Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brännande aktuellt om mänsklig grymhet

BOK: Fredrik Borneskans har läst Jörgen Gassilewskis roman "Hastigheten" om folkmordet i Rwanda 1994.

Annons

Det är elva år sedan poeten, romanförfattaren och konstnären Jörgen Gassilewski släppte en roman senast. Den hette ”Göteborgshändelserna” och handlade om dramatiken runt EU-toppmötet i Göteborg 2001, kravallerna mellan polis och demonstranter. Jag minns fortfarande läsningen som intressant men krävande med omtagningar, illusionsbrytningar och ett intensivt problematiserande av begreppet objektiv sanning.

Jörgen Gassilewski är tillbaka med första romanen på elva år. Foto: Caroline Andersson

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Det visar sig snart att det finns både likheter och skillnader i ”hastigheten” som den nya romanen heter. Berättelsen utspelar sig före, under och efter folkmordet i Rwanda 1994. Men det ska sägas att före, under och efter inte är någon särskilt träffande beskrivning. Marie-Louise är tutsi och finns i berättelsens centrum, hennes historia rullas upp genom glimtvisa, ofta intensivt lysande bilder och sekvenser. Det backas sen tillbaka och tas om, för att därefter hoppas framåt på nytt.

Gassilewski är en skicklig stilist och har kontroll på sitt berättarinstrument. Han lyckas trots den komplicerade formen smidigt föra in läsaren i sin berättelse. Till en början är tonen närmast drömsk, det känns inte som om Marie-Louise är helt närvarande i det som sker omkring henne. Hon träffar en man på en bar och av någon anledning ger sig folk på honom, utan att man först förstår varför. Han visar sig senare vara hutu, heta Félicien och arbeta som cykelreparatör. Förhållandet de två inleder är kontroversiellt redan genom att de tillhör olika folkgrupper med en lång historia av motsättningar sinsemellan.

Jag är imponerad av närvaron och den psykologiska skärpa varmed Gassilewski skriver.

Marie-Louises föräldrar som arbetade vid universitetet i Butare visar sig ha blivit mördade. Förhållandet med Félicien framstår delvis som Marie-Louises sätt att överleva i en allt mer utsatt situation. Motsättningarna mellan hutuer och tutsier tilltar. Folkmordet där fem av sex tutsier i distriktet Nyamata dödas tar fart.

Tretton år senare, 2007, står Marie-Louise åtalad för ett fruktansvärt mord. Men hon har upplevt sig vara tvingad till detta av Félicien och hans vän Révérien. Domstolens förhörsteknik uppfattar jag även som Gassilewskis sätt att kommentera bokens form. Förhörarna kan backa bandet eller spela det framåt. Frysa det eller spela upp det baklänges tills det faller sönder i små handlingar, en serie moment vilka gör att det möjligt att dra slutsatser och avtäcka sammanhang.

Det kan här vara lämpligt att också säga något om titeln som presenteras redan i bokens inledande meningar. ”Hastigheten gör att man är inne i en rörelse. Sedan blir man utmattad. Man lägger sig på knä. /…/ Man vaknar.”

Hastigheten syftar allra främst på det absorberande tillstånd som kan få människor att göra saker som efteråt är svåra att förklara, och som först då drabbar dem med känslomässig kraft. Denna sakta växande och drabbande känsla intar steg för steg också läsaren, inte minst genom detaljer som kryper inpå huden: De som dödas först under flykten undan folkmordet är ammande mödrar med nyfödda, kvinnor med små barn, och de gamla.

Jag är imponerad av närvaron och den psykologiska skärpa varmed Gassilewski skriver. Hans sätt att berätta förklarar inte, för det går nog inte att förklara, men visar vad våld och vanmakt kan få människor att göra för att överleva, hur ”hastigheten” kan få folk att dras med även i det vansinniga, att det är närmare än vi tror mellan mänsklig värme och grymhet.

Det är ämnen som – tyvärr – är brännande aktuella. *

LITTERATUR

Jörgen Gassilewski

"Hastigheten"

(Albert Bonniers förlag)

Annons
Annons
Annons