Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den tid då bara den döde log

/

En ny bok om Anna Achmatova påminner Kristian Lundberg om att litteraturen är större än livet.

Annons

Litteraturens vägar kan ofta vara omvägen. Det uppenbara och självklara klarar sällan av att färdas längre sträckor genom tid och rum. Men. Historien kan också ge upprättelse. Tiden kan skapa perspektiv. Det blir uppenbart för mig nu när jag läser Lidia Tjukovskajas digra volym ”Anteckningar om Anna Achmatova” som också rymmer det som kallas ”Tasjjenkhäftena 1941-42” och liksom anteckningar från evakueringen som ägde rum under åren. Till den massiva volymen fogas också diktsamlingarna ”Rekviem” och ”Poem utan hjälte.” Anna Achmatova dog 1966. Hon upplevde med andra ord både frihet och utrensning och en försmak av det politiska smältväder som skulle leda till en större frihet. Hon sade vid ett tillfälle att hon kände sig förskjuten till tiotalets litteraturgruppering, ett uttalande som inte bars av någon direkt och konkret sanning eftersom hennes litteratur just hela tiden besegrade tiden.

Det finns speciellt en mening från läsningen av ”Anteckningar om Anna Achmatova” som har etsat sig fast i mitt medvetande. Ett par enkla ord som på flera olika sätt uttrycker hennes syn inte bara på sig själv utan också på tidens relation till rummet: ”Vi lever alla för framtiden, och jag vill inte att en sådan smutsfläck skall bli kvar på mig.” Det hon åsyftar är ett brev riktat till Stalin där författaren söker en slags rättvisa och upprättelse för bland annat Nikolaj Nikolajevitj Punin som på osakliga grunder hade arresterats.

Det är naturligtvis ingenting annat än en kulturgärning att Erzats nu utger en volym som denna. Den är inte bara rik och flödande. Den är också en slags steg för steg introduktion till Achmatovas liv och dikt. För mig som läsare blir det också en volym som visar på att litteraturen är större än livet – även om den retroaktiva segern knappast är till glädje för den som upplever tider av ”svåra umbäranden, sjukdomar och konflikter” som det står på ett ställe om tiden för den här speciella bokens tillkomst.

Vi befinner oss i Leningrad. Året är 1938. Lidia Tjukovskaja är då en arbetslös redaktör och hon uppsöker den legendariska poeten Anna Achmatova som då bor i en kollektivlägenhet, ”Underhållande vetenskapens hus” Deras öden flätas samman på det slumpartade sätt som bara yttre grymhet kan skapa. Tjukovskajas make hade precis fängslats och hon sökte råd hos Achmatova vars son vid den tiden just väntade på sin dom. Det är på flera olika plan en fasansfull tid – inte minst osäkerheten skapar en konstant känsla av ångest. Ingen vet vad som skall ske, när det skall ske och hur det kommer att ske. ”Anteckningar om Achmatova” skildrar den stalinistiska terrorn från insidan – också just dess känslomässiga konsekvenser. Tjukovskaja skriver: ”I tystnaden som terrorn omgav sig med ville den vara på en gång allsmäktig och icke-existerande; den ville inte tillåta att någons ord lockade ut den ur sin allsmäktiga icke-existens; den fanns runt hörnet, ett stenkast bort, och samtidigt var det som om den inte fanns där; kvinnorna stod i köerna och teg, eller viskade i vaga ordalag ”de kom” och ”de tog” vid sina besök hos mig viskade Anna Andrejevna ”Rekviem” för mig, och hemma i Fontannyjhuset vågade hon inte ens viska raderna; plötsligt, mitt i samtalet kunde hon tystna och visa med ögonen på taket och väggarna, så tog hon fram en pappersbit och en penna och sade något mycket vardagligt: ”Vill ni ha en kopp te?” eller ”Vad solbränd ni är” sedan fyllde hon pappret med hastiga rader och räckte det till mig. Jag läste dikten, memorerade raderna och lämnade tillbaka lappen utan ett ord. ”Vad tidigt hösten kom i år” sade Anna Andrejevna högt, drog en tändsticka över plånet och eldade upp pappret över en askkopp.”

Det är i ”Rekviem” vi kan läsa: ”Det var i den tid då bara/den döde log – av lycka över sin frid/och då Leningrad dinglade som/sina fängelsers meningslösa bihang./Det var i den tid då arméer av dömda/drog fram som besatta av sina kval/och då ånglokens visslor/tjöt ut sin avskedssignal./På himlen brann dödens stjärnor./Det skuldlösa Ryssland kröp samman/i skräck under blodiga stövlar/och svarta fångbilars däck.”

I förordet till ”Rekviem” skriver Hans Björkegren initierat inte bara om dikten utan lika välformulerat om just hennes tid – och särarten i hennes lyriska tilltal. Han lyckas också förklara dess specifika natur. ”Anteckningar om Anna Achmatova” är en synnerligen rik bok. Den spränger sina egna givna gränser och bildar ett slags existentiellt och lyriskt Non Serviam. Det är inte utan att man vill utbrista i ett tack till Ersatz förlag som har gjort den här boken möjlig.

Annons
Annons
Annons