Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Läs ett utdrag ur Elin Olofssons nya roman "Gånglåt"

+
Läs senare
/

14 januari kommer Elin Olofssons tredje roman "Gånglåt" (Wahlström & Widstrand) ut. Här kan du läsa de första sidorna ur boken. Läs också: Intervjun med Elin Olofsson om bland annat hur hon jobbar och hur vreden driver henne.

De satt vid bordet i köket, där värmen från ugnen spridit sig och gjort dem svettiga och röda om kinderna. Gun-Britt tittade ut genom fönstret ännu en gång.

”Men varför kommer hon inte? Att man ska behöva sitta så här och vänta var eviga gång på den människan”, sa hon.

”Vilken tid sa hon då?” frågade Jenny.

”Till middagen.”

”Ja, men vilken tid är det? Är du säker på att det är nu?”

”Ja, det är jag, för vi har alltid ätit klockan fem och det vet hon. Nu är den ju halv sex redan.”

”Men en halvtimme är ju inte så mycket och det är ju en ganska lång bilresa från Stockholm och hit. Skulle hon köra själv?”

”Hon sa det i alla fall. Ville ha med sig egen bil så att hon kunde ha den här hela sommaren och vara fri att åka vart hon ville och inte behöva be oss om skjuts om hon vill ge sig iväg någonstans.

”Hon kanske inte kör så fort då. Eller så är det mycket trafik. Ska vi försöka ringa igen?”

”Inte värt det. Bara mobilsvar. Men man planerar väl för sådant här? Man tar väl till någon timme extra och ger sig av tidigt för att hinna fram om man sagt till middagen? Eller åtminstone hör av sig om man håller på att bli sen?”

Gun-Britts frågor behövde inga svar, det visste Jenny.

”Reta inte upp dig redan, mamma. Innan hon ens har kommit. Snälla, lova mig det. Försök ta det lite lugnt nu. Du vet hur det blir.”

”Ta det lugnt? Lika lugnt som hon tar det? Så satans lugnt att folk skulle kunna tro man var död om man kom på sjukhus för att de inte kunde känna någon puls på en.”

Gun-Britt lade två fingrar mot handleden för att understryka det hon just sagt.

”Och ni då? Ni skulle ju börja jobba i morgon sa ni? Då måste hon väl hinna hit och äta och sova en hel natt innan. Hon blir väl inte yngre hon heller.”

”Fast det här med i morgon … Vi sa det för att komma igång, men det är väl inte så himla noga. Hon ska ta med sig det hon gjort på egen hand och så ska jag titta på det och så utgår vi från det och sådant som vi hittar här. Men vi har ju hela sommaren på oss.”

”Så hon ska ha min dotter att slava för sig då? I tre månader?”

”Det är ett helt okej jobb för mig, mamma. Bra betalt också.”

”Har du dåligt med pengar?”

”Nä, det är väl som vanligt, men annars hade jag ju behövt ta på mig något annat. Nu kan jag vara här hela sommaren, det är väl bra? Och jag kan ju hjälpa dig och pappa också, om jag hinner. I serveringen eller loppisen eller vad som helst. Och jobba med en del egna projekt. Jag skulle verkligen vilja börja ta lite egna bilder igen.”

”Jaja, det blir väl bra då. Bara hon kommer någon gång”, sa Gun-Britt.

Det såg ut som om någon nypt av berget mitt på för att vägen skulle kunna dras där. Först smög den sig fram mellan två bergstoppar och sedan svängde den kraftigt åt vänster för att så småningom leta sig ner i dalgången.

Precis i den skarpa kurvan hade man varit tvungen att bredda vägen så mycket det bara gick, bygga en mötesplats och sätta upp ett räcke för att ingen skulle råka glida ut över kanten. Turister stannade alltid på mötesplatsen och steg ur för att titta på utsikten och det hade de också gjort, trots att inget man såg därifrån var nytt för Sonia. Det var ju inte det nya hon ville se heller. Det var det gamla. Kraftledningarna gick som spända strängar över skogen och granarna var blå längst bort i horisonten.

”Allt det vi gör skickar vi söderut. Timmer och ström och sångerskor”, hade Sonias pappa sagt för många år sedan.

Och hon hade åkt dit strömmen for. Genom samma skog som nyss fast åt andra hållet. Var det något sådant de hoppades att hon skulle berätta om? Om tåget som nästan skakat sönder underlivet på henne innan hon var framme på Stockholms central? Om fläcken på blusen hon fått av rödbetan som ramlat från smörgåsen hon hade med? Om hur de tog en sångpedagog till studion som rättade hennes uttal vid de första inspelningarna?

Om hur otydligt allt som låg framför henne varit då?

Det som var så vasst att det gick att skära sig på efterhand.

Eller var det något annat de önskade sig?

Orden utan musiken. Händelser på rad, utan tonerna.

Men vad blev kvar av hennes liv då?

Sonia oroade sig för svaret.

”Det var det här jag ville visa dig”, sa hon efter en stund. ”Det är vackrast på lite avstånd, innan man liksom ger sig in i alltihop.”

”Jättefint”, sa han.

”Nog är det väl mer än fint? Ser du inte hur skogen flyter ut som ett hav? Och sjön där nere i sänkan? Plåttaken i byn med solblänket? Det är lägenheter. Där är skolan och gamla affären och längst ut friseringen, om den finns kvar. Och ser du taken där borta vid bergsfoten? Det är dit vi ska. Det är gården där jag är uppvuxen.”

Han tittade dit hon pekade.

”Och det är inget besvär att jag kommer också?” frågade han.

”Aldrig i livet. Du är aldrig till något besvär.”

”Men du har sagt att jag kommer också?”

”Inte spelar det någon roll, de har ju hus så att det räcker, hur många rum som helst. De vill ju hyra ut. Och jag vill ju ge dig en sommar här som en present.”

Sonia sträckte ut armarna och tog några små danssteg. Han kände igen dem från scenen.

”Akta så att du inte ramlar”, sa han och tittade ner i stupet på andra sidan vägräcket. ”Är det folk som hoppat här?”

”Men Harpan”, sa hon. ”Står man här vill man väl inte dö. Där nere kan det nog vara en annan sak, men inte här uppe. Jag skulle kunna stå här för evigt och försöka ta in alltihop och aldrig lyckas men ändå stå kvar. Nej, det lovar jag dig, här har ingen någonsin velat dö. Står man med alltihop framför sig vill man leva så länge det bara går.”

Just efter att hon sagt det satte de sig i bilen igen. Han körde. Trots att det var utför växlade han ner, för det kom flera trånga kurvor efter varandra och han var rädd att däcken skulle skära ut i den mjuka kanten om de fick möte.

Sonia satt tyst bredvid honom nu. Hon hade slutat nynna på den där låten som han kände igen men inte kunde komma på texten till. Kanske var det en av hennes egna, eller så var det någon annan gammal klassiker.

När de passerat några hus, det Sonia talat om som en by även om Harpan tyckte det såg ut som om byggnaderna hamnat intill varandra mest av en slump, kom de in i ett skuggigare parti.

”Här”, sa hon och pekade på en skylt i diket, halvt dold av sly.

Skylten var handmålad med darriga bokstäver och hade en slarvig, blå blomma i ena hörnet.

”Våfflor och stugor och loppis och vad stod det mer?” frågade Harpan medan han svängde.

”Handelsbod, tror jag. Något hon öppnat i mormors gamla trädgårdsskjul.”

Sonia fällde ner solskyddet och såg sig i spegeln där.

”Stanna till så jag hinner måla mig innan vi är framme”, sa hon.

Harpan bromsade och stod så långt ut i vägkanten som han bara tordes. Han tyckte att han sett en traktor ligga bakom dem innan han svängde och skulle den åt samma håll kunde den inte komma förbi här.

”Vill inte se alldeles djävlig ut när de ser mig igen”, sa Sonia och grävde runt i handväskan.

Hon tog upp en mascara och drog med borsten runt ögonen, både uppe och nere.

”Knappt några fransar kvar men jag målar väl på lite ändå”, sa hon och skrattade.

Från köksfönstret såg Gun-Britt och Jenny bilen som letat sig uppför backen och nu svängde in på gården. Den såg ut att vara ny, blå och blank, och det stod Avis på bakskärmen. Av maten var det mesta uppätet och resten kallt. De kokta potatisarna hade klibbat fast i botten av kastrullen och kasslerskivorna hade blivit mörkrosa och hårda i kanterna. Det var inte mer kvar än att det skulle räcka till en person och Gun-Britt hade tagit fram ett fat att lägga över resterna på. Sture hade redan varit inne och ätit och hunnit gå ut igen, han höll på att bygga ett sovloft i en av stugorna och eftersom Sonia ändå inte kommit än ville han inte bli hindrad längre än nödvändigt, så han hade tagit bilen tillbaka.

”Men hälsa henne så gott från mig”, hade han sagt innan han åkte.

”Vi sparar väl åt henne så att det finns när hon kommer, fast egentligen borde jag strunta i det så att hon lär sig till nästa gång”, hade Gun-Britt sagt när hon bestämt att det inte gick att vänta med middagen längre. ”Går ju att värma på om hon inte stannat längs vägen och ätit. Det kanske är därför hon är så sen.”

Visst var det Sonia som steg ur bilen, det såg Gun-Britt från köksfönstret, men det var inte hon som hade kört.

”Har hon Joakim med sig?” frågade Gun-Britt Jenny, som också tittade ut på gården. ”Eller vem är det mer?”

”Men Joakim är väl mörk? Och tunnhårig? I alla fall sist jag träffade honom.”

Gun-Britt behövde inte ta på sig glasögonen för att se att den som steg ur på förarsidan var ljus.

”Jaha. Vi går väl ut och möter”, sa hon till Jenny, som reste sig från köksstolen och gick efter henne.

Läs mer om Elin Olofsson:

Hennes krönikor hittar du här (och andra artiklar)

– Jag är inte intresserad av att skriva idylliska vykort om landsbygden

TV: Agatha lärde Elin Olofsson att lägga ut ledtrådar

Annons
Annons
Annons