Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han fyller tvättmaskinen och tänker på Hölderlin

/

"Vi inlemmades i en medelklass där vi aldrig riktigt kom att höra hemma. Där man kan känna sig både som bedragare och genomskådad." Lasse Ekstrand skakas om av Kristian Lundbergs nya bok.

Annons

Om det gives människor som förtjänade kallas vanliga och normala, tveksamt dock om sådana varelser finnes, så kanske det utmärkande för dessa i så fall vore att de bara helt sonika lever sina liv. De funderar inte så mycket på det, grubblar inte. Kanske förtränger, begraver sorger och besvikelser. Stämplar in i livet och stämplar förr eller senare ut, existensens fabrikssjälar. Samhällsbärande och plikttrogna som Stig Sjödins ”Kolskjutaren”. Utan att plåga sig själva med att ständigt skärskåda och mer eller mindre ångestladdat analysera sina liv, medan dagarna och nätterna obönhörligt flyr.

Den som inte förmår tillhöra dessa vanliga och normala, om nu alltså sådana funnes, den som inte kan leva sitt liv utan att hela tiden reflektera och sätta frågetecken och markörer omkring det, riskerar att diagnostiseras och avfärdas som konstig eller omöjlig. Som om de hudlösa och mot sig själva kompromisslösa vore defekta och krävde medicin och behandling. Ingrepp och journaler. Vita rockar och inläggning. Omänskliggörande.

Schizofreni var en populär diagnos tidigare. Bipolär en nu ofta använd. Men vad säger det om den diagnostiserade? Egentligen? Etiketter som trycks dit utifrån, för att hålla fast och förbjuda. Dämpa och tukta. Kapa det som tillhör och utmärker den känslostarke.

Antipsykiatrikern Ronald Laing struntade i alla diagnoser i sin terapi. Han utgick ifrån att om man bara man lyssnade tillräckligt inlevelsefullt till den diagnostiserade, skulle man bakom det som kunde tyckas förvirrat och galet finna en välgrundad verklighetsuppfattning, om än djupt subjektiv. Man måste bara tillåta att det talas. Om än oavbrutet och fladdrigt. Febrigt och maniskt.

Talet behöver inte hänga ihop på ett förväntat eller konventionellt sätt. Talet kan rymma utvikningar och associationer, poesi och veklagan, brottstycken ur Bibeln, självrannsakan, konkreta bilder på gränsen till triviala och utslätade, högt och lågt centrifugeras och glider in i vartannat, ”man fyller tvättmaskinen och tänker på Hölderlin” som Kristian Lundberg skriver. För den som talar hänger det uttalade inte ihop på ett sådant sätt att det enkelt kan överräckas till någon annan. Och hela tiden hotar döden att göra slut på allt. Den mentala döden. Den sociala. Den fysiska. Kärlekens död. Mörkrets skyar vandra vi under. Förgängelsen aldrig långt borta. Och vårt kött är blott hö.

Jag lyssnar till Kristian Lundberg när han talar, nästan på varje sida om ”sjukdomen” som äter och förtär honom, där i Malmö invid Öresund (platsangivelser är viktiga för honom!). Hans djupt subjektiva och till synes egna och kryptiska verklighet. Men som den oförliknelige stilist han är, förmår han förmedla. Jag tas in i hans värld, även om jag frestas hålla emot för att smärtan över det jag måste lyssna till slår sina klor i mig. Han drar mig med på något som kunde liknas vid en frätande helvetesvandring. Och jag känner snart starkt medlidande. Ingen kan undsätta honom – heller inte jag.

Lundberg namnger på ett mycket konkret och sensuellt plan sin värld. Ty alla saker och ting, gator och kvarter, måste namnges. Annars finns de inte. Men inte befriar det – från eller till någonting. Inte hjälper det. Men skriva måste den olyckliga människan göra. Vad annars? För att citera en annan stor skåning, Vilhelm Ekelund: ”Vem uppfann en gång skriftens konst? Var det ej en skeppsbruten i främmande land?”

Lundberg citerar Jobs bok och Psaltaren. Och han anlägger ofta själv en biblisk ton. Men han predikar inte, snarare åkallar. Besvärjer. Kärleksförklarar. Dukar under. Och han ifrågasätter det ord han nyss utstötte. Som om ordet var en skickelse från Gud och som om han som en Gamla Testamentets Abraham uppmanas kallblodigt offra detta ord. Men slipper det i sista stund. Ty ett nådens ögonblick kan infalla. Som stjärnorna kan tändas över Köpenhamn där i fjärran.

Det märkliga är att när Lundberg är som mest subjektiv och skaparen av ett alldeles eget universum, med namngivandet och uppräknandet av allt det hans blick faller på, liksom återtar men samtidigt döper det – där möter jag honom. Där står han oskyddad framför mig. I sin berättelse. Den blir som ett bröd han delar med mig. Och jag tar emot det.

Men det är ett möte som skakar om och rispar. Det får mig en smula misströstande att tänka ännu en gång, som jag gjort så många gånger förr, att jag ville vara en av de vanliga och normala, om sådana funnes. Men det är inte möjligt.

Jag övergav min klass, jag är en klassresenär liksom Lundberg. Vi övergav den existens som var förbunden med den klass vi kommer ifrån. Vi inlemmades i en medelklass där vi aldrig riktigt kom att höra hemma. Där man kan känna sig både som bedragare och genomskådad.

Det dömer mig till ensamhet – inför mig själv.

Som den övergivne pojke Lundberg håller i sin kropp.

Som den man som är Lundberg och lämnades av den kvinna som måste gå.

För att sjukdomen var starkare än kärleken.

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler texter av Lasse Ekstrand

Annons
Annons
Annons