Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Krönika: Vän av ordning gillar deckare

+
Läs senare
/

Deckare är en bred genre. Den spänner över allt från trivsamt pusslande med välbekanta kommissarier till blodigt raffel med nya bekantskaper.

Spionromaner brukar också hamna i krim-hyllan, och skräckromaner tangerar domänen, åtminstone ibland. Edgar Allan Poe skapade den moderna deckarberättelsen på 1840-talet, men han skrev också skräck. Och nu har även välskrivande deckarförfattaren Kristina Ohlsson testat - kollegan Anders tog hand om hennes fasansfulla debut i en genre som är på frammarsch.

Själv tycker jag det är obehagligt med det övernaturliga. Bara baksidestexten på Mats Strandbergs Färjan som kom i höstas gör mig benägen att avstå Finlandsturer i framtiden, för där härjar vampyrer under däck.

Stephen King är ingenting för mig, men Ajvide Lindqvists vampyrroman Låt den rätte komma in läste jag faktiskt för allmänbildningens skull. Med den i färskt minne var jag glad att inte ha ärende till Stockholmsförorten Blackeberg, det räckte med gångtunnlarna i Falun.

Nu kan vän av ordning undra: All ondska och död i krimlitteraturen då? Är inte den skrämmande?

Nja. Jooo. Men inte på samma sätt. Det är väl just det – jag är en vän av ordning.

Deckare handlar ju om någon form av brott, oftast mord, att ta liv är den ultimata normöverträdelsen. Men det som driver handlingen framåt är att brottet ska lösas, någon ska avslöjas, ställas till svars och straffas så att ordningen återställs.

Vampyrer, zombier och andra övernaturliga varelser, de slickar sig bara om munnen och ger fingret åt rättsamhället. Otäckt, men föga fängslande.

Tacka vet jag deckare. Namnet på genren kommer ju från yrkestiteln detektiv. Engelskans "to detect" betyder upptäcka, spåra och påvisa. Det är det de gör, alla kriminalare, privatdetektiver och journalister - alla de som söker lösningen på brott i kriminalromanerna. I jakten på mördaren sitter det bra med människokännedom och magkänsla, men hårda bevis är ett krav i rättsamhället.

På det temat vill jag rekommendera en bok som kom i höstas: Brottets gåta - en bok om kriminalteknik som kom i höstas.

Författare är brittiskan Val McDermid som har skrivit spännande böcker om psykologen Tony Hill och polisen Carol Jordan, som också är fint filmatiserade. Under sin research har McDermid lärt sig mycket om rättsteknik, och det har resulterat i boken om brottsplatsundersökningar, med fakta om allt från fingeravtryck till liklarver och ansiktsrekonstruktioner.

Redan Sherlock Holmes excellerade i blodkunskap inför en häpen doktor Watson. Och nu för tiden bearbetas fakta inte bara i detektivens logiska hjärna, utan även i stora databaser.

Val McDermid berättar om utvecklingen och exemplifierar även med verkliga fall - allt från kinesen på 1200-talet som avslöjades för att flugorna flockades på hans väl avtorkade skära, de kände ju trots allt doften av blod - till den förste mördaren i Storbritannien som dömdes på grundval av DNA-bevis 1988.

Ofta är verkligheten lika spännande som fiktionen.

Annons
Annons
Annons