkomponerat eller andras alster. En bländande uppvisning.

Petter Arbman

Annons
Annons
Annons