Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Poesin måste få lov att kosta

/
  • Lars Norén skriver

När Lars Norén återvänder till poesin lever vardag och dödsrike intill varandra, skriver vår lyrikkritiker Kristian Lundberg.

Annons

Lars Norén har på ett sätt skrivit sig in i en slags totalitet.

Han befinner sig i en helt egen språklig värld där till slut alla tankar och utsagor kan förvandlas till lyrik. Dikter och fragment av dikter talar fram en värld som består av både rena klanger och mer dunkla ekon. Det tycks inte längre finnas någon tydlig gräns mellan det jag som tänker och det jag som skriver. Allt är i allt. Dörrarna står på vid gavel.

Norén skriver i den nu utkomna diktsamlingen ”Stoft” en dikt vars inledande rader på ett typiskt sätt balanserar mellan utblottelse och just bara stillhet: ”Stillhetens/få möbler från det/förflutna står kvar som/tankar i mitt/hem, en hemlöshetens/filosofi, ett stycke/skrift som tränger/ner som brännmärke/…/

Han tycks numera skriva det som ibland mer kan påminna om en besvärjelse. En ensam röst som talar bort mörkret, just medan mörkret bara tätnar omkring oss. Det är ett hopplöst projekt. Det är också det enda rimliga som finns att göra. I Noréns dikt möter vi en lyrik där fragment från filosofi, historia och språkfilosofi återvänder från glömskan och vävs in i dikten.

Igen, allt är i allt. Tiden är inte ett slutet rum. Det är rimligt att använda Noréns egna ord och kalla stilen för hemlöshetens poetik. Dikten särskiljer inte, avgränsar inte heller. Den äger ett tilltal som omfamnar och tar sig plats där det finns en möjlighet. I den här senaste samlingen lever och andas varje rad. Världen blir framskriven och det skapas ett motstånd.

I ”Stoft” är vardagen ofta konkret närvarande. Den genomborras av allt det som kommer att bli till vår förlust. Det är också här det går att finna en väg in till det stora allvar som lyriken är hos Norén: ”Nej, ingenting kan sägas, om/du inte är beredd att riskera det/sagdas verklighet, som du genom det/sagda vet dig vara en riskerad/del av, vara du/…/

Den som skriver måste göra det med en insats. Det måste få lov att kosta, göra ont – för annars saknar det nedtecknade till slut helt betydelse.

I Lars Noréns senare lyrik och dramatik är blicken, hur kall och avslöjande den än kan tyckas vara, alltid förbunden med en etisk dimension. Det blir närapå smärtsamt tydligt i ”Stoft” där dödsrike och vardagsliv lever intill varandra, som rum i samma hus.

Inte så sällan finns det en tydlig solidaritet hos Norén. Diktraderna blir mer än bara en utsaga att vila i. Det är en rörelse som kräver läsarens delaktighet. Vi måste gå tillsammans med människorna och händelserna som skildras, sida vid sida. Göran Sonnevi är en annan poet som har utvecklat samma form av lyrisk metod. Dikterna svämmar över alla gränser, antar nya former. I ”Stoft” är dikterna förvisso koncentrerade, skenbart enkla. Men de talas fram. Det är tankar som bildar konkreta platåer. Det är helt säkert möjligt att skapa en poetik vars incitament skulle vara baserad på den mänskliga blicken. Den som ser blir också den som tvingas att ta ställning. Det är det anmärkningsvärda med Noréns lyrik, hur djupt den än borrar i avgrunden så finns det ett slags glittrande närvaro av människa, av hopp, en okuvlighet mitt i den mörkaste grymma natten. Svindlande vackert, mänskligt och grymt.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Annons
Annons
Annons