Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Charles Lindbergh – en flygets Jesus vars kändisskap blev ett kors

Susanne Holmlund har läst Lennart Pehrsons biografi "Charles Lindbergh - från Jesus till Judas" om flygarhjälten.

Annons

Han är en av dem vi ännu läser om i skolan. Danserna charleston och lindy hop har namn efter honom. Och han blev en av de största kändisar som någonsin befolkat Västerlandets folkminne, en som mer än de flesta fick känna på kändisskapets baksidor.

Charles Lindberg poserar framför sitt plan Spirit of S:t Louis 1927.

När 25-årige Charles Lindbergh den 21 maj 1927 landade i Paris hade han varit i luften i drygt 33 timmar. Han hade som första människa i världen flugit ensam över Atlanten, ett våghalsnummer i den unga flygkonstens tjänst och en symbol för allt modernismen lovade av kontakt och samhörighet mellan folk och kontinenter. Där uppe bland molnen hade han gruvat sig för att ingen skulle möta honom - han hade ju inte bokat hotellrum! - och tänk om han bröt mot lagen när han landade utan franskt visum? Men när han klev ur planet var det i famnen på hundratusen jublande beundrare. Det rampljuset slapp han sedan aldrig mer undan.

Charles Lindberghs farfar var skåning; en skandalpolitiker som flytt till Amerika med sin älskarinna och deras son, Lindbergs far. Fadern blev jurist och kongressledamot, en sinnebild av det nya landets möjligheter, men han förebådade också sin son genom att hans åsikter inte alltid passade tidens korrekthetsideal och för det fick han betala ett pris.

Charles Lindbergh gör en testflygning med Spirit of S:t Louis i april 1927, tre veckor före sin bragd.

Boken är skriven i en sorts novellform och innehåller mängder av småbiografier av människor som kom i kontakt med Lindbergh. På det viset skiftar fokus och perspektiv, och det uppstår en spännande dynamik när berättelsen börjar på nytt och på nytt, zoomar in och drar sig tillbaka. Men det ger också ett mångsidigt panorama över en dramatisk tid i Väst, särskilt USA. Här bildar flygets och bröderna Wrights historia fond för Lindbergs prestation, utan att han behöver tecknas som genialisk eller udda, förutom flygfixeringen förstås.

Charles Lindbergh var född till flygare. Luften var hans tillflykt, hans andrum. Det är lätt att förstå hans berömmelse. Han kom från ingenting och blev först med att göra det många drömt om. Han designade sitt plan själv, stångades mot problem, svävade ensam mellan liv och död i en liten kapsel mellan hav och himmel - människans kamp mot elementen - utan att ens vara särskilt kvalificerad; hans största merit i luften var att ha flugit post mellan S:t Louis och New York. Men det han saknade i kunskap ersatte han med mod. Är det inte hjälteromantik rakt igenom?

Charles Lindberghs sonson Erik Lindbergh gör sig beredd att flyga över Atlanten 2002, som en del i 75-årsfirandet av hans farfars bravad.

Svårare är det att förstå varför han aldrig tappade sin karisma, särskilt som han sedan aldrig mer kom i närheten av en jätteprestation på något område. Han flög en del, även med sin fru Anne, men i huvudsak blev han en konsult, en som skickades ut som flygexpert och informell diplomat på militära och politiska uppdrag, där hans kändisskap inte var hans minsta merit. Mot slutet av sitt liv engagerade han sig för miljövård och mot kärnvapenspridning.

Kändisskapets förbannelse är ett grundtema i boken. Lindbergh och familjen flyttade från land till land för att slippa en dyrkan som urartat till hänsynslöshet. Om han inte varit kändis hade ingen brytt sig om att kidnappa hans lille son och vållat barnets död. Och hans agerade före och under andra världskriget hade inte heller ådragit honom beundrarnas onåd, med kärleken nu förbytt i förakt.

Charles Lindbergh tas emot i Japan 1931. Hans popularitet vet inga gränser.

Hans förbrytelser var dels hans egen beundran för och arbete med Alexis Cassel, Nobelpristagare som hyste ljusskygga åsikter om rasbiologi, men än mer hans motstånd mot USA:s inträde i kriget, som fick honom på kant med Roosevelt. Lindbergh såg i 30-talets Tyskland en vitalitet som det övriga Västeuropa saknade. Tyskland var för honom västs ledarmakt, ett värn mot sovjetkommunismen och annat främmande. För Lindbergh var kriget ett enda misstag, en söndring mellan brödrafolk som aldrig borde ha utkämpats. Han förespråkade aldrig nazistiskt styre, men det han yttrat var nog för att förvandla honom från Jesus till Judas.

Charles Lindbergh talar för åsiktslinjen

Hans scenario är intressant: hade USA, Storbritannien och Frankrike kunnat förhandla med Tyskland och tillsammans kunnat skona Östeuropa från ett 50-årigt kommunistvälde? Det får vi aldrig veta. Den diskussionen är en av historiens onämnbarheter, eftersom det är vinnaren som skriver sanningen. Men boken understryker att andra tider hade andra tänkesätt och gör där en viktig insats.

Alla älskar vi bragder som enar oss över nations- och kulturgränser. Charles Lindbergh blev i huvudsak en symbol; som människa var han rastlös och rotlös, och efter hans död framkom att han haft flera hemliga familjer. Men han står sig fortfarande som pionjär för en tid som fortsätter att älska ihjäl sina kändisar och, när de kommit i onåd, hata dem med samma fanatiska glöd.

Bok

Lennart Pehrson: Charles Lindbergh - från Jesus till JudasAlbert Bonniers förlag

Annons
Annons
Annons