Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

"Jag tror på vreden som en underskattad egenskap"

+
Läs senare
/

Efter succéerna med debutromanen "Då tänker jag på Sigrid" och efterföljande "Till flickorna i sjön" fortsätter nu Elin Olofsson i samma anda och även nu med utgångspunkt i den fiktiva orten Gärningsberg i tredje romanen "Gånglåt".

När vi träffas i början av december är hon hemma i lägenheten i Östersund, en bostad hon alternerar med torpet i Bredbyn, fem mil bort. Det bjuds på svart kaffe och sötmandel när vi sätter oss vid matbordet i vardagsrummet och i skenet från två stearinljus diskuterar skrivande, författartillvaron och hur arg man egentligen får bli.

Du har hållit ett högt tempo, med en bok per år de senaste åren. Hur länge orkar du köra på så?

– Det är en fördel att kunna skriva på heltid. Det tar ungefär ett år att skriva en bok. Hade jag haft ett annat jobb parallellt hade det så klart tagit mycket längre tid. Det blir kanske inte en bok per år i all evinnerlig tid, men jag vill gärna köra på medan jag har ångan uppe.

– Efter "Gånglåt" har jag idéer till en fjärde roman. Men det finns andra grejer jag också vill göra, som att skriva för scenen eller för tv.

Hur ser din författartillvaro ut?

– Tillvaron i sig är ganska spartansk, jag sköter det som ett jobb och försöker komma upp i bra tid och skriva med en plan på hur många tecken jag ska producera den dagen. Jag kan inte vänta på inspiration eller lust, det är ett jobb där jag oavsett dagsform ska prestera.

– Apropå tillvaron i sig – det är ganska stor skillnad mellan att halvårsvis vara isolerad och asocial och tacka nej till saker och under andra halvan ha en annan växel där jag är ute och pratar och visar upp mig. Man får på något vis försöka ta sig ur den där kufen i pyjamas och tänka att nu under vintern och våren blir det mycket att vara ute. Det är en helt annan tillvaro på det sättet.

Gillar du variationen?

– Det är jobbigt att ta sig över skarven åt båda hållen. Om jag har varit ute och träffat mycket folk är det kämpigt att tänka att jag måste in i bubblan igen. Det är tufft, tills man sköljt av sig det där sociala. Om du sitter mycket ensam och skriver så umgås du ju väldigt mycket med personer som du själv har hittat på. Man står de personerna väldigt nära, men det är ju lika fullt så att du har hittat på dem, så det är speciellt.

Berätta om personerna i "Gånglåt".

– Jag ville skriva om bråkigare kvinnor, som tar plats. Boken handlar om musikern Sonia "Salida" Sallström som ska skriva en självbiografi och tänka tillbaka och berätta historien om sitt liv. Jag ville föra in en musiker till på den svenska musikscenen. Hon är påhittad, men skulle kunna finnas. Jag ställer henne mot syrran Gun-Britt i deras olika val i livet och det som har skett olika för dem. De står egentligen varandra nära och har alltid gjort det, men det förhindrar inte att man kan bli väldigt osams.

– Gun-Britt ville jag så gärna ha in eftersom det finns så många kvinnor med hennes liv och inställning som driver loppisar, kaféer och hyr ut stugor. De jobbar hårt, bor i glesbefolkade landskap och försöker försörja sig där. De har också en vision. Hennes är att få den här gården att stråla. Sonia ska hela tiden skriva bättre musik, hamna på Svensktoppen, bli känd. Hon ska upp i sin storhetstid igen, fast den tiden börjar rinna ut. Sen ville jag ha med Jenny, Gun-Britts dotter, som är fotograf och Sonias assistent Harpan.

Är du själv en bråkig person?

– Jag har humör, även om jag har försökt begränsa det. Jag har smällt i dörrar och sagt och gjort mindre genomtänkta saker när jag har varit arg. Så är det. Man kan vara bråkig på olika plan. Jag går inte runt och muckar gräl, men är medveten om att jag kan vara obekväm i en del sammanhang. Generellt tror jag att många, kanske framför allt kvinnor, borde vara bråkigare oftare. Och jag tror på vreden som en underskattad egenskap eller styrka.

– Det går att få en del uträttat under tiden man är arg. Saker du faktiskt inte får gjorda när du har lugnat ner dig. Det vore bra om vi inte var så känsliga och inte fördömde vrede i så hög grad. Eftersom det är så förbjudet att bli öppet arg eller vansinnig, är det många som bevarar den där ilskan och låter den pysa ut i lagom sura doser under en längre tid. Och det är väl inte bättre? Jag tycker inte att man alltid behöver bli uppblossande förbannad, det är inget bra. Det är dubbelt, det är skönt att bli arg vid rätt tillfälle, fast man kan få ångest, får skämmas, be om ursäkt och laga dörrar.

Hur kan vi bli mer bråkiga?

– Jag tror att man helt enkelt får bygga upp sin bråkkompetens. Våga bli arg oftare och släppa fram det oftare och inse att så jäkla farligt är det inte för världen faller inte sönder av det. Jag tror att vi begränsar oss för tidigt i många frågor där vi faktiskt har all rätt att vara arga.

Är det någon gång som du inte ger dig i ett bråk?

– Ens hjärna kan haka fast sig vid något litet, men där man tänker att "den här striden tänker jag till varje pris vinna". Då kan man vara bråkig på ett annat sätt. Det kan bero på att jag just den dagen bestämde mig för att det här var det viktigaste. All aggression är ju inte fin aggression där man får utlopp för någon sorts ideologisk övertygelse. Det finns ju även många fulbråk som ändå kan vara bra på något vis. Ilska är så stigmatiserat i vår kultur, det är verkligen fult. Det är fulare än tårar, för tårar kan man alltid säga är fina på exempelvis idrottsarenan. Men ilska tillhör det fulare skiktet.

– Vi är rätt tillknäppta. Man får sjunga med, men inte hur högt som helst. Man får dansa, men inte hur som helst. Du få gråta eller skratta, men bara i rätt sammanhang. I andra änden tänker jag att vi inte får straffa varandra så hårt för känsloyttringar, för det är det mänskligaste vi har.

Hur kom du fram till titeln "Gånglåt"?

– Den hette något annat ganska länge. Men sen så blev det som det kan bli ... Jag såg ordet och förälskade mig i det. En gånglåt kan vara vilken sorts musik som helst som man går till. De mest kända är folkmusikens gånglåtar. Bokens personer går in och ut ur förälskelser och de olika tiderna i livet, storhetstiderna och småtiderna. De fyra i boken är i otakt hela tiden, det är lite roligt också. Det hänger ihop med att skriva om ganska bråkiga kvinnor, det gnisslar hela tiden. De försöker göra olika framstötar och går parallellt under samma tid men inte alltid till samma musik.

Huvudpersonen Sonia är musiker. Vad har du själv för förhållande till musik?

– Jag lyssnar mycket på musik och har alltid gjort, men spelar tyvärr inget instrument själv. Musikintresset parat med att jag är ganska intresserad av att studera musiker tror jag är källan till Sonia egentligen. Hur musiker agerar olika beroende på om de är i studion eller står på scenen. Men jag är även intresserad av det här med åldrande kvinnor i offentligheten. Hur behandlas de i medier? Vi uppfattar kvinnligt åldrande som förfall i mycket högre grad än manligt åldrande och det drabbar kända kvinnor betydligt hårdare än vad det drabbar gemene kvinna.

Tror du att du kan göra någon skillnad genom att lyfta fram kvinnor i dina böcker?

– Absolut. Annars skulle jag inte försöka. Ambitionen är att skriva in de här kvinnoliven, människoödena i litteraturhistorien. Den typ av kvinnor som jag skriver om är underrepresenterade. Sen vet jag att jag har gjort skillnad på det personliga planet i vissa sammanhang. Jag har till exempel fått brev efter båda böckerna.

– Ett brev var från en äldre herre som hade läst "Till flickorna i sjön" och som identifierade sig så starkt med Helena som ung. Det är lätt att tänka att unga kvinnor ska identifiera sig med andra unga kvinnor men man kan också identifiera sig med situationen eller känslan. På så sätt gör jag, hoppas jag, någon slags skillnad i stunden för den som har läst boken och upplevt den så pass starkt att de bemödar sig att skriva ett meddelande. Om jag inte trodde att jag kunde göra någon skillnad så skulle jag nog inte hålla på med det jag gör, det är någon mission det med.

14 januari kommer "Gånglåt" (Wahlström & Widstrand) ut i handeln. 29 januari blir det boksläppsfest i Tulleråsens bygdegård där Elin Olofsson medverkar.

Annons
Annons
Annons