Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Byn som brännpunkt

+
Läs senare
/

Recension Vem orkar se tillbaka? Det frågar sig recensenten Anna Ståbi när hon läser Elin Olofssons nya roman.

Byn är ursprunget, platsen där allt blev till en gång, och dit man återvänder för att se och göra upp med det förflutna. Elin Olofssons tredje roman handlar liksom de tidigare om människor hemmahörande i Gärningsberg i Jämtland.

Här växte två systrar upp till rivaliserande motpoler. Här fanns gården, föräldrarnas trygghet och naturens skönhet, men här föddes också oförrätter och svek. Här slog sånger, längtan och drömmar rot.

Berättelsen kretsar kring den åldrade sångerskan och låtskrivaren Sonia Salida Sallström, som en sommar återvänder hem till byn för att med systerdotterns hjälp skriva sin självbiografi. Karriären närmar sig sitt slut, något som både smärtar och som känns som en lättnad efter alla års turnerande runt Sverige.

Nu ser hon tillbaka. På ögonblick av extatisk förening med musiken, och på kontakten med publiken. På alla låtarna hon skrivit, ofta med byn och omgivningarna kring gården som utgångspunkt. Sonia har levt utsvävande, hon har haft många älskare och druckit för mycket. Hon har skämt ut sig och gjort skandal. Hon har varit en dålig mor, som lämnat bort sitt enda barn.

Det sista vill Sonias syster Gun-Britt gärna påminna henne om. Hon unnar inte Sonia framgången och pengarna och allt det som hon själv inte fått uppleva. Gun-Britt stannade ju hemma och tog hand om gården. Hon uppoffrade sig. Eller hade hon bara inte den rätta gnistan och talangen?

Motivet känns igen. Det här är något av en kardinalkonflikt i den svenska folksjälen. Motsättningen mellan den som for iväg och förverkligade sig, och den som stannade kvar.

Författaren Elin Olofssons två tidigare böcker har varit mer nyskapande både till form. De här karaktärerna har vi mött många gånger förut, i romaner, filmer och TV-dramatik.

Hon som fick världen hade inte tid eller ork med det vardagliga. Ett liv bohemiskt och intensivt, för konsten och passionen. Men hon skapar, och hennes sånger är populära. Pengar har hon också tjänat, i övermått. Skammen att nu stå som en utlevad figur i slutet av sin karriär tar hårt på henne. Trots det är hon jovialisk och bjuder på sig själv. Hon ger intervjuer och skriver autografer. Hon sjunger på festerna och flirtar med karlarna. Visst känner vi igen henne? Och lika väl känner vi igen den förbittrade, missunnsamma hemmadottern som bara städar och gnor och anmärker på andras fel.

En frisk fläkt är Sonias assistent, som kallas Harpan. Harpan ser med sund distans på de infekterade relationerna i sin arbetsgivares familj, och försöker hålla sig undan samtidigt som han sympatiskt bistår i problemen som uppkommer. Han inleder ett homosexuellt förhållande med den gifta tvåbarnsfadern Ante, som är en granne och bekant till familjen. En bihistoria som inte fördjupas utan bara drar förbi, på ett känsligt och fint sätt.

Det hela knyts ihop av en uppgörelse och en dramatisk slutpunkt. En pånyttfödelse. Titeln ”Gånglåt” blir en metafor för livets gång och tidens obönhörliga gnagande.

Det handlar om något så fundamentalt som att orka se tillbaka, även om det gör ont. Att försöka stå ut med att livet inte blev så fulländat, men, trots besvikelser och vedermödor, att det är okej.

Man får lov att försonas med det. Oavsett om man gett sig iväg eller stannat kvar.

Anna Ståbi är kritiker och poet, bosatt i södra Dalarna.

Annons
Annons
Annons