Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Diktsamlingar som kommer överleva oss alla

LYRIKKRÖNIKA: Kristian Lundberg om två mycket efterlängtade diktsamlingar av Lennart Sjögren och Göran Sonnevi.

Annons

Det finns grovt sett två lyriska tilltal. Det expanderande och det reducerande. Det tilltal som tycks öppna sig ut mot världen och det tilltal som leder ut till den motsatta vägen – till en formulering som mer drar sig undan och låter världen implodera i mikroskopiska gester.

De flesta lyriker är naturligtvis en kombination av bägge principer, men lika ofta går det att finna enskilda poeter som mer eller mindre tycks ha valt att inrätta sig i någon av formerna. Ett exempel på det reducerande tilltalet skulle kunna vara Petter Bergman. På den motsatta sidan av femtiotalslyriken går det i så fall att finna Paul Andersson. Det är naturligtvis en grov generalisering att förhålla sig till lyrik med hjälp av två så banala ingångar. Ändå kan det ibland vara fruktbart att generalisera för att på det sättet kunna göra författarskap tydliga och resonemang hanterbara.

Två storheter inom den svenska poesin: Göran Sonnevi och Lennart Sjögren. Foto: Stefan Tell och Mattias Johansson

Den här vårens lyrikutgivning går på ett sätt att dela upp efter dessa två kategorier. Nu utkommer både Lennart Sjögren och Göran Sonnevi med efterlängtade diktsamlingar.

Lennart Sjögren debuterade redan 1958 och har sedan debuten publicerat ett trettiotal böcker i de flesta genrer. Hans tilltal, oavsett vilken form han har valt att arbeta i, har alltid varit sparsmakat och stillsamt. Det har dock till sitt innehåll varit både expansivt och grymt, inte minst i det att han inte har värjt från de stora centrala frågorna, inte minst om människan i relation till sin omgivande natur. Höken är lika grym som människan. Det märkliga är att han aldrig tycks ha fått lov att inta den centrala roll i samtiden som hans lyrik faktiskt förtjänar.

Han är en av dessa ständigt unga gamla som alltid återvänder till diktens kärnämne. I sin nu aktuella samling ”De andra trädgårdarna” (Bonniers) är frågan om han inte nu nått fram till ett så rent och klart tilltal att det på ett sätt är omöjligt att skriva vidare på samma tema. Dikten bärs fram av en helt ren och klar ton som skär rakt genom allt det onödiga i vår samtid. ”De andra trädgårdarna, de övergivna/som inte frågar om lov att få finnas/de finns där ändå/och bjuder in till sig allt/som lever och som är dött./Här är en bra plats att stanna vid en stund/för de resande innan de ger sig vidare.”

Lennart Sjögren är född 1930 i Byxelkrok, en mindre plats på norra Öland. Hans dikt sträcker sig dock långt ut bortom både geografisk bestämmelse och åldersangivelse. ”De andra trädgårdarna” kan läsas som en mörkare motkraft mot den banala framstegsoptimism som i själva verket skövlar både människa natur. Aldrig förr har Sjögren varit så här pregnant och tydlig i sitt tilltal, aldrig så ung i sin ilska.

Det är allt för sällan man som läsare verkligen rent fysiskt kan känna tyngden av genomreflekterat liv och erfarenhet formulerat på ett hisnande vackert sätt.

Motsatsen till Sjögrens mer stilla och slutna tilltal är Göran Sonnevi vars senare författarskap allt mer tycks vilja omfatta hela den totalitet den kan innebära att vara människa. Tankar, bilder, frågor, känslor, upplevelser. Det mindre och det större. Det snabba infallet och den långsamma tanken. Allt står sida vid sida i hans diktsamling ”Sekvenser mot Omega” som lika väl går att läsa som ett kapitel i den större livsbok som Sonnevi tycks mejsla fram, sida för sida.

Få har kunnat undgå hans dikt om kriget i Vietnam som blev en till en viktig dikt i samtidens försök att definiera en litterär och politisk hållning till det orättfärdiga krig som då rasade i Vietnam. Men det är framför allt i sin senare diktning som hans särart framträder i all sin tydlighet. Han besjunger tiden, vardagen, refererar till den judiska mystiken, nya rön inom kvantfysiken. Allt står sida vid sida, precis som i livet. Både Sjögren, som sagt född 1930 och Sonnevi, född 1939 – framstår som så mycket yngre och djärvare än mycket av den lyrik som skrivs idag och som gärna poserar som ung och djärv.

Hans dikt kan lika gärna ta formen av en dagboksanteckning som ett djärvt komplicerat resonemang om människans ansvar inför sin omgivning. Både Sjögren och Sonnevi enas, trots sina avgörande olikheter, i det att vara etiska lyriker. Sonnevi skriver: ”I går kväll ringde E, upprörd orolig Efter att/den svenska staten under dagen de jure erkänt/staten Palestina Jag hade sett utrikesministern; Margot/Wallström på al-Jazeera citera Rabbi Hillel: om inte nu,/så när?” De här två, mycket olika diktsamlingarna kommer utan tvekan att tillhöra vår litteraturs viktigaste inslag, likaså kommer volymerna med all säkerhet överleva de flesta av oss. Det är allt för sällan man som läsare verkligen rent fysiskt kan känna tyngden av genomreflekterat liv och erfarenhet formulerat på ett hisnande vackert sätt.

Fotnot: Böcker som nämns i krönikan är Lennart Sjögrens "De andra trädgårdarna" och Göran Sonnevis "Sekvenser mot Omega", båda på Albert Bonniers förlag.

Annons
Annons
Annons