Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dödsstöten för landsbygden – Katarina Östholm om det brutna kontraktet mellan stad och land

/

För första gången i världshistorien har kontraktet mellan stad och land brutits. Hur vi hanterar det är en ödesfråga – att överge det lokala lantbruket är inte bara en dödsstöt för landsbygden utan en nationell säkerhetsrisk.

Annons

De sista resterna av snön håller på att regna bort. Tranorna, vårens gråklädda eleganter, spatserar gravitetiskt över de lerkalla lägdorna på jakt efter något ätbart. Den bördiga jorden doftar svagt; fårorna följer landskapets former, skapar en tilltalande svartvit grafik. Men i skönheten finns en skugga av sorg – det är ett landskap som är akut utrotningshotat.

Plogfårorna bär vittnesmål om en levande landsbygd och en jordbrukskultur som varit intakt i 6000 år. Och det bara i Sverige; de äldsta jordbrukande civilisationerna i världen dateras så långt som 14 000 år tillbaka i tiden, på platser som Mellanöstern, Kina, Mexico, Peru.

Kontraktet mellan stad och land är väl tummat. Ända sedan tidig medeltid har de framväxande städerna i Sverige levt i symbios med den lokala landsbygden, ett ömsesidigt beroende som båda dragit nytta av – bönderna har fått avsättning för sitt överskott och staden har fått de nödvändiga råvarorna. Städerna har överlevt endast tack vare de kringliggande bönderna – odlare, fiskare och djurhållare, med jord under naglarna och blod på händerna.

Men nu, för första gången i världshistorien, har staden brutit sin del av kontraktet. Den fossilburna industrin och den tekniska utveckling som skenat i dess fotspår har förvandlat världen till en global handelsplats där allt tycks finnas inom en armlängds avstånd.

Det är en förrädisk illusion.

Förr var matens vandringsvägar långsamma. Nya sädesslag fraktades i karavan för att slå rot i nya länder, potatisen spred sig från åker till åker, tobak och kaffe färdades med segelfartyg över världshaven. Inget av detta hotade landsbygden eftersom de växande städerna fortfarande köpte sin mat av de lantbrukare som bodde i närområdet.

Så har det varit ända tills helt nyligen.

Nu fäster städer, ja en hel nation, blicken någonstans långt borta i fjärran. Billig mat, alltför billig eftersom priset för överlevnad aldrig kan vara annat än dyrt, är bara en knapptryckning bort. I storköken står konservburkar med skalad potatis från Nederländerna, fläsk från Danmark, nötkött från Irland, äpplen från Frankrike, bröd från Tyskland. På hyllorna i affären ljuder lockropet "det du behöver mest ska kosta minst" – en slogan som en svensk matjätte använde för bara några år sedan.

Är det inte dags att skämmas snart? Borde det inte vara tvärtom? Maten är den enskilt viktigaste faktorn för överlevnad, jordbruket byggde upp samhället och bönderna behöver vi varje dag – till frukost, lunch och middag. Är de inte värda mer än den billigaste prislappen i affären?

Priset för den billiga maten vet vi. Där maten produceras uppstår miljöförstöring, utarmande monokulturer, rovdrift, lönedumpning, växande klyftor, industriell och plågsam djurhållning, växt- och djursjukdomar som man försöker hålla i schack med genmanipulation eller katastrofala doser antibiotika. Listan kan göras hus lång som helst.

Och där maten konsumeras blir situationen den inverterade. Den jordbrukande landsbygden, som genom hela världshistorien varit nära förbunden med staden, rasar som ett korthus. Nej, det räcker inte med att odla i balkonglådor eller göra små växthus av flingpaket. Det räcker inte ens att starta andelsjordbruk och gårdsbutiker. Hur starka de ideella krafterna än är kommer den svenska landsbygden inte att överleva om den politiska viljan inte finns.

Det handlar inte bara om jordbruket; den digitala revolutionen skulle göra det möjligt för fler att flytta ut på landet. Men det räcker inte med internet – vem ska bo där sjukhus läggs ned, där tågen knappt stannar, där vägarna är fulla av potthål, där bankerna stänger och institutionerna börjar skruva på sig, där storvulna löften om ersättningsjobb och utflyttade myndigheter aldrig infrias – eller, om de infrias, bara varar några år innan de försvinner igen? Vem ska driva företag där mobiltelefonin och bredbandsutbyggnaden ständigt halkar efter?

Vem vill satsa på den glesbygd som ingen verkar tro på – sånär som på de internationella industrijättarna inom skog, vind, vatten och malm som betalar skatt någon annanstans och tycker att återbäring är en svordom?

Även här står de röststarka storstäderna som vinnare, ett urbant monopol som tycks sakna sans och måtta. Ute i landet krackelerar infrastrukturen i allt fattigare glesbygdskommuner; fetmande städer och företagsjättar tillåts utarma de bygder som en gång lät dem växa sig starka.

Det är ett svek, ett brodermord och ett farligt sådant – för när den ekonomiska, politiska, ekologiska eller industriella krisen kommer, när knapptryckningen inte längre ger något resultat, så ska staden vända blicken mot den egna landsbygden igen.

Bara för att upptäcka att maten inte längre finns där.

* * *

Fler krönikor av Katarina Östholm:

Den odemokratiska staden – om den urbana diktaturen och byn som fostrade en statsminister

Jag behåller min yxa och in vedpanna - om hantverkets betydelse

Gerillagrönsaker och revolutionsfläsk - om mat som gör motstånd

Det är dags att plöja ned pengarna där de en gång växte fram - om landsbygdens villkor

Annons
Annons
Annons